Djupa andetag....

Jag föddes lite för tidigt, ca, 2 veckor, 1972, min mamma blev igångsatt på sjukhuset för det hade räknats ut att hon hade gått över tiden, vilket min mamma motsatte sig men dom ville inte lyssna på henne, deras beräkning var den man skulle gå efter. På den här tiden gjordes inga ultraljud utan man gick bara på den beräknade sista mensen och barnmorskan räknade då ut att jag hade legat för länge i min mammas mage, vilket visade sig inte stämma, jag hade legat ungefär 1 månad mindre än vad dom trodde.
Så min mamma blev inlagd med dropp för att sätta igång förlossning och ut kom sedan jag, liten och tunn. Oj, hon skulle nog legat kvar en stund till, säger barnmorskan direkt när hon ser mig, men då var det för sent jag var redan ute och mycket liten. Jag var 46 cm lång och vägde 2670 gr, alltså långtifrån överburen kan tyckas.
Direkt efter födelsen var allt till synes bra men inom loppet av 2 timmar så får jag problem med andningen. Jag lyckas inte ta ordentliga andetag och jag blir då slapp i kroppen och är blek i huden, andningen sker under mycket stor a svårigheter och jag grymtar och hela bröstkorgen sjunker in när jag försöker andas. Jag har fått en sjukdom som heter IRDS, mina lungalveoler kan inte hålla sig ute då jag andas in utan lungorna faller ihop och det reulterar i andnöd (enkelt förklarat). Nu blir det fart på sjukhuspersonalen, dom skickar mig i ambulans till närmast barnsjukhus, pappa kör efter i sin egna bil och stackars mamma ligger kvar på förlossningen utan barn och ingen riktig information om vad som sker.
Jag får direkt syrgas och läggs sedan i kuvös men det hjälper inte riktigt utan jag får en CPAP, där andas man i övertryck. Då detta inte heller hjälper helt och fullt så blir jag trakeotomerad, man gör ett snitt direkt i halsen och för in ett rör vilket man sedan andas genom. Innan detta utfördes så försöker man intubera mig men misslyckas flera gånger och på grund av att jag var allt för trångt i min lilla hals och man använder en alltför grov slang. Jag får i och med detta sår på mina stämband och luftrör som sedan läker till ärr och ärrfickor och detta kommer följa mig hela livet genom att ärren jag har på stämbanden gör att jag är ständigt hes och "låter" då jag andas.

Jag får sen ligga i 2 år på sjukhus med trakeotomi och kommer bara hem på korta permissioner. Man försöker ta bort trakeotomin ett flertal gånger men det lyckas inte ordentligt. Läkaren jag har då säger till mina föräldrar att jag nog kommer få ha trakeotomin kanske hela livet, för mina luftrör är allt för trånga för att jag ska kunna klara av att andas själv utan hjälp. Men vid 1 års ålder får jag en ny läkare som vill testa en helt ny sak på mig, han frågar mina föräldrar och dom går med på det. Han provar med att lite i taget öka trakeotomiröret i min hals så att mina luftrör vidgar sig lite i taget. Detta sker under 1 års tid och man ökar rörets tjocklek med ytterst liten diameter varje gång, allt för att mina luft rör ska "vänja" sig vid att bli lite större. Detta lyckas och jag kommer hem, fri från min trakeotomi, vid 2 års ålder. Vilken otrolig tur att min gamla avdelning skulle sommarstänga, annars hade jag aldrig fått denna nya läkare och jag hade kanske haft trakeotomi fortfarande och jag kan inte tänka mig vilket liv jag då skulle fått. Det är en skrämmande tanke.

Men allt detta har gjort att jag har haft svårt för att ta djupa andetag, jag har bara andats ner till revbenen inte med magen och detta har resulterat i att jag fort blir andfådd och flåsig. Men nu har jag fått lite hjälp med att lära mig andas, låter inte klokt att lära sig det när man är 37 år men så är det, så nu kan jag ta djupa andetag med hela magen. Detta har lett till att jag nu för första gången i mitt liv kan jogga utan att bli alltför andfådd, nu är det kroppen som tar emot och inte andningen. Förut har jag haft problem att ens springa till bussen några meter, jag har sen suttit på bussen och flåsat och varit andfådd i flera minuter och jag har skämts för det, eftersom det hörs väldig väl när jag andas så har det verkligen låtit när jag varit andfådd och det har varit väldigt jobbigt. Inte ens som barn eller tonåring då jag var ung och smal kunde jag springa ordentligt. Jag har alltid trott att jag kan springa och hoppa och leka ordentligt men att jag har haft dålig kondition, men nu vet jag. Med facit i handen så vet jag att detta har berott på att jag ej har kunnat ta djupa andetag. Vilken insikt att få som 37 åring! Inte riktigt klokt egentligen att ingen utav alla dessa läkare som jag under åren har träffat har tagit detta på allvar och kontrollerat hur djupt jag har kunnat andas.

Jag har också under hela min uppväxt fått stå till svars för varför jag låter när jag andas och varför jag alltid är hes och det är en jobbig fråga än idag faktiskt. Men som barn och tonåring har jag lidigt över dessa frågor, som tonåring svarade jag nog något argt tillbaka men det har känts i hjärtat att alltid behöva förklara sig, varför jag låter som jag gör. Den värsta meningen jag någonsin hört var nog när jag var drygt 16 år och en kompis till mig säger: att det låter som om jag ska dö när jag andas och att hon är orolig varje gång hon är med mig för hon skulle inte kunna höra skillnad på om jag skulle dö på riktigt eller om det bara var som jag lät, sa hon. Å det gjorde ont och det gör ont än idag att tänka på. Tänk att en mening som hon säkert inte ens minns att hon har sagt kan sätta sådana spår i mitt hjärta! Att inte människor bara kan låta en få vara som man är utan att ställa klumpiga frågor. Jag har också ett ärr på halsen efter trakeotomin som syns klart och tydligt, lysande rött, och detta ärr har jag fått förklara till förbannelse. Nu idag kan jag faktiskt känna mig lite stolt över detta ärr för utan det vore jag inte jag men det har tagit sin tid att komma dit. Idag kan jag till och med använda halsband och känna mig fin i det, det har jag inte riktigt gjort förut.

När jag tänker på att jag var 2 år när jag fick flytta hem från sjukhuset så är det så svårt att förstå, jag har 3 egna barn och jag kan inte tänka mig hur det skulle vara om jag inte haft dom hemma utan på sjukhus deras första 2 år i deras liv, helt enkelt fruktansvärt. Men en liten rolig sak att berätta i allt detta är att jag var 2 år ungefär första gången som jag fick bada badkar och jag var livrädd. Eftersom man inte ska bada med trakeotomi så fick jag väl bara bada i balja kan jag tänka mig på sjukhus, så väl hemma skulle jag äntligen få bara badkar och blev livrädd och lyckades bajsa i badvattnet där min förväntansfulla storasyster satt och ville bada med sin nyss hemkomna lillasyster. Ja behöver jag säga att hon inte ville bada med mig mera efter det.

bild Google

Rättelse: Igångsättningen räckte inte utan en förlossningsläkare kom in och tog hål på fosterhinnorna och tvingade ut mig. Det var denna förlossningsläkare som sen sa: hon borde nog fått stanna lite längre där inne. Sen var jag några vändor hem men blev sjuk och fick trakiotomin när jag var några veckor gammal. Läs kommentarerna för att få en bättre förklaring av min kära mamma. Tack mamma för att du finns, jag älskar dig nu och för alltid!
Sjukdom | |
#1 - - Inger Stark:

Älskling min, så bra att du börjar bearbeta dina känslor på allvar. Några fel i din historieskrivning dock, egentligen var det ännu värre. Det hjälpte inte med dropp, överläkaren på Löwet spräckte hinnorna och tvingade ut dig. Det var han som sa att du nog skulle ha stannat ett tag till i min mage. Du blev trackatomerad när du var några veckor. Du fick nämligen komma hem en kort vända, du var frisk sa dem, en vecka var du hemma. Jag ringde avd 9 varje dag och sa att du bara blev sämre. Ingen fara, hon är bara förkyld! Vi åkte in bara, då blev det fart och vi fick frågan varför vi inte kommit tidigare. Efter ett dygn blev du akut-trackatomerad. Du var så nära döden som man kan vara. Sedan följde ett helvete med blodförgiftning och allt annat du läst i journalen. När du var sex månader blev du svårt brännskadad av slarv.

Nu orkar jag inte skriva mer, det tar på krafterna. Älskade dotter min

#2 - - Marie-Louise:

Mamma: Nej jag kan inte minnas allt, ska se om jag orkar ändra. Eller så får det bli ett nytt inlägg längre fram.Jo nog var det mycket slarv alltid, det vet vi båda två. Kram kära mamma.

#3 - - Marlene:

Jag har alltid trott att du har astma och det har vi ju allihopa här, så det var inget jag behövde fråga om eller hängde upp mej vid :-) Ärret har jag sett, men itne fundert över... det är så många som opererats för struma, inget konstigt alltså. Du är den du är :-)

#4 - - Marie-Louise:

Marlene: Tack! Jo man är den man är och det är skönt när man tillåts att få vara det. Som barn och tonåring är det inte alltid så lätt att vara "annorlunda" vilka många tyckte att jag var, nu som vuxen är det i alla fall lättare. Men vi bär alla på våra livshistorier.

#5 - - cpmamman:

Du, vilken kämpe! DU ÄR. Fantastisk historia. Vilken jobbig tid det måste ha varit på sjukhus för dina föräldrar. Och för lilla dig såklart.



Tack för fin berättelse.

#6 - - Marie-Louise:

cpmamman: Tack det värmer. Jo det måste ha varit väldigt kämpigt för mina föräldrar, själv minns jag inte så mycket av just den tiden. Fast jag tror att "kroppen" minns vad jag varit med om. Du kan se i kommentaren här ovan där min mamma skrev lite, det var en jobbig tid för henne det vet jag.

#7 - - Heleena:

Här hittade jag din livshistoria, jag var lite nyfiken på dig, ska läsa den när jag kan sitta ner i lugn och ro...



återkommer...



Kramkram Heleena

#8 - - Marie-Louise:

Heleena: Ja här är min livshistoria, en del av den i alla fall. Återkom gärna när du hunnit läsa hela :) Kram

#9 - - Heleena:

Nu äntligen har jag läst den och tack för att du delar med dig....vilken historia, jösses, jag rös när jag läste den men tänk vilken tur du har haft ändå....jag såg att att även din mamma har kommenterat, tufft för henne också, hur har ni det, har ni god kontakt?



Kram på dig vännen <3

#10 - - Ulrika:

Vilken historia, inte klokt att de satte igång din mamma så du föddes för tidigt.

Jag har aldrig träffat eller pratat med någon som varit trakeotomerad, känner mig mycket ensam med min track om man säger så. jag är så glad att du kommit från den och att du nu, äntligen, får lära dig djupandas så det känns bättre.

Varma kramar till dig.

#11 - - Åsa Nyberg:

Oj är det därför du är hes och har lite tungt att andas!! Jösses säger jag bara. För mig har det aldrig varit något "issue" det är bara som du är, punkt slut :o)) Visst jag har ju sett ärret efter trakeotomin men det har ju ganska många så det är ju inget man hänger upp sig på :o) Men barn/ungdomar är ju som bekant inte de snällaste. Men du har klarat dig bra i livet och vad bra att du fått lära dig använda magen nu :o)

Kramen

#12 - - Diana:

Nu har jag läst här, vilken intressant och skrämmande historia! Vad hemskt för dig och dina föräldrar att vara utan varandra i två år!!

#13 - - ♥ Carina ♥:

Vilken historia...

Förstår att det här har varit jobbigt för dig under din uppväxttid. Och vad jobbigt för dina föräldrar. Fy vad bittert för din mamma att dom inte lyssnade på henne.

Starkt av dig att berätta.

Kramar om

#14 - - mammakero:

Förlåt att jag missade din länkning hit!

Vilken pärs! Du måste vara urstark för att överhuvudtaget leva nu!

Kram på dej kämpen!

#15 - - Karin:

Misan!

Tänk vad lite man brydde sig som barn, vi som umgåts så pass mycket och ändå visste jag inte allt, inte att du tillbringade 2 år på sjukhus!!! Jag hoppas innerligt att det inte var jag som sa det där om att det låter som du håller på att dö? Men det skulle det kunna vara, för jag tror inte man fattar att det kan skada så mycket? Om det är det: FÖRLÅT! Lycka till med operationen nu! Kommer du ihåg när jag gick åt fel håll när du hade bytt rum från nedersta till översta våningen? Jag hade problem att gå i mörker i flera år efter det, väntade på "fallet" igen. Och du rusade efter mig och råkade slå sönder väggen med din hand. Oj vad jag skämdes den natten, hela familjen vaknade och jag bara blodade ner och trasig vägg! Men vi hade mycket kul! Minns att vi var stolta när vi satt inne en helg och bara pluggade matte! Har läst nu efteråt att du var duktig på matte, Tell me about it, JAG VET! Du var jätteduktig! Kramis, Misan!

#16 - - Maria:

Hej! Jag är väldigt intresserad av att få veta hur du "lärt dig att andas" vid vuxen ålder. Är mamma åt en pojke som var trakeotomerad i 3½ år, men som efter många operationer, idag är frisk. Han är väldigt hes och blir påverkad vid ansträngning, precis som du skrev... Hoppas att vi kan utbyta lite erfarenheter:-)

Kramar

#17 - - Maria:

Din maiadress syns tyvärr inte, så du får min här istället! [email protected]

#18 - - Michaela Lejonberg:

Vilken start på livet du fick! Men du överlevde! En riktig fighter är du vännen<3 stålmannen, batman, spindelmannen, släng er i väggen! Denna blogg skrivs av en riktig JÄRNLADY!!! Sådeså!!!

Svar: Åh vännen tack :) vad rörd jag blev nu <3 Kram vännen
Marie-Louise

Upp