en väldigt god gurka...

Ja den egenodlade gurkan var väldigt mycket godare och inte lika vattnig som den köpta. Det syns också en rejäl skillnad på "fruktköttet", den hemodlade är väldigt mycket fastare och "köttigare" medan den köpta mest innehåller vatten och kärnor. Se bildbevis nedanför...




foto:jag

Den hemodlade är den med lite kärnor och mycket "gurkkött" - haha kan man säga så tro...
Den köpta har mest "kärnor" och lite "gurkkött".
balkongen | | 10 kommentarer |

första skörden av gurka...

Första skörden av gurka är nu gjord...


foto:jag

Den översta gurkan är en helt vanlig köpt gurka, den undre är vår egna balkongodlade gurka.
Idag får vi se om det är skillnad på smak... fortsättning följer.


foto:jag
balkongen | | 12 kommentarer |

ätstörningar som fortfarande ger sig till känna...

Jag märker att så fort jag försöker gå ner i vikt så börjar min gamla ätstörning göra sig påmind. Ångesten över en eventuell utebliven träning, ångesten över vilken mat jag äter och ångesten över att inte gå ner i vikt fort nog kommer direkt när jag försöker gå ner i vikt. Som nybliven vuxen lyckades jag skapa mig en ätstörning som jag inte tror att någon visste om, då. Jag hade precis flyttat hemifrån och bodde själv så vad jag gjorde var liksom bara min ensak. Om jag valde bort maten så märkte ingen det, om jag hetsåt och sedan gick och kräktes upp den så märkte ingen det och om jag tränade stenhårt innan jag somnade så märkte ingen det. Jag gjorde allt detta. En dåvarande jobbarkompis och jag peppade varandra att bli smalare och "snyggare" varje gång vi jobbade tillsammans vilket var nästan varje arbetspass. Och ja vi tyckte båda två att det var helt normalt att kräkas efter maten...

Så jag lyckades skapa en sorts bulimi där och då, och den lever jag till viss mån med fortfarande. För varje gång som jag försöker ta tag i min vikt och banta så känner jag hur tankarna och ångesten smyger sig på, samma känslor och tankar som jag hade då. Det var min älskade man som lyckades få mig att inse att kräkas efter maten inte var någon bra idé. Jag höll på att ramla dit direkt efter att jag hade ammat färdigt min/vår äldsta dotter och han upptäckte det, som tur var. Och han räddade mig kan jag nog säga, för hade han inte reagerat så hade jag fortsatt. Visst - jag hade kanske varit smal nu men till vilket pris och vad hade jag fört över till mina döttrar om jag gjort detta.


Så här såg jag ut när jag träffade min älskade man. Jättesmal men så osund (egentligen) för allt jag tänkte på var att bli smalare och det var väldigt lite mat som fick stanna kvar i min mage.

Jag vet att min man och mina barn älskar mig precis så som jag är nu. Alldeles för rund i kroppen med minst 15-20 kg för mycket. Men jag älskar inte mig själv när jag ser ut så här som jag gör nu. Så vad ska jag göra? Jag vet att jag kan få riktigt stora problem om jag börjar "banta" för tankarna ligger där bak i huvudet nästan hela tiden. Jag tänker väldigt ofta, för ofta, på hur jag och andra ser ut. Jag skäms över att jag ofta tänker på hur andra ser ut för vad har jag med det att göra. Jag måste försöka få bort de här tankarna på något sett, men jag vet faktiskt inte hur. Jag har försökt med terapi men det hjälper inte eller ja det hjälpte inte då - kanske kan det hjälpa nu jag vet inte. För ja jag vill bli av med några/många kilon men jag vill INTE falla tillbaka i mina gamla tankemönster kring mat och träning. Tack Yohanna för att du fick mig att våga skriva det här inlägget efter ditt inlägg idag så bara kände jag att jag behövde få ur mig det här, nu.


Det finns inte så många bilder på mig så som jag ser ut nu, men jag visar er denna...
livet | | 23 kommentarer |
Upp