jag gillar visst husfasader...

Jag har märkt att jag ofta fotar husfasader, jag tycks gilla dom fasaderna alltså. Förut fick ni se några foton på portar och valv - nu kommer alltså lite fasader. Jag trodde faktiskt att jag mest fotade fasader, portar och liknande när jag var utomlands men jag märkte när jag gick igenom mina foton att jag fotar visst fasader även här hemma i Sverige/Stockholm. 
 
Fasader runt Söder i Stockholm.
 
Lite mer från Söder och Gamla Stan i Stockholm.
 
Fasader i Gamla Stan i Stockholm.
 
Men fasader utomlands då. Ett smakprov får ni här nedanför.
 
dessa är från Teneriffa (allihopa tror jag, kan ha blandat ihop någon fasad).
 
Fasader i Marbella
 
Fler fasader från Marbella, jag gillar tydligen gränder...
 
Marbella och Ronda (eventuellt någon annan stad/by också)
 
Vad gillar ni att fota? 
 

har insett att jag ofta fotar portar, fasader och valv...

Idag när jag var in till stan (Stockholm) så passade jag på att fota - som vanligt kan man kanske tillägga. Jag älskar att fota - just nu fotar jag nästan uteslutande med mobilen för den har jag alltid med mig. Så idag då när jag fotade så insåg jag att jag ofta fotar portar, jag är fascinerad av portar har jag märkt. Så när jag kom hem så började jag kika igenom mina senaste foton och inser att jo jag fotar gärna portar, husfasader och valv när jag fotar - både utomlands och här hemma i Sverige. För vi har minst lika många vackra portar här hemma i Sverige som det finns utomlands - det är bara det att jag märkt att jag "tittar" på portar och fasader på ett annat sätt när jag är utomlands. Där är alla portar och fasader vackra - ja nästan alla faktiskt. Här hemma går jag gärna bara förbi dom, förutom när jag är ute på en "fotorunda" för då är det alltså ofta portar och fasader som fastnar på bild har jag märkt.
 
Portarna ovanför är från Marbella Spanien
 
 
Portar ovanför är från Spanien och Teneriffa
 
 
Lite portar från Stockholm
 
 
Några fler portar från Stockholm här ovanför.
 
 
Valv fotade i Spanien och Teneriffa
 
 
 
Valv från Stockholm.
 
Nästa inlägg får nog visa alla vackra husfasader som jag fotat. Vad brukar du fota? Är det ofta någon speciellt som du fastnar för?

det finns så mycket jag vill berätta...

Det finns så mycket som jag vill berätta för er som jag vart med om under mina 4 veckor i Spanien. Jag vill berätta om all rolig och bra träning, alla bra behandlingar jag fått av sjukgymnasten, alla härliga långpromenader vi tog, utflykterna vi gjorde och alla andra trevliga upplevelser jag vart med om - men jag finner inte orden. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Hur förklarar man en känsla i ord? Hur ska ni kunna förstå det "bra" i en akupunkturbehandling av rygg och nacke? Hur ska ni kunna förstå känslan av att orka gå långpromenader på kvällarna trots intensiv träning under dagen? Så istället för att försöka "klä" känslor och upplevelser i ord så ger jag er bilder istället. Det förklarar nog min vistelse bättre.
resan dit och hem...
solnedgång på havet.
jag på bilderna ovan våren 2005 och nu på bilderna nedan hösten 2014. Så mycket har hänt i mitt liv på dessa nästan 10 år, men det syns inte så mycket utanpå allt som hänt inom mig.
En dagsutflykt upp i bergen med ett gäng goda vänner.
Vi var fyra nyfunna vänner som hyrde bil och tog oss upp i bergen och såg Ronda, Mijjas, Coin, Fuengirola och många fler.
alla dessa små mysiga kvartersaffärer och små krogar som var som ett hål i väggen. Fler bilder kommer det kan jag redan lova.

hur sammanfattar man en resa?

Ja hur ska man kunna sammanfatta en resa på fyra veckor i ett blogginlägg. Nja det går nog inte riktigt. Eventuellt blir det fler blogginlägg om min rehabresa, eventuellt bara detta - det återstår att se. Fyra veckor det är en ganska lång tid att vara bortrest, iaf när det är utan familjen, men dessa fyra veckor rusade iväg. Jag träffade ett gäng nya vänner och vi hade mycket trevligt. Allt prat och all samvaro runt måltiderna och träningen är nog det som jag saknar mest. Jag har tränat upp min reumatiska kropp så den mår ganska så mycket bättre nu (fast efter denna jobbhelg är den ganska så trött just nu) och solen och värmen har gjort underverk med kropp och själ. Att få börja dagen med träning i varmvattenbassäng är verkligen underbart, hela kroppen kommer igång och träningen som fortsatte sen under dagen flöt på bra. Jag fick ett flertal behandlingar med akupunktur runt nacke och skulderblad som var så välbehövligt.
Fler bilder och mer text kommer inom kort...

om 14 dagar...

Om 14 dagar är jag i Spanien och påbörjar min vårdresa/rehabilitering för min reumatism. Jag är så sjukt taggad på denna resa och hoppas verkligen att jag kommer att komma hem nöjd och i bättre form fysiskt. Jag har fått en resa beviljad ner till Marbella ( Centro Forestal Sueco) - jag var där på min första vårdresa 2005 och jag sticker inte under stol med att jag då inte var helt nöjd när jag kom hem. Jag var helt slutkörd, trött psykiskt och fysiskt - men jag tänker ge det en chans till och åka ner med en positiv attityd. Då 2005 var det mycket "kaos" i mitt liv. Min älskade (styv) pappa hade precis blivit transplanterad med två nya lungor och han mådde inte alls bra när jag åkte ner. Detta gav mig en ständig oro och stress! Så jag åkte ner med en stor oro i kroppen. Mina älskade barn var relativt små och jag kände mig lite som en svikare som skulle lämna min älskade man med allt ansvar i 4 veckor - ansvar om all vardag med 3 små barn med allt vad det innebär. Jag lyssnade inte heller på min kropp, jag körde på i 110% (om inte mer) och gjorde allt som jag blev ombedd att göra. Jag har sedan vart 3 gånger på vårdresa nere på Teneriffa och där har jag tyckt att jag verkligen mått bättre. Men jag tror att denna resa kan ge mig lika mycket som de resorna jag fått ner till Teneriffa, för nu vet jag att lyssna på min kropp (och på mitt psyke). Nu har jag fler vårdresor i "bagaget" och jag vet vad min kropp orkar och klarar av. jag vågar säga ifrån om det inte känns rätt och jag vet att jag behöver en dag när jag bara går ner till stranden och sitter och tar det lugnt och tänker. Jag vet nu hur jag själv fungerar när jag åker ifrån min familj i 4 veckor. Så den här gången hoppas jag på att jag kommer hem med ny energi och ny styrka i kroppen.
Här ovanför är lite bilder från min resa 2005.

att irritera sina medmänniskor...

Känner att jag bara måste publicera detta inlägg igen. Fortfarande lika aktuellt...
 
Det här med bloggar, instagram och FB - jösses så man kan irritera sina medmänniskor. Är det inte bilder från rasten på jobbet där man vilar sin trötta kropp, matbilder från en lyckad middag/frukost/fika, så är det bakning vid dålig ekonomi. Eller svettiga träningsbilder där man stolt visar upp att man faktiskt orkade träna "idag också". 
 
Jag har börjat inse hur lätt man kan reta upp andra med lite bilder. Jag har nu några gånger fått lite sura (eller irriterande/spydiga) kommentarer på mina bilder på instagram eller på något blogginlägg och börjar nu inse att vissa tycks bli rejält provocerade av vissa bilder.
 
Jag arbetar som timanställd inom äldrevården och fotar såklart inte allt jag gör på jobbet, jag varken kan, vill eller får göra det. Vem vill se bilder på bajsblöjor, passerad mat, förvirrade äldre, fyllda disk- eller tvättmaskiner m.m.? Så istället lägger jag ofta ut en bild från när jag har rast och när jag har rast så vilar jag kroppen genom att ligga på soffan en stund och då blir fotot på mina fötter. Det har även blivit "en grej" just detta eftersom jag så ofta har oparade (icke parade) strumpor på fötterna, jag ids inte para ihop alla strumpor som dagligen tvättas så ibland tar jag en randig och en prickig strumpa för de är rena och de ligger i rentvätten - då blir det lite roligt att fota dessa fötter som liksom inte stämmer riktigt med hur andra tycks anse att man ska ha strumporna...  Men då tycks vissa "tro" att jag bara har rast och vilar på mitt jobb. Har inte alla rast på sina jobb? Har inte alla rätt till att ha rast på sina jobb? Jag förstår såklart att inte alla har en soffa de kan vila på - men jag är mycket glad över den där soffan för den gör att jag orkar jobba ett helt arbetspass som undersköterska!
 
    
Jag vilar på mina raster,men under mina arbetspass väcker tvättar bäddar nattar, pysslar jag om, fixar frukost/lunch/middag/fika, diskar, tvättar smutstvätt, matar, byter blöjor, hjälper på toaletten m.m. 
jag håller många händer på jobbet också... 
 
   
Jag gillar att fota mina framgångar på gymmet för jag är stolt över mig själv!
 
    
och jag gillar att laga mat, baka, koka sylt och marmelad. För mig är det avkoppling.
 
 

hade det inte varit för...

Den här värmen är underbar för min onda kropp om det inte vore för att mina ben värker hela tiden just nu. Mina reumatiska sjukdomar - lyckas ju tyvärr ha två diagnoser (psoriasisartrit och Bechterew)<--länkar - yttrar sig nämligen bland annat med inflammation i muskelfästen vilket jag just nu alltså har i benen. Varje steg värker - men det är bara att bita ihop och klara dagen iaf. Hunden måste ut och jobbet måste skötas. Men idag kapitulerade jag och tog en extra värktablett som jag har att ta vid behov, så nu hoppas jag att kvällspasset på jobbet ska gå bra...
 
Det känns så typiskt att inflammationen i muskelfästena ska ställa till det just nu när värmen är här, eftersom jag i övrigt mår så bra i kroppen av värmen. Till på köpet känner jag mig ju allmänt sjuk också när inflammationen härjar i kroppen, så det är inte "bara" muskelfästena i benen som värker utan kroppen reagerar på andra sätt också när den försöker bekämpa inflammationen som härjar i kroppen. Ska försöka ta mig ner till apoteket och inhandla liniment att testa ikväll när jag går och lägger mig. Jäkla skitsjukdom det här! 
 
 

livet med Java...

Nu börjar vi alla komma in i rutinerna kring i att ha hund. Många promenader blir det och ibland (ofta) ganska långa sådana. Detta kommer väl gå upp och ner beroende på jobb, väder, sjukdom m.m. men promenader blir det ju såklart när man har hund. 
 
 
Vi (jag och Java) har snittat på 5 mil i veckan nu de två veckor Java bott hos oss - alltså då är det mina promenader jag tar med Java (ibland själv ibland ihop med maken). Detta blir såklart olika sen beroende på hur jag jobbar, men då går någon annan ut med Java istället för mig såklart. 
 
bada och jaga fåglar var väldigt skoj.
 
Idag var vi (Java och jag) upp och hälsade på min mormor. Så roligt det var att se hur alla äldre sken upp när Java kom och mormor blev så glad. Åh Marie-Louise har du blivit med hund, frågade mormor mig. Vad mysigt för er, fortsatte hon sen. Och ja det är ju mysigt med hund. Ja jobbigt också men väldigt mysigt. Aldrig trodde jag väl att jag skulle dra på mig kläder kl:6.00 - 7.00 på morgonen för att ta med en hund ut på kissrunda. Nej det trodde jag faktiskt inte om mig själv, men jo det gör jag nu...
 
hälsar på hos mormor. 
 
Java gjorde en av kartongerna som stod i hallen till sin ganska direkt när hon kom. Ibland tar hon dock kattens lilla låda och kryper ner i. 
Men den stora kartongen bäddar hon i varje kväll och sovar där på nätterna.
 
Så just nu kretsar livet här hemma hos oss runt denna nya familjemedlem, vår nya hund Java. Och ju fler dagar som går ju vanare blir vi med varandra... Ni lär få läsa mycket om våra bravader.

Vilken verklighet?

Jag blir ganska ofta arg det ska jag erkänna, jag blir arg på ganska mycket. En sak som gör mig extra arg är när våra politiker tycks vara helt verklighetsfrånvända! 
 

Hur kan en politiker ens komma med ett liknande uttalande? Vilken verklighet lever han i? Ja inte lever han i samma verklighet som mig iaf. Han kan gärna få byta bankkonto med mig och se om han då kan köpa lägenheter till sina barn! Skulle inte tro att han skulle fixa det. - välkommen till verkligheten! skulle jag säga då. 
 
Är det inte lägenhetsköp till sina barn som politiker tycker att alla föräldrar har råd med, så är det en årslön sparad på banken som de tycker att vi alla ska ha. Som en buffert och säkerhet. Fan jag har inte ens en månadslön (eller ens en veckolön) sparad! Den verkligheten lever jag (och många andra) i! 
 
Jag skulle verkligen vilja att våra politiker kunde höja blicken och se vilken verklighet många av oss lever i. Vi vanliga medborgare som i höst ska gå och välja vilka vi vill ska styra vårt land. Vi väljare som väljer in dessa politiker i politiken! Usch fy tusan vad arg jag är just nu! 
 

bättre sent än aldrig - eller....

I tisdags var jag inbjuden på ett lunchevent om ekologiskhudvård som Stockholm Beauty Week anordnade ihop med bland annat Weleda. Och ja jag kan nog säga bättre sent än aldrig - nu ska även jag testa ekologisk och parfymfri hudvård. Min psoriasisartrit gör att jag ständigt har klåda (som om inte värken räcker liksom) på kroppen och i hårbotten - och detta gör mig halvt tokig ibland. Det gör att jag inte kan sova ordentligt eller att jag vaknar av klådan. Jag har Tavegyltabletter för detta som jag tar ibland men dessa tabletter gör mig mest trött - klådan stillas bara lite.
 
Men om jag ska återkomma till ekologiskhudvård. Jo jag fick mig en tankeställare där på eventet - vad använder jag egentligen för produkter när jag tvättar och smörjer min hud? Jo eftersom ekonomin just nu är ansträngd så har det blivit billiga produkter och dessa billiga produkter doftar mycket och innehåller mycket parfym - vilket jag i och för sig alltid använt. Alltså parfymerade produkter för man vill ju lukta gott. Eller hur? Men jag kan inte endast "skylla" på ekonomin för vi har nästan alltid haft hudvårdsprodukter som haft parfym i sig - förutom till döttrarna när de vart riktigt små för då har vi använt parfymfritt till dom. Jag "hör" ju själv hur knasigt detta låter men vissa saker är en vanesak och just detta med att handla hem vardagsprodukter är en vanesak märker jag.
 
 
Men så städade jag upp i badrummet för någon dag sedan och inser att jag har lite ekologiska och parfymfria produkter hemma. Dels schampo och balsam som Erika har lämnat kvar (av märket SåKlart från Garant) och dels en dusch och bad tvål som jag fått i någon goodiebag. Och ja nu kommer Erika skratta och säga: vad var det jag sa, för jo hon har sagt till mig länge att jag borde testa ekologisk och parfymfri hudvård. Tack Erika du fick rätt tillslut för nu ska jag testa detta. Jag ger det en månad först så ska jag utvärdera det sen. Ska även ner och inhandla lite parfymfritt tvätt- och sköljmedel imorgon. För nu vill jag bli av med denna evinnerliga klåda. 
 
Jag har även ganska många Weleda produkter hemma som jag ska plocka fram och testa. men det gör jag om en månad för nu ska jag testa helt doftfria produkter och Weledas produkter doftar ganska mycket även fast de är parfymfria och ekologiska. Men jag tänker att jag ska försöka vänja mig av med att ha doft på allt... 

hinner inte - orkar inte... Tyvärr.

Just nu jobbar jag en hel del, drygt 75% har jag kommit upp i den sista tiden. det är vad jag "får" jobba på grund av min sjukersättning från FK. Jag trivs oerhört bra på den avdelningen där jag är som mest just nu. Jag trivs med arbetsuppgifterna, kollegorna och de boende. Men det är så jobbigt att "jaga" timmar hela tiden! Att känna att man blir tjatig när man måste fråga om jobb och timmar är inte roligt. Det vore så mycket mindre stressande om jag kunde få ett längre vikariat men det verkar inte finnas något sådant inom den närmsta framtiden på den avdelningen där jag är nu tyvärr. Jag måste ju också hela tiden söka andra jobb eftersom arbetsförmedlingen och a-kassan kräver det. Även fast jag har en timtjänst måste jag söka jobb varje månad. Jag slipper iaf söka sommarjobb vilket är skönt eftersom jag blivit lovad sommarjobb minst 7 veckor på avdelningen där jag är nu. Alltid något!
 
Men det är jobbigt att jaga jobb och arbetstimmar. Och jag känner en viss oro med att söka andra jobb inom vårdyrket. För nej tyvärr finns det inga jobb inom museum och arkeologi att söka... Men eftersom jag trivs så bra där jag är nu - med både kollegor och den "braiga" bemanningen så är jag orolig nu när söker annat. Tänk om jag skulle ha turen att få en tjänst någon annanstans och så visar det sig att jag inte trivs där eller att bemanningen är usel. Vi har väl alla läst i kvällstidningarna om hur vården skär ner på bemanningen  och det gör mig riktigt orolig. Jag har pratat med både bemanningsassistenten och chefen om att jag gärna vill ha ett vikariat (eller en tjänst) hos dom men såklart kan jag inte få något om det inte finns något.
 
Så jag fortsätter att jaga timmar och söka jobb... Och bloggandet hamnar på is helt enkelt tyvärr. Just nu skulle jag behöva ha något trevligt bloggevent inbokat så att jag fick roa mig lite och träffa mina fina bloggvänner en stund.
 
snart är det väl iaf sommar...
 
att hålla händer, smeka en kind eller ge en kram är en av de finaste sakerna på mitt jobb...

tänk vad lite sol kan göra...

Idag efter att jag bakat bröd och knäckebröd så kände jag att jag behövde en promenad ute i solen. Tänk vad lite sol och solsken kan göra med ens humör. Det blev en ganska lång promenad med en liten vilopaus/tankepaus på mitt lilla "tillflyktsställe". Precis vad jag behövde idag kände jag. Sitta där i lugn och ro och blicka ut över vattnet, lugnet och "bara vara" här och nu. Lite bra musik i öronen gjorde det hela perfekt. 
 
den här platsen fann jag för några år sedan när livet var rejält upp och ner. 
Hit går jag ibland bara för att få vara...
 
Naturen när den är som vackrast...
 
Solljus, blänkande vatten och solsken... 
 Tänk vad solen och ljuset gör med våra humör (eller ja iaf med mitt).
En lång promenad, solljus och bra musik laddade mina batterier för fullt. 
 
Och runt knuten vid porten blommar detta vackra. 
Vårblommor är nog bland det vackraste blommor jag vet. 
 
7,13 km blev rundan idag...

jobbar och jobbar...

Ja jag är ytterst glad att jag har ett timjobb som jag blir inbokad på och jag trivs bra på. Men just nu är jag lite trött känner jag. Har jobbat ganska mycket på sista tiden och kommer så fortsätta iaf några veckor till. Skönt att ha jobb inbokade några veckor i förväg - men det ska bli skönt att vara ledig i helgen. 
 
Kanske orkar jag skriva något "roligt" och positivt inlägg i helgen. Jag ska försöka satsa på det...
 
och ja får jag inget annat svar på alla mina jobbansökningar så har jag sommarjobb på Stortorps äldrecentrum iaf.

är all sjukvård i kris?

Har nu läst flera blogginlägg om en sjukvård som inte tycks fungera alls - vilket verkligen gör mig oroad. Vad är det som händer inom vår sjukvård när så många blir felbehandlade, illa bemötta och allmänt risigt behandlade? 
 
Jag "gammal" undersköterska blir verkligen arg, ledsen och upprörd när jag läser om hur sjukvården blivit. Jag söker ju nu även jobb som undersköterska igen - vilket jag inte gjort på många år. Jag har haft min timanställning (vilket jag är ytterst glad över) på Stortorps äldrecentrum under hela min studietid och jag har den kvar även nu. Men nu när jag studerat klart och är arbetssökande så söker jag alltså jobb inom vården igen. Dessa uppdateringar med en sjukvård som ej fungerar ordentligt skrämmer mig. Jag vill inte "få" ett jobb där jag sen kommer känna att jag inte har tid att ge allt bara för att personalbristen är så stor. För jag tror att mycket av det negativa som sker inom vården just nu beror på personalbrist. Man kan inte vara allt för få som ska ta hand om sjuka människor och dess anhöriga. Sjukvården handlar om så mycket mer än bara sjukvård faktiskt. Sjukvård handlar om ja sjukvård och omvårdnad av sjuka människor men även "anhörigvård" kanske man skulle kunna kalla det - de anhöriga till (svårt) sjuka människor får inte "glömmas" bort i stressen. Anhöriga är en viktig del av vården, både för de anhörigas skull men även för den sjukas skull såklart, och det känns som om detta "glöms" bort nu för tiden.
Det går inte att "bara" ha sjuksköterskor och läkare på en vårdavdelning.! Undersköterskorna behövs också. Nu är det säkert många sjuksköterskor och läkare som inte alls håller med mig - vilket är synd. För om alla yrkeskategorier skulle kunna samarbeta på golvet så skulle vården kunna bli bättre. Undersköterskor tar inte sjuksköterskornas jobb - undersköterskorna kompletterar mycket av den basala omvårdnaden som sjuksköterskorna varken hinner med eller ska "behöva" göra för sjuksköterskor och undersköterskor har helt olika utbildning och ska alltså göra olika jobb. Men den ena kan inte utesluta den andra. Ja jag känner mig faktiskt oroad över detta...
 
Jag såg en film som Kommunal lagt upp som berättade att sedan 1990-talet har var 4:e undersköterska försvunnit från sjukvården. Jag tror nästan att det är fler, men jag får lov att lita på Kommunals siffror. 
 
Jag skulle gärna jobba inom akutsjukvården igen på någon vårdavdelning men jag vill inte jobba under vilken stress och press som helst. Det klarar man (jag) inte av faktiskt. Men som arbetssökande så söker jag de arbeten som finns så får framtiden utvisa hur det blir...
 
 

välsignad med goda vänner...

Det är när man öppnar sig och visar sig sårbar som ens riktiga vänner visar sig. Jag är välsignad med riktigt goda vänner och jag känner en enorm tacksamhet över detta. Faktum är att utan bloggen hade jag inte träffat många av er. Ni vet vilka ni är - ni fina vänner som visar sådan medmänsklighet och värme.
 
När jag jobbade i helgen fick jag höra av en arbetskamrat att: "du är alltid så pigg, glad och hjälpsam" och "det är alltid så trevligt att arbeta ihop med dig för du är så mjuk och go med de boende och du stressar aldrig". Vad glad jag blev över att höra de orden, ibland behöver man liksom få höra att man är bra. Jag gör alltid mitt absolut bästa när jag är på jobbet. Jag har inte bara de boende att ta hänsyn till utan även arbetskamrater och anhöriga till de boende behöver omtanke, hänsyn och värme. Jag försöker verkligen alltid att "se" helheten av mitt arbete och jag tror faktiskt att jag oftast lyckas med det. Jag är en vänlig person som har nära till ett leende, en klapp på kinden, ett lyssnande öra eller en hand om någon vill hålla i - faktiskt är det inget som jag tycker är svårt att ge det sker sig naturligt för mig att visa den sidan. 
 
Men jag tror att jag ibland har lite (väldigt) svårt för att ta emot vänlighet och omtanke. Jag tror ofta att jag då är "skyldig" den som ger mig vänlighet och omtanke något tillbaka, att jag liksom inte bara kan få den vänligheten och omtanken just för att jag är en vän. Knepigt det där faktiskt. Jag vet inte alls varför jag känner så men det är en känsla som liksom ligger där och lurar. Om någon ger mig något så är jag helt övertygad om att denna någon vill ha något i gengäld - vilket faktiskt inte alls alltid är fallet. Ibland ger någon mig vänlighet och omtanke på samma grunder som jag ger vänlighet och omtanke - liksom bara för att man vill och för att man tycker om personen i fråga. Jag tror jag behöver öva lite mer på det här att ta emot vänlighet! 
 
Och jag ska försöka bli mycket bättre på att berätta för mina arbetskamrater när de är bra, för det är viktigt att få höra det när man jobbar. Att man gör ett bra jobb! Att man är bra på det man gör. Jag brukar i och för sig faktiskt alltid säga: tack för idag eller tack det där gjorde VI bra, när jag avslutar ett arbetspass och jag vet att mina arbetskamrater uppskattar det. Men jag ska försöka bli bättre på att bara ge den där lilla extra uppmuntran ibland också. För i helgen kände jag själv hur skönt det var att faktiskt få höra att jag var bra på det jag gör och att någon faktiskt gillar att jobba med just mig!
 
 
Ja men det blir nog en sommar till på Stortorps äldreboende,
i alla fall så som det ser ut just nu!
 
 
 

att få se en massa bilder...

Just nu håller min mamma på att skanna in massor av fotografier och ja vissa är så klart på mig när jag är barn. Och jag kan bara konstatera att mitt hår (har världens virvel i luggen fortfarande) och mina kläder är lite kaosartade på de flesta av fotona. Och min storsyster kommenterar gärna med att : "Ett upp och ett i minne... Ena byxbenet i, det andra utanpå... Strumporna i korvar längst fram i stövlarna. Sötnos!" Och som ni vet så kan jag fortfarande utan problem ha olika strumpor mig - jag anser att livet är för kort för att para strumpor (tror jag - eller så är jag bara lat). Huvudsaken de är rena sen spelar det ingen roll om en är prickig och den andra randig tycker jag. När jag var barn hade jag också gärna en långärmad tröja först på mig och sen någon av storsysters T-shirtar ovanpå, fråga mig inte varför men det var säkert skönt eller tryggt! Tryggt att ha något som var storsysters i en kaosartad värld kanske... 
 
kläderna på trekvart och håret spretande åt alla håll...
 
Ja men ni ser ju håret... 
Och när kläderna inte satt i oordning på kroppen så var jag nästan naken...
Vem behöver kläder inomhus liksom? tycktes jag anse ganska långt upp i åldern...
 
Det finns inte så jättemånga foton på mig när jag var liten men det har sin förklaring.
När jag var nyfödd och fram tills jag var 2 år låg jag inlagd på sjukhus. 
Jag var hemma i små korta perioder på permissioner...
 
Fler bilder lär komma inom kort för som sagt mamma är igång med skannern <3

att åka buss genom sin "tonårs-förort"...

Min yngsta dotter och jag gjorde en utflykt till Willys i Länna idag, vi tänkte vi skulle passa på att storhandla lite bra mat idag när jag fick in lite pengar på kontot. Vi tog bussen 831 som går genom Skogås - förorten som jag bodde i som tonåring. 
 
Nu har mina tonårsår inte precis vart de lugnaste, jag har gjort många dumma saker i mina dagar. Jag har utsatt mig själv för många dumma saker och jag var inte alls "rädd om mig", kanske ansåg jag att jag inte riktigt var värd det. Att vara rädd om sig alltså. Allt i den där förorten var ju så klart inte dåligt. Men när man åker buss genom denna förort så är det kanske de mindre bra sakerna som en minns. T.ex ser jag fönstret till lägenheten där jag förlorade min oskuld när jag var allt för ung. Ibland önskar jag att mitt vuxna jag kunde berätta för den där lilla vilsna tonårsflickan att "du duger precis som du är" "även du kommer finna kärleken och få ett bra liv" och andra bra saker som en vilsen tonårsflicka kan behöva höra. Fönstret till lägenheten där mitt liv hade kunnat ta helt fel vändning om jag inte hade slagits så förbannat för att komma loss, skogsdungen som jag sprang genom för att jag var så mörkrädd. Den skogsdungen är nu helt borta och där ligger nu två nya skolor. Och alla gångvägar man åker förbi med bussen och jag liksom minns en massa saker som jag vart med om där. Hur lycklig jag var ibland när jag gick där på de där gångvägarna, hur olycklig jag var ibland när jag gick på samma gångvägar. Olycklig kärlek som jag trodde aldrig skulle gå över. Vänskap som rann ut i sanden och jag förstod aldrig helt varför (förstår kanske inte helt än idag). 
 
Så åker bussen förbi Skogåsskolan - högstadiet där jag förbrukade 3 år av mitt liv. Skolan som jag skolkade från, skolan som jag hatade, skolan som hade världens sämsta lärare (enligt mitt tonårs-jag iaf) men även skolan där jag hade mina vänner. Många av dessa vänner har jag nu kontakt med via FB men vi ses aldrig, jag kan sakna det ibland. 
 
Någon dag ska jag nog kliva av bussen där i Skogås och bara promenera runt och kanske minnas. Ja jag måste nog göra det tror jag...
 
jag och några av mina fina vänner från tonårstiden <3
 
Men om jag vetat då vad jag vet nu hade jag nog inte utsatt mig för vissa saker och jag hade antagligen (om jag hade orkat) anmält iaf en händelse! Nu visste jag inte då vad jag vet nu så ingen anmälan gjordes och dagen efter möttes man i skolan och låtsades som ingenting.... Tragiskt men helt sant!

här bakas det nu tack vare min fina vän...

Jag fick en sådan fin (och bra) hushållsassisten av min vän Solveig. Och jag kan lova att den används ofta nu. Jag har bakat matbröd, bullar, knäckebröd m.m. och snart måste jag börja testa alla de tillbehör som ingick också. 
 
Kenwood gör jobbet roligare.
 
Så nu blir det mest hembakat bröd här hemma, ekonomiskt och gott. Och ja just ekonomiskt känns som en viktig sak just nu här hemma...

ja men visst det kunde bli värre...

Nu är jag äntligen godkänd för att få uppbringa a-kassa men det är inte mycket jag får. Eftersom jag under studietiden endast var med i facket och inte a-kassan (läs mer här <--länk) eftersom Unionens studentförening inte alls informerade om att man ej var med i deras a-kassa bara för att man var med i facket. Visst med facit i hand borde jag ha förstått det, för 100 kr under hela studietiden kan jag ju förstå att a-kassa och sånt inte ingår, men studentföreningen borde informerat om det! Men jag får alltså nu endast ut grundersättningen från a-kassan vilket ger mig 1000 kr/vecka... Det är en himla tur att jag har en timanställning så att jag kan lyckas få lite lön iaf. Men ja jag lär ju halka in i vårdyrket igen. Fast jag försökte studera mig ur det. Vissa saker i livet fungerar visst inte riktigt. 
 
Så nu söker jag jobb med ljus och lykta och hoppas att jag snarast ska lyckas få något. För med denna lilla inkomst kommer jag inte långt kan jag säga...
 
Jag skrev förut att det kunde inte bli värre ekonomiskt mot när jag var student men det visade sig att det visst blev det. I och för sig är inga av dessa "småpengar" något lån som måste betalas tillbaka, men jag får alltså mindre utbetalt nu än mot när jag var student...
 

vad ska man skriva om...

Just nu händer nästan ingenting i mitt liv. Eller jo det gör det ju så klart men vissa saker kan man ju inte direkt skriva om. Men ja jag är inskriven på arbetsförmedlingen och jag hoppas innerligt att det här med a-kassan kommer lösa sig. Ifall den a-kassa som jag trodde att jag var inskriven i inte kan betala ut något får jag prova med alfa-kassan. Det blir ju inte mycket pengar per månad men det blir det ju inte som student heller...
 
Men vad ska man blogga om när man inte riktigt vet vad man ska skriva om? När man inte riktigt kan skriva om det man kanske skulle behöva skriva om? Nej bloggandet får nog ligga på is ett tag känns det som.
Imorgon ska mannen min och jag iväg på ett möte i skolan för att få ordning på vår yngsta dotters skolgång ordentligt. Nu hoppas jag verkligen att skolan lyssnar på oss. 
 
Och annars, ja juicer görs det varje dag här hemma. Jag blandar och testar lite olika smaker och det mesta blir ju gott iaf. Favoriten är fortfarande morot, rödbeta och ingefära - den blandningen är absolut godast tycker jag. De andra här hemma föredrar morot, äpple, citron och ingefära. 
 
så ja det går mycket frukt och grönt här hemma nu.
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0