Djupa andetag....
Så min mamma blev inlagd med dropp för att sätta igång förlossning och ut kom sedan jag, liten och tunn. Oj, hon skulle nog legat kvar en stund till, säger barnmorskan direkt när hon ser mig, men då var det för sent jag var redan ute och mycket liten. Jag var 46 cm lång och vägde 2670 gr, alltså långtifrån överburen kan tyckas.
Direkt efter födelsen var allt till synes bra men inom loppet av 2 timmar så får jag problem med andningen. Jag lyckas inte ta ordentliga andetag och jag blir då slapp i kroppen och är blek i huden, andningen sker under mycket stor a svårigheter och jag grymtar och hela bröstkorgen sjunker in när jag försöker andas. Jag har fått en sjukdom som heter IRDS, mina lungalveoler kan inte hålla sig ute då jag andas in utan lungorna faller ihop och det reulterar i andnöd (enkelt förklarat). Nu blir det fart på sjukhuspersonalen, dom skickar mig i ambulans till närmast barnsjukhus, pappa kör efter i sin egna bil och stackars mamma ligger kvar på förlossningen utan barn och ingen riktig information om vad som sker.
Jag får direkt syrgas och läggs sedan i kuvös men det hjälper inte riktigt utan jag får en CPAP, där andas man i övertryck. Då detta inte heller hjälper helt och fullt så blir jag trakeotomerad, man gör ett snitt direkt i halsen och för in ett rör vilket man sedan andas genom. Innan detta utfördes så försöker man intubera mig men misslyckas flera gånger och på grund av att jag var allt för trångt i min lilla hals och man använder en alltför grov slang. Jag får i och med detta sår på mina stämband och luftrör som sedan läker till ärr och ärrfickor och detta kommer följa mig hela livet genom att ärren jag har på stämbanden gör att jag är ständigt hes och "låter" då jag andas.
Jag får sen ligga i 2 år på sjukhus med trakeotomi och kommer bara hem på korta permissioner. Man försöker ta bort trakeotomin ett flertal gånger men det lyckas inte ordentligt. Läkaren jag har då säger till mina föräldrar att jag nog kommer få ha trakeotomin kanske hela livet, för mina luftrör är allt för trånga för att jag ska kunna klara av att andas själv utan hjälp. Men vid 1 års ålder får jag en ny läkare som vill testa en helt ny sak på mig, han frågar mina föräldrar och dom går med på det. Han provar med att lite i taget öka trakeotomiröret i min hals så att mina luftrör vidgar sig lite i taget. Detta sker under 1 års tid och man ökar rörets tjocklek med ytterst liten diameter varje gång, allt för att mina luft rör ska "vänja" sig vid att bli lite större. Detta lyckas och jag kommer hem, fri från min trakeotomi, vid 2 års ålder. Vilken otrolig tur att min gamla avdelning skulle sommarstänga, annars hade jag aldrig fått denna nya läkare och jag hade kanske haft trakeotomi fortfarande och jag kan inte tänka mig vilket liv jag då skulle fått. Det är en skrämmande tanke.
Men allt detta har gjort att jag har haft svårt för att ta djupa andetag, jag har bara andats ner till revbenen inte med magen och detta har resulterat i att jag fort blir andfådd och flåsig. Men nu har jag fått lite hjälp med att lära mig andas, låter inte klokt att lära sig det när man är 37 år men så är det, så nu kan jag ta djupa andetag med hela magen. Detta har lett till att jag nu för första gången i mitt liv kan jogga utan att bli alltför andfådd, nu är det kroppen som tar emot och inte andningen. Förut har jag haft problem att ens springa till bussen några meter, jag har sen suttit på bussen och flåsat och varit andfådd i flera minuter och jag har skämts för det, eftersom det hörs väldig väl när jag andas så har det verkligen låtit när jag varit andfådd och det har varit väldigt jobbigt. Inte ens som barn eller tonåring då jag var ung och smal kunde jag springa ordentligt. Jag har alltid trott att jag kan springa och hoppa och leka ordentligt men att jag har haft dålig kondition, men nu vet jag. Med facit i handen så vet jag att detta har berott på att jag ej har kunnat ta djupa andetag. Vilken insikt att få som 37 åring! Inte riktigt klokt egentligen att ingen utav alla dessa läkare som jag under åren har träffat har tagit detta på allvar och kontrollerat hur djupt jag har kunnat andas.
Jag har också under hela min uppväxt fått stå till svars för varför jag låter när jag andas och varför jag alltid är hes och det är en jobbig fråga än idag faktiskt. Men som barn och tonåring har jag lidigt över dessa frågor, som tonåring svarade jag nog något argt tillbaka men det har känts i hjärtat att alltid behöva förklara sig, varför jag låter som jag gör. Den värsta meningen jag någonsin hört var nog när jag var drygt 16 år och en kompis till mig säger: att det låter som om jag ska dö när jag andas och att hon är orolig varje gång hon är med mig för hon skulle inte kunna höra skillnad på om jag skulle dö på riktigt eller om det bara var som jag lät, sa hon. Å det gjorde ont och det gör ont än idag att tänka på. Tänk att en mening som hon säkert inte ens minns att hon har sagt kan sätta sådana spår i mitt hjärta! Att inte människor bara kan låta en få vara som man är utan att ställa klumpiga frågor. Jag har också ett ärr på halsen efter trakeotomin som syns klart och tydligt, lysande rött, och detta ärr har jag fått förklara till förbannelse. Nu idag kan jag faktiskt känna mig lite stolt över detta ärr för utan det vore jag inte jag men det har tagit sin tid att komma dit. Idag kan jag till och med använda halsband och känna mig fin i det, det har jag inte riktigt gjort förut.
När jag tänker på att jag var 2 år när jag fick flytta hem från sjukhuset så är det så svårt att förstå, jag har 3 egna barn och jag kan inte tänka mig hur det skulle vara om jag inte haft dom hemma utan på sjukhus deras första 2 år i deras liv, helt enkelt fruktansvärt. Men en liten rolig sak att berätta i allt detta är att jag var 2 år ungefär första gången som jag fick bada badkar och jag var livrädd. Eftersom man inte ska bada med trakeotomi så fick jag väl bara bada i balja kan jag tänka mig på sjukhus, så väl hemma skulle jag äntligen få bara badkar och blev livrädd och lyckades bajsa i badvattnet där min förväntansfulla storasyster satt och ville bada med sin nyss hemkomna lillasyster. Ja behöver jag säga att hon inte ville bada med mig mera efter det.
bild GoogleRättelse: Igångsättningen räckte inte utan en förlossningsläkare kom in och tog hål på fosterhinnorna och tvingade ut mig. Det var denna förlossningsläkare som sen sa: hon borde nog fått stanna lite längre där inne. Sen var jag några vändor hem men blev sjuk och fick trakiotomin när jag var några veckor gammal. Läs kommentarerna för att få en bättre förklaring av min kära mamma. Tack mamma för att du finns, jag älskar dig nu och för alltid!
Älskling min, så bra att du börjar bearbeta dina känslor på allvar. Några fel i din historieskrivning dock, egentligen var det ännu värre. Det hjälpte inte med dropp, överläkaren på Löwet spräckte hinnorna och tvingade ut dig. Det var han som sa att du nog skulle ha stannat ett tag till i min mage. Du blev trackatomerad när du var några veckor. Du fick nämligen komma hem en kort vända, du var frisk sa dem, en vecka var du hemma. Jag ringde avd 9 varje dag och sa att du bara blev sämre. Ingen fara, hon är bara förkyld! Vi åkte in bara, då blev det fart och vi fick frågan varför vi inte kommit tidigare. Efter ett dygn blev du akut-trackatomerad. Du var så nära döden som man kan vara. Sedan följde ett helvete med blodförgiftning och allt annat du läst i journalen. När du var sex månader blev du svårt brännskadad av slarv.
Nu orkar jag inte skriva mer, det tar på krafterna. Älskade dotter min