det här med vikt...

RÄKNA UT DITT BMI (<--länk)  Ditt BMI är :27,81 Du kan vara överviktig.

Din idealvikt är: 49,48 Den övre gränsen är: 56,98 Den nedre gränsen är: 42,18

När jag räknar ut mitt bmi så blir jag faktiskt rädd. Enligt bmi ska jag alltså väga 49,48 kg för att hamna på "idealvikt" - den vikten låg jag på när jag var 20 år och hade en grav ätstörning! Jag kan lova er att då mådde jag allt annat än bra! Och enligt bmi ska min lägsta vikt vara 42,18 kg då kan jag lova er att då skulle jag må riktigt dåligt - när jag hade som gravast ätstörning så vägde jag 46-47 kg ungefär...
Och enligt bmi är jag idag alltså ÖVERVIKTIG eftersom mitt bmi ligger på 27,81. Jag är äntligen efter många "viktresor" faktiskt nöjd med min kropp idag. 
Som säkert många av mina vänner vet så är jag inget stort fan av just bmi då jag anser att den mätmetoden är missvisande - tyvärr använder sig sjukvården av denna metod. Sjukvården använder sig av bmi även då det gäller barn vilket jag anser är helt förkastligt.

Jag trodde att jag var ganska "tyst" med mina klagomål angående min vikt när mina döttrar var mindre, jag trodde faktiskt INTE att jag förde över min egna vikthets på mina barn då jag aldrig har ansett att deras vikt varit viktig. Mina döttrar är precis lika bra hur de än ser ut! Jag trodde faktiskt att jag spred en sund och bra "bild" till mina döttrar men så fel jag haft. Men nu med facit i hand så förstår jag ju att om jag som mamma inte anser att jag själv är värd lika mycket om jag väger mer så förs ju det såklart över på mina barn, så är det ju tyvärr. Men jag har aldrig varit den där mamman som stått och nypt mig själv i midjan och klagat eller struntat i att gå till stranden på sommaren för att jag känt mig tjock - jag har haft bikinin på och gått till stranden iaf eftersom döttrarna velat gå dit (men nej jag har inte känt mig bekväm och det har väl såklart döttrarna märkt av fast jag inte trodde det). Nu när mina döttrar är vuxna så förstår jag att min vikthets spred sig till döttrarna trots att det aldrig var min mening. Jag skulle om jag kunde ta bort allt vad vikthets heter från mina döttrar för det är för jäkligt att vi kvinnor (det är faktiskt främst vi kvinnor som hetsar om vår egna vikt) ska behöva gå runt och må dåligt dagligen över en siffra på vågen. Tänk så mycket roligare vi kunde ha det om vi kunde få lov att trivas i våra kroppar - hur våra kroppar än ser ut. 

   

 Bilderna ovanför kommer från senaste numret av Amelia. 

Men jag tycker faktiskt att det är lite läskigt att om jag ska ligga på "rätt" bmi så ska jag ligga på en vikt som jag låg på när jag hade ätstörningar och mådde allt annat än bra. 

 

 


2 år idag...

Idag för två år sedan hade jag precis gjort min GBP operation, kämpade säkert med att få i mig vätska just nu för 2 år sedan. Många undrar säkert varför jag gjorde en operation, jag får ofta höra: "men så stor var du ju inte", "jag minns inte dig som så tjock", "hade du verkligen testat att banta innan" ja och andra liknande saker. Nej jag var kanske inte SÅ stor, men det räckte för mig. Jag kände mig kolosal! Jag hade testat allt i bantningsväg och ingenting fungerade, faktiskt ingenting. Jag kanske gick ner några kilon men gick upp dom lika snabbt igen och gärna några kilo extra. Så där höll jag på i flera år och till slut fick jag nog. Jag kände inte igen mig själv när jag såg mig i en spegel. Jag kände mig stor, tjock, ful och jag var så trött hela tiden och hade konstant värk i kroppen och då inte "bara" reumatisk värk nej kroppen värkte av alla överviktskilon. Nu när jag gått ner 32 kilo så har jag faktiskt kunnat sluta med mina starka värktabletter, jag tog Tradolan 150 mg två gånger om dagen förut vilket jag alltså inte gör nu längre. Och jag är faktiskt glad att jag vågade ta steget och be om hjälp! För det ska ni veta, att gå iväg till läkaren och be om hjälp med sin fetma det är inte helt lätt. Man går till läkaren och säger typ: "hej jag är så tjock och jag fixar inte det här själv, snälla kan du hjälpa mig - kan du skriva en remiss till mig för en fetmaoperation". Och så får man stå där "med mössan i hand" och hoppas på att läkaren faktiskt ska skriva en remiss... Men jag vågade och jag vann kan man nog säga, för så bra som jag mår nu idag var det länge sen jag mådde.
 
det här är jag någon månad innan operationen. 
Stor, tjock och trött. 
 
Nu orkar jag träna ordentligt (eller ja oftast iaf), jag orkar ta långpromenader och jag mår bra. Jag kan äta allt i begränsad mängd och jag känner mig inte längre stor, tjock, fet och ful. Jag känner igen mig själv när jag går förbi en spegel och vet ni det är guld värt. 
 
Här är jag för någon månad sen. 
Pigg, glad och ganska tillfreds med mig själv.
 
 

promenader med hund förgyller...

Ja det här med hundpromenader - finns det något trevligare egentligen. Okej när det är kallt, snöstorm, regnoväder m.m. så är det ju inte allt för skoj att ge sig ut på hundpromenader (kan jag tänka mig - visar sig i höst/vinter) men nu på sommaren när det är fint väder och uppehåll så är det så härligt. Idag var jag och mannen min på långpromenad med Java, vi gick till Farstanäset (<--länk) och promenerade där ute i skogen. 7,6 km blev det idag och både vi och hunden var rejält nöjda efter den promenaden. Militärbron (<--länk) är en härligt fin träbro som byggdes upp igen 1998, originalbron byggdes 1914...
 
så vacker natur vi har typ runt husknuten...
 
det finns mycket mer natur runt Farsta än jag tänkt på förut...
 
leksaken följde med - hade vi satt runkeeper på java hade vi kommit upp i över milen.
 
solen sken, myggorna ven i skogen, fåglarna kvittrade och energidepån fylldes på rejält.
 
Nu ska vi försöka hitta lite bra promenadkartor över Farsta så kan vi ut och testa olika promenadstråk sen. Imorgon blir det Farstanäset igen om vädret tillåter (vilket jag verkligen hoppas) då svänger vi höger efter bron istället för vänster som vi gjorde idag så får vi vart vi hamnar då. 

jag går på promenad...

Nu med en hund i huset blir det många - och ibland långa - promenader. Jag/vi har upptäckt nya fina ställen att promenera på i vår förort. 
 
före och efter trimning. 
 
proomenad ut till Ågesta via militärbron...
 
runstenen som finns vid Farsta gård och Farsta gård...
 
Java och gammelmatte i kolonistugan...
 

promenad och brödbak...

Ja som ni vet så älskar jag att baka bröd. För mig är det avkopplande och rofyllt att baka. Så idag satte jag en deg för att kunna baka ut surdegsbaugetter och medan den jäste så passade jag på att ta mig ner för lite blodprovstagning och sen en promenad nere vid sjön. Det är verkligen en av fördelarna med att baka med surdeg - när degen ska jäsa så hinner man göra massor av andra saker. Och skulle man inte orka baka ut den kan man ställa in den i kylen över natten - det förstör liksom inte degen utan då går den bara ner i viloläge. Perfekt alltså.
 
blodprovtagning och promenad medan degen jäste.
 
runt husknuten har jag vacker natur att promenera i.
 
det är lite lättare att motionera ute i vacker natur.
 
Men jag kunde inte nöja mig med en deg idag så jag testade att bara "dra-isär-bröd" eller "pull apart bread" som jag hittade i senaste numret av Tidningen Hembakat. Och så blev det en omgång med surdegsbröd (med solrosfrön hade jag i) som jag fått recept av från min älskade syster. 
 
ett roligt "brytbröd" som jag testade idag.
Hade lite äppelmos i också så de blev lite extra saftigt. 
 
min fina Kenwood som jag fick av min vän Solveig får jobba hårt här hemma. 
Det är så smidigt att baka bröd i Kenwood, den gör ju liksom allt jobb åt mig.
Spelar ingen roll om degen ska knådas 10-12 minuter det fixar Kenwood utan problem. 
Bara att ställa timern på mobilen så får maskinen sköta jobbet.

dags att ta tag i träningen...

Ja men okej när man har en egen crosstrainer som står så där fint i vardagsrummet så finns det egentligen ingenting att skylla på när det kommer till att inte hinna träna. Jag har nämligen vart ytterst dålig med träningen nu i några månader och jag har intalat mig själv att jag inte riktigt hinner nu när jag jobbar så pass mycket... Nej jag vet den ursäkten håller inte. Så nu har jag påbörjat användandet av crosstrainern igen - jag kan ju till och med träna medan jag ser på tv liksom. 
 
iaf några pass/vecka ska jag väl få till....
 
Jag har även öppnat boken om träning för nyblivna mammor som jag själv gav bort i julas men som liksom "råkade" bli kvar här hemma.... Nej jag är inte nybliven mamma (inte hon som ville ha och fick boken i julklapp heller) men bra magövningar är nog aldrig fel. Nybliven mamma eller ej. Så nu kör jag ett magpass per dag - ja jag har faktiskt lyckats genomföra 3 pass 3 dagar i rad. Nu ska denna vanan bara fortsättas med... I dag tog det emot att köra magpasset men jag gjorde det iaf och så här efteråt känns det ju bra att jag genomförde det!
 
så får vi se om det blir en utvärdering av boken sen...
 

förutfattade meningar kring en GBP...

Jag tror att jag har skrivit om detta förut (<--länk) men tänker skriva om det igen. Jag har aldrig ljugit om att jag i november 2012 genomgick en GBP  (<--länk) och jag kan ärligt säga att det är en av de bättre sakerna jag beslutat mig för att genomgå i mitt liv. Jag hade provat allt men ingenting fungerade, jag blev bara tyngre och tyngre och fick mer och mer ont i min kropp och jag blev deprimerad. Hon jag såg i spegeln var inte jag! 
 
I förrgår jobbade jag på en avdelning som jag inte vart på på länge, säkert ett år sedan jag jobbade där senast. En av de som jobbar där kände inte igen mig först och när han sen "inser" att det är jag så överöser han mig med uppmuntrande ord och peppande kommentarer om hur duktig jag vart och "vad fin jag blivit" m.m. men så frågar han tillslut: -Hur har du gjort, snälla berätta för mig jag vill också gå ner i vikt. -Jag gjorde en magsäcksoperation för något år sedan, svarade jag. -Jaha (säger han besviket) men då är det ju inget konstigt att du blivit smal... Och så var det inte mer med det ansåg han. -Nja svarade jag, riktigt så enkelt är det ju inte, jag tränar ordentligt, äter (oftast) bra mat och har faktiskt jobbat mig ner i vikt på egen hand. -Nej men du har ju opererat dig, får jag till svar. 
 
Jag blir inte ledsen längre av denna okunskap men jag blir faktiskt irriterad. Att göra en GBP är faktiskt inte "att välja den enkla vägen" och alla som gör en GBP går faktiskt inte heller ner i vikt, det ligger jobb bakom en viktnedgång även efter en operation. Men jag inser ju att okunskapen är stor bland de flesta då det gäller dessa operationer. Som tur är har jag min familj, släkt och mina vänner bakom mig och de vet hur mycket jag jobbat och jobbar för den här viktnedgången. De vet att jag inte tagit den enkla vägen! För de ser hur jag kämpar dagligen med maten, träningen och allt runt om kring som följer med en operation...
 
Men ja okunskapen är stor och många har förutfattade meningar kring överviktsoperationer - det har jag verkligen fått förstå nu efter att jag gjorde min...
 
nu längtar jag till att alla goda bär (och frukter) kommer igen...

löpträning utomhus...

I och med att jag slutade skolan och skrev in mig på arbetsförmedlingen så bestämde jag mig för att jag måste spara in på lite saker. Så träningskortet på SATS var en sak som fick avvecklas - det kändes lite väl dyrt och eftersom jag just nu inte ens vet om jag har a-kassa att vänta så måste jag spara. Men träna vill jag göra så nu blir det utomhusträning. Löpträning har jag valt - eller jag varvar löpning med snabb promenad, orkar inte springa hela rundan än men det kanske kommer. 
 
Imorgon ska jag gå till Stadium och inhandla en bra "magtränare" - ungefär som en medicinboll men ändå inte. Äsch bild kommer när den är inhandlad. För löpträning måste ju varvas med annan träning och visst jag måste spara in på utgifter men en träningsgrej för 299 kr kommer jag "kosta" på mig. Så det så!
 
Men så jag har alltså löptränat nu några gånger - har nog blivit ungefär 3 gånger i veckan sista veckorna. Och idag blev det första löppasset i snö. Jag skulle behöva ett par bra löpskor som fixar snöunderlag men ja det var ju det där med pengar... Får se hur vi löser det helt enkelt.
 
 
löprundorna blir på mellan 3-4 km!
 
och alltså det är ju så vackert ute ibland att man bara måste pausa Runkeeper och fota lite.
Själen mår bra utav det!
 
bilder från dagens runda i snön.
 
fast åka skridskor redan nu när isen precis har lagt sig - nej det skulle inte jag våga.
Fast dessa skridskoåkare hade isdubbar och sånt där "spett" som de kunde känna med, så de åkte nog säkert.
Men jag skulle aldrig våga...
 
 

det här med vikt...

Det är ganska konstigt det här med vikt. Så lite som jag väger nu var många år sedan sist jag vägde så lite. Jag känner mig faktiskt riktigt smal nu för tiden och trivs bra i min kropp, visst några kilo minus till gör inget men i det stora hela är jag nöjd. Men för några (nåja för 20-22 år sen) hade jag tyckt att jag vart tjock om jag vägt så mycket som jag väger nu. Så det är konstigt det där med vikt. 
Visst jag har blivit äldre, jag har väntat fött och ammat 3 barn, jag har "fått" (tack snälla eller inte) en reumatisk sjukdom under dessa 20 år så visst kan de kilon som eventuellt är lite för mycket nu få vara så. Det är inget som jag nu kommer hetsa bort, blir det minus på vågen så blir jag nöjd om inte är jag nöjd i alla fall.
 
Men det jag kom att tänka på och det som jag förvånas över är hur olika en ser på sin egna kropp och vikt under livets gång. När jag var drygt 17 år och precis hade gjort slut med en pojkvän (som jag vart tillsammans med ganska länge) så vägde jag 6 kg mindre än vad jag väger nu och då kände jag mig enormt stor. Jag kunde inte förstå att jag blivit så stor (tjock) - dock försvann kilona ganska snabbt så fort jag började "leva singelliv" igen. Men just det här att jag nu när jag väger 6 kg mer än då kan känna mig smal och snygg nu är ju egentligen lite konstigt. Men som jag skrivit ovan mycket har ju hänt i/med kroppen på dessa 24 år (blir det sedan jag var 17 år) men sen var jag nöjd och ganska tillfreds med vikten (med en avstickare i matmissbruksfällan) tills jag fick barn. 
 
Nu kan jag som 41-åring inte ens tänka mig att väga så lite som jag vägde när jag första gången blev gravid, vilket är mer än 10 kg mindre än vad jag väger nu. Skulle jag gå ner så mycket i vikt nu skulle ju hela jag försvinna känns det som. Men tänk så olika en kan tycka om sin egna kropp beroende på vart i livet en befinner sig...
 
jag blir fortfarande lite förvånad när jag ser mig själv i ett skyltfönster eller i en spegel.
Denna bild var från i somras (då vägde jag 4 kg mer än vad jag gör nu)
 
så här såg jag ut sommaren innan jag blev gravid första gången.
Ganska liten...
 
här är jag som liten bebis och min mamma.
 
    
här är några före och efter bilder.
efter bilderna är tagna i somras - dags att ta nya nu tror jag.

för ett år sedan...

Snart har det gått ett år sedan jag gjorde min GBP (<--länk till mina andra inlägg om GBP)
Det var ett av de bästa beslut jag gjort...
 
Jag har gått ner drygt 29 kg och har väl kanske 5 kg kvar
men de 5 kg får ta den tid det tar.
Jag känner mig ganska nöjd nu. 
 
Översta bilderna är från igår när jag hade vart på gymmet-
understa bilderna är dagen före min operation alltså den 13/11-12. 
Lite skillnad va? I alla fall över magen har det hänt mycket...
 
 

viktnedgång - vad gör det med personligheten...

Ni som följt mig ett tag nu vet ju att jag gjorde en GBP i november 2012, jag skäms inte det minsta för att jag tog hjälp med min viktnedgång genom en operation. Jag hade provat allt! Och jag trivdes inte alls i min allt för stora kropp. Jag var trött - jag hade ont överallt - mitt självförtroende låg i höjd med fotknölarna - jag var ofta sjuk/hade infektioner m.m. Nu 10 månader senare har jag gått ner lite drygt 28 kg (28,5 kg kanske) och jag mår så mycket bättre nu! Jag har fortfarande ont i kroppen på grund av min reumatism men det känns ändå lättare nu än innan då när alla kilon tyngde ner också - jag har fått tillbaka lite av mitt självförtroende - jag är mycket piggare - och jag mår så mycket bättre!
 
nästan exakt 1 år mellan bilderna
 
Men inom mig är jag precis densamma - ja förutom självförtroendet då. Men jag är samma M-L fortfarande även utan den där extra vikten. Och det hoppas jag att alla förstår! Bara för att man förlorar x antal kilon så förändras man inte inombords - likadant är det ju åt andra hållet, du blir inte en annan bara för att du går upp i vikt. Om man då inte betänker detta med självförtroendet som ställde till med problem för mig. Jag trodde inte mycket om mig själv... Jag har svårt att "se" att jag är bra fortfarande - men jag gillar faktiskt i alla fall det jag ser i spegeln nu och det är ganska stort för mig.
 
jag börjar till och med få lite muskler.
 
idag gillar jag det jag ser i spegeln!
Lite sorgligt är det iaf att det knappt finns några foton på mig som tjock -
jag flydde kameran som pesten...
Men det finns några och det är bra -
för då kan även jag se den stora skillnad som sker med mig och min kropp.
 
Men inom mig är jag fortfarande densamma - glöm inte det!

val av klänning...

Ja då har valet mellan klänningar börjat -
till mammabloggkryssningen...
 
klänning nr:1
 
klänning nr:2
Nu är jag inte alls tillfixad och klänning nr:2 sitter lite snett upptill ser jag -
men vilken ska jag välja?
Gillar inte riktigt den långa ärmen på klänning nr:1 -
kanske går den att kapa av...
 
Skorna börjar nu iaf bli ingångna och känns riktigt bra.
Nu ska bara kroppen vänja sig vid högklackat igen!
Förr gick jag alltid i högklackat och älskade det -
men sen kom barnen och övervikten och alla högklackade skor förpassades till soporna...
Nu ska jag återerövra dom igen!
 
så nu går jag runt i skorna här hemma med "fulstrumpor" i så de ska bli lite mjukare fram vid tårna...

snart går årets kryssning...

om två veckor går årets mammabloggkryssning!
Nästnästa helg drar vi iväg ett helt gäng bloggande mammor.
Jag delar hytt med min vän Solveig -
vi lär få så skoj!
 
Eftersom jag lyckades vara en av de 50 första som bokade kryssningen så fick jag en trevlig överraskning i brevlådan i början av sommaren.
En superbra solmousse.
Tyvärr har jag jobbat lite väl mycket i sommar så jag har faktiskt inte testat moussen än -
men lyckas det bli fint väder nu under min ledighet så lovar jag att testa den!
 
tack MGroup och Proderm för presenten.
 
Nu när ledigheten är här så har jag tagit tag i träningen igen.
Var ner på gymmet idag och körde ett pass, så skönt!
Nu ska träningsrutinerna in i livet igen!
 
Lite bilder på mig i olika träningssammanhang.
 
Min vän Ewa tyckte att jag skulle börja le på mina Instagrambilder -
så nu övar jag på det, att le inför kameran.
Jag är superdålig på att le "på beställning" och framför kameror.
Men de översta bilderna tog jag på gymmet i onsdags och de blev ju ganska bra...
 
Så nu ska jag träna mig på att le framför kameran innan jag far iväg på kryssning.
 
Mammabloggkryssningen är snart...
 

vikten går sakta nedåt...

Ja nu har jag snart gått ner en 3:e del av mig själv och vikten fortsätter sakta men säkert gå nedåt. Men de senaste veckor har vikten pendlar upp och ner något kilo hit och dit, men äsch det löser sig säkert sen när livet lugnar ner sig lite och när jag kan ta upp träningen igen ordentligt.
 
 

när jag bestämt mig så kör jag...

Jag sov riktigt risigt i natt och i morse, vaknade vid kl:5 och insåg att jag glömt ta mina värktabletter och det blir liksom aldrig helt bra när jag råkar glömma dom. Så jag "pallrade" mig upp och stapplade ut i köket (och ja jag stapplade verkligen ut det värkte i hela kroppen) för att ta mina värktabletter och sen satte jag mig i soffan en stund för att låta tabletterna värka. Men det tog tid så jag hann med en tidig frukost ute på balkongen innan jag kände att jag kunde lägga mig igen. Och jag lyckades faktiskt somna om i någon timme men vaknade sen av en riktigt jobbig och ångestframkallande dröm, så det var bara att gå upp. Tog en andra frukost även den på balkongen och kände att kroppen mådde ganska bra, jag fick lust att röra på mig. Jag vet ju att värken i framförallt ryggen blir "snällare" om jag rör på mig.
 
Vi har lyckoödlor ute på balkongen... 
 
Så jag drog på mig mina träningskläder och gav mig ut på en PW som sen blev en blandad PW/löprunda. 5,13 km på 47 minuter var helt okej om man tänker på vilken värme det var ute. När jag kom hem var jag helt slut och genomsvettig - kanske inte den bästa tiden på dagen för en löprunda/träningsrunda men jag är lite så att när jag bestämt mig så kör jag. Jag inväntar inte kvällen för ett pass (om jag inte måste på grund av arbete/studier/familj) utan jag kör på när jag får lust och då kan det bli mitt på dagen i gassande solsken. Det konstiga är att jag nu tycker det är så skönt och befriande att springa det trodde jag aldrig skulle ske, jag har alltid tänkt att springa fy tusan det gör jag bara inte - men nu bara gör jag det och det är riktigt skönt dessutom!
 
jag tog trapporna i dubbla kliv upp och ner tre gånger!
 
Ja jag har träningsshorts - så skönt att slippa långbyxor ibland.
Men det trodde jag inte förra sommaren att jag skulle kunna ha i år!
Och dom känns riktigt bra dessutom och jag tycker de sitter riktigt bra!
 
Det här sitter långt inne men jag tänkte ge er en före och en efter bild, det är drygt 7,5 månader mellan bilderna. Den första före bilden är före min GBP-operation (innan jag startade dieten inför operationen) och den andra efter bilden är tagen för drygt 1 månad sen nere på Sats Farsta.
 
börjar bli dags att dra på sig den där bikinin igen och ta en bild med den på...
Det har jag glömt nu i flera veckor/månader.
I början tog jag en bild varje vecka med bikinin på, det var en bra motivation att riktigt se förändringen som skedde med kroppen - men det är nog dags nu igen...
För jag inte riktigt "se" förändringen IRL utan måste ha det på bild - kontigt nog...
 
 
 

löpspår i skogen...

Aldrig trodde jag väl att det skulle kunna vara skönt att springa.
Det är en motionsform som jag alltid hatat som pesten.
Men så hände det - det som jag aldrig trodde skulle ske.
Jag började springa lite smått på löpbandet på gymmet och fann att det var ganska roligt
och att jag kunde bättra på min kondition ganska snabbt och bra.
Så löpningen på bandet fortsatte och nu gillar jag det.
 
Då kan ni tänka er sen vad jag tyckte om att springa ute i ett löpspår i skogen.
Det var ju helt underbart härligt.
Naturen, skogen, luften och terrängen - allt sammantaget i en helhet blev perfekt.
 
rundan jag tog var 2 km -
med en bra och varierande terräng.
 
första dagen tog jag rundan två varv och en liten extra snutt vilket blev 4,58 km
andra dagen tog jag rundan tre varv och det slutade på 6,07 km.
Andra dagen sprang jag det mesta av rundan (förutom mördar backarna) vilket blev 4,6 km löpning.
 
Känner mig riktigt stolt!
 

Löpspår i skogen...

Tog en runda i löpspåret hos svärföräldrarna igår och kunde inte låta bli utan tog en tur även idag. Aldrig trodde jag väl att jag skulle gilla att spring - men det gör jag. Känslan när jag märker att jag förbättrar mig och orkar mer är så underbart. Idag tog tre varv i rundan vilket blev 6,07 km och av dessa sprang jag 4,6 km - det hade jag aldrig trott i höstas kan jag säga. Kanske blir det en runda även imorgon - vi får se...


det här är ingen...

Nej det är ingen träningsblogg -
men jag har äntligen förstått tjusningen med hårdträning.
 
ViPR på sats är ett grymt jobbigt men så roligt pass.
Man går ut helt slutkörd i kroppen men med ett leende på läpparna.
Tränar ni på Sats men ännu ej prövat detta pass - gör det, ni lär inte ångra er.
Jag har lyckats "lura" med mig båda mina två stora döttrar och dom gillar verkligen det här passet.
Det kör slut på varenda muskel du kan tänkas ha i kroppen men på ett roligt sätt.
 Sen är jag kanske lite knäpp men jag sprang 10 minuter också innan passet på löpbandet...
 
 
 
Den här matsäcksoperationen (GBP) som jag har gjort var nog en av de bästa grejer jag gjort i mitt liv.
Jag har ju börjat hitta tillbaka till mig själv igen och till min kropp.
Jag tycker till och med att det är roligt att använda kroppen nu.
Visst gör det ont, visst är det tungt, visst gör det ont dagen efter -
men det är så mycket värt det.
Så nu har ni fått min lyriska träningsdos för idag... <3

första löprundan utomhus...

Igår gjorde jag det - tog mitt livs första löprunda utomhus frivilligt. Jag räknar inte skolgymnastikens friluftsdagar och orientering för det var banne mig inte frivilligt och jag sprang inte dom rundorna heller, jag lunkade på sin höjd.
 
Men igår kände jag verkligen för det att bara ge mig ut och springa, självklart gick och sprang jag om vartannat men det förstår ni ju. 5,3 km blev det varav 1,3 km var "löpning" - helt okej och jag gjorde det på 47 minuter. Jag tillät mig att ta en paus ute vid vattnet också och bara njuta av utsikten och den vackra naturen som omger oss just nu - för nu är våren här på riktigt. Hade lite nödproviant med mig också i form av en semper fruktpuré och det var ett bra drag att ta med det ut för den tog mig sen hela vägen hem. Man får tänka lite annorlunda när man gjort en GBP... En sak är iaf säker och det är att detta var inte min första och sista runda ute - nej snart vill jag ut igen!
 
vatten, nödproviant och bra musik i lurarna kommer man långt på.
 
så vacker natur runt omkring oss - om vi bara ser efter
 
nu blommar rabatterna
 
vitsippor ute i backarna står...

tonårsdöttrar och träning...

Det här med att ha tonårsdöttrar som tränar på samma gym som en själv - det är ju super bra. Jäklar vad "lurar" med mig på roliga och bra träningspass och faktiskt tvärt om också jag lurar med dom på pass som dom inte tror ska vara bra/jobbiga/roliga och så visar det sig att det inte riktigt var så som de trodde först. Vi ger verkligen varandra respons och pushning i vår träning! Och det är så roligt! När vi tränar ihop så tar iaf jag ut mig lite mer än när jag går själv för jag kan ju inte vara "sämre" än mina döttrar. Idag tjatade dom med mig på först ett spinningpass och sen ett corepass- jag trodde faktiskt inte att jag skulle palla båda de passen efter varandra men det skulle jag visst ansåg mina döttrar och ja dom hade rätt. Fan så duktig jag känner mig nu att jag faktiskt gick med!
 
SatsCykling och SatsCore...
 
Men om sanningen ska fram så "tjatar" även jag med mig döttrarna ibland - så det är inte bara som "tjatar" iväg mig.
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0