minnen via foton...

Jag sitter och går igenom massor av fotoalbum. jag ska scanna in foton så att vi alla får fina minnen av pappa/morfar/svärfar... Och vilka minnen som dyker upp, vackra roliga busiga minnen som är fångade på bild.
 
 
 
Min storasyster och jag har vart ute i kolonin nu varje dag med mamma.
Jag vet att hon behöver oss och vi behöver henne.
 
vi har lagat/grillat lunch och middag ihop.
En kväll gjorde vi grillade havskräftor, så gott.
För mitt i all sorg måste man ju faktiskt äta och varför då inte äta gott...
 
 
men så många minnen vi iallafall har fångade på bild.
Det är verkligen guld värt att ha alla dessa foton.
 
natten då min pappa dog var himlen så otroligt vacker.
så det var en vacker himmel han färdades över <3
 
Nu ska mannen min och jag ta en tur ut till kolonin för att olja lite bord och fixa lite.
Ha en fin söndag alla <3
 
 

Hur kan livet bara...

Hur kan livet bara fortgå som om inget hänt när en närstående dött? Vardagen löper på som vanligt, livet går vidare och väckarklockan ringer som vanligt varje morgon...


när man vet att inget mer finns...

När man vet att inget mer finns att göra, när alla livsuppehållande åtgärder "dragits in", när varje minut, kvart, timme har betydelse - ja då stannar livet upp och tar en paus och det är konstigt hur livet kan fortsätta som "om inget hänt" för alla andra människor runt om kring. Det är konstigt att klockan kan fortsätta gå och livet fortsätta...
 
Jag tror inte riktigt att jag ännu har förstått att min pappa snart inte finns mer. Han är min (styv)pappa men han har funnits i mitt liv de senaste 32 åren. Jag var 8 år då när de möttes och blev kära <3 Så nästan hela mitt liv har han funnits där och stöttat, hjälpt och funnits nära - och snart finns han inte mer. Det är ofattbart.
 
Så nu är vi där i vägskälet till döden - det där hemska ordet som man helst vill slippa ta i sin mun. Döden som skrämmer och gör så ont närmar sig nu obarmhärtigt med stormsteg...
 
Jag ordnade så att mamma och pappa fick en dubbelsäng nu de sista nätterna.
Man måste få ligga nära när ens närstående är så sjuk.
Känna värmen och kroppskontakten...
 
mycket kaffe går det åt under vaktiden...
 
det var skönt att vädret inte var alltför bra!
 
Ja jag behövde få skriva av mig det jobbiga - att livet nu faktiskt förändras rejält för många av oss. Att livet aldrig mer blir som förr...

Klockan tickar...

Sitter och vakar vid en sjuksäng - klockan tickar men tiden här står still! Minuter, timmar eller dagar - vi vet inte men varje minut är viktig...


midsommarafton i familjenstecken...

Snart ger vi oss ut till Skarpnäckskoloniområde för lite midsommarfirande med min mamma. Det blir lite god mat och dryck, eventuellt en tur upp till "dansbanan" för lite midsommarkoll och jordgubbstårta såklart.
 
 
Glad Midsommar önskar jag er alla <3
Ta väl hand om varandra!
 

att vara anhörig när livet rämnar...

Hur är det egentligen att vara anhörig när livet ställs på enda och allt runt om kring en rasar? Hur behandlar sjukvårdspersonalen anhöriga? Hur gör man när man som anhörig börjar gråta så fort man ska försöka föra fram något viktigt angående den närstående till läkare eller sköterskor?
 
Jag har ju som nog ni alla vet arbetat inom sjukvården som Undersköterska i många år och jag arbetar som undersköterska på ett Demensboende nu under sommaren som sommarjobb. Så jag vet ganska mycket om hur det är att vara sjukvårdsanställd och att ta hand om anhöriga. Jag har fått ta hand om spillror till anhöriga efter att läkaren vart in och pratat med den anhöriga om hur vården blir för den sjuka. Jag har stöttat, lyssnat, tröstat och funnits där - och detta är tyvärr en av anledningarna till att jag slutade inom sjukvården. Jag orkade till slut inte "ta hand om". Jag var på väg in i den berömda väggen eftersom jag inte kunde "stänga av" och låta bli att "bry mig om"...
 
Men nu är jag nära anhörig (dotter) till en nära anhörig som måste börja sörja sin make (min mamma och (styv) pappa). Hur tar man hand om sin mamma när livet rämnar? Hur gör man för att sjukvårdspersonalen ska "se" denna kvinna bakom all gråt och faktiskt hjälpa henne på det sätt hon behöver? Vi (min storasyster och jag) försöker verkligen finnas där och stötta och hjälpa - vi måste hjälpa vår älskade mamma att komma igenom detta. Vi ringer avdelningen och pratar med sköterskorna så att dom ska förstå hur de ska hjälpa vår mamma i allt detta och vet ni det hjälper faktiskt. Ibland behöver anhöriga "anhörigtorpeder" - som min mamma kallar oss - som faktiskt lyckas sätta ord på allt utan att börja gråta! Anhörigtorpeder som kan sätta ord på behov, känslor och tankar! Ja så hjälper vi vår mamma och (styv) pappa igenom allt detta. Vi vet inte hur lång tid vi får ha kvar vår älskade (styv) pappa i livet men vi försöker få den sista tiden att bli så bra som möjligt både för honom och för vår älskade mamma. Ibland är det det enda man kan göra på slutet - göra slutet så bra som möjligt för alla parter!
 
Och så finns vi där och lyssnar. Ibland behövs det inte "mer" för en nära anhörig än att någon finns där och lyssnar. Som nära anhörig måste man få tillåtelse att bli arg, ledsen, frustrerad men också glad, man måste få "prata" av sig och sätta ord på sina känslor. Och livet är ju så ibland är man arg, ibland ledsen men man kan också vara glad och man måste få minnas. Ja så vi (storasyster och jag) finns där inte längre än ett telefonsamtal bort...
 
ett litet potpurri av bilder med min älskade (styv)pappa.
Vi har levt ihop länge!
 
 
 
 
 

håll mitt hjärta!!!

 
 
Idag lyssnar jag på denna och gråter en skvätt lite då och då...

fem myror är fler än fyra elefanter...

Livet går framåt och bakåt mest hela tiden.
Idag tänker jag på denna sång med
Fem myror är fler än fyra elefanter:
 
 
 
Först så går det framåt sen så går det bakåt ..... Och sen så går det runt en liten stund....
 
Ja så ter sig livet när man lever nära någon som är allvarligt sjuk...
 

livet rullar på och före och efter bilder...

Ja livet rullar på trots ovissheten. Imorgon är det tänkt att min (styv)pappa ska komma hem med hemsjukvård - jag hoppas det kommer fungera bra, både för honom och för mamma. Idag åker vi hela familjen in och hälsar på honom på sjukhuset. När han väl kommit hem behöver han lugn och ro i början tror jag.
 
Träningen rullar på den oxå och jag hittade lite gamla bilder på mig som jag tänkte bjuda er på - ni får liksom en före och en efter bild...
 
mellan dessa bilder är det nästan exakt 1 år.
 
här är jag bara några veckor innan min operation GBP och den andra är för några veckor sen
 
Och nu när sommaren är här på riktigt så frodas allt på balkongen. Men jag förstår inte att tomaterna inte blommar än...
 
frukost ute på balkongen är riktigt härligt.
 
örter, chili, paprika, tomater, gurka m.m. trängs på vår balkong.
Nu ska bara allt blomma och ge frukt.
 
 

morgonpromenader, parkteater och ovisshet...

Morgonpromenaderna fortsätter jag med nästan varje morgon även fast Java inte är kvar här hemma längre, men det är riktigt skönt att gå ut på morgonen och promenera då har man sen klarat av sin dagliga träning - om man inte gör som jag och går till Sats och kör ett pass sen också. Men som reumatiker måste man passa på när kroppen känns okej och är samarbetsvillig. Vissa dagar fungerar kroppen inte alls och då måste jag ta det lugnt så de dagar som kroppen samarbetar får jag lov att passa på.
 
 
det är så svårt att försöka fota sig själv... Men dessa blev ganska bra.
 
Igår var jag och min äldsta dotter ner till Farsta badet för att till på Parkteatern Kåldolmar och Kalsipper. Åh vad bra den var. Jag vill se den igen! Dom hade verkligen gjort den bra, samma historia/saga som förut men med mer "gung" i musiken. Musiken gick i reggaetoner - "Club Killers gör reggae, ska, rock steady, punk och calypso av Nationalteaterns välkända låtar" står det på parkteaterns hemsida. 
 
 
 
Och ja vi lever i en ovisshet fortfarande. Min (styv)pappa är fortfarande riktigt sjuk och vi vet inte hur detta kommer att sluta. Men förhoppningsvis får han snart komma hem med sjukvård i hemmet så att han slipper ligga inlagd på sjukhus...
 
 

det kom ett paket med posten...

Idag fick jag en paketavi från posten -
och paket var från Redville.
 
 
I paketet fick jag Absolut Torr våtservetter och
Absolut Torr dab-on
och en ask med tamponger.
Dessa tampongaskar är perfekta att ha liggandes i handväskan/träningsväskan/skolväskan så har man alltid tamponger till hands vid behov.
 
Jag testade nu ikväll Absolut Torr våtservetter.
Dom sved lite på händerna då jag använde dom och det sved lite under armarna när jag använde dom -
men jag hoppas (och vet) att det fungerar.
Jag har testat Absolut Torr dab-on förut och jag vet att min hud reagerar med sveda först men att det relativt snabbt går över och att det sedan ger god effekt.
 
Nu kan man beställa dessa två produkter till ett bra pris hos Apotea.se
 
Tack Redville och Absolut Torr för att jag får testa dessa produkter

balkongen är snart överväxt...

Min oas - balkongen - är snart överväxt. Jag får nog snart inte plats där ute. Men så brukar det bli på somrarna här hemma. Och jag tycker det är riktigt mysigt med massor av olika växter på balkongen. Vad de övriga familjemedlemmarna tycker vet jag inte riktigt... Men de får iaf äta hemodlade tomater, gurkor, chili, örter och massor av annat sen senare i år.
 
den fina zinkbaljan som är full av örtväxter och lavendel - som jag fick av fina Solveig som tack för hundvaktshjälpen - står nu fint på balkongen.
Lavendeln ska jag klippa ner lite och testa att baka lavendelkakor och göra lavendelsocker med.
 
tomater, gurkor, chili, örter, blommor m.m.
 
luktärtorna börjar nu slå ut för fullt.
 
I förrgår när Java fortfarande var här så öste regnet ner och jag kunde inte låta bli att fota Java då hon skulle behöva traska ut i regnet. Hon tycktes verkligen undra vad jag sysslade med - skulle vi verkligen ut i det där vädret? Och hallå kan man få bli insläppt direkt när man kommer till porten kanske?
 
hihi hon var bara för söt när hon undrade varför vi skulle ut i det där vädret...
 
det här myset kommer jag sakna.
Så nu Java får du se till att bli med valpar så att jag kan få köpa en egen lite valp av dig <3
 

hundvakt...

Mina 2 veckor som hundvakt är imorgon till ända - Java ska hem till sin riktiga matte (mamma) och jag återgår till livet utan hund. För ett tag iaf - för jag har bestämt mig nu jag (vi) ska ha hund. Förhoppningsvis snart. Det kommer bli så tomt utan denna härliga lilla hund här hemma och jag kan prata för hela familjen när jag säger att vi kommer att sakna Java - allihopa.
 
så många fina promenader vi haft
 
och nya ställen i förorten har vi hittat riktiga oaser.
 
men att försöka sitta på marken och fånga denna ljuvligt spralliga hund på bild - ja det är lättare sagt än gjort...
som ni ser bevis på här ovanför.

3 års högskolestudier avklarade...

3 års högskolestudier är idag avklarade, 180 hp (-15 hp eftersom c-uppsatsen inte är helt klar) är nu tagna. Känns lite konstigt faktiskt att dessa 3 år har gått nu - att Samtid och Kulturarvsprogrammet är avklarat. Dessa 3 år har gått oerhört fort, men har emellanåt vart oerhört slitiga. Jag har vart med på en arkeologisk utgrävning (<--länk) vilket nog var höjdpunkten av hela utbildningen om jag försöker summera alla år. Många hemtentor är skrivna, b-uppsatsen fick jag VG på och nu då C-uppsatsen kvar som jag ska försöka fixa nu i sommar.
 
utgrävning i Kilakastalen - Nyköping.
exkursioner och utflykter har genomförts.
 
Men nej jag har inte studerat klart än och nej jag har inget kulturjobb på gång än. Till hösten får vi se om jag kommer in på antingen Genusvetenskap eller Etnologi - jag har sökt båda. Nedan får ni en bildkavalkad över vad jag/vi gjort under dessa 3 år...
 
Gravfält, Gravrösen, Grav/stensättningar m.m.
 
Backsippor, Hällristningar, Klosterruiner
 
Ritläxor, natur, Runstenar
 
vacker natur, skeppssättningar/stensättningar/gravsättningar, boende under utgrävningen
 
Bilder från dagarna då vi var på arkeologiskutgrävning i Nyköping/Kilakastalen
 
 

när livet går upp och ner...

Just nu går livet upp och ner, vissa saker positiva vissa negativa som om vågskålen ska hållas jämn. Det här med skolan för min yngsta dotter verkar ordna sig, nu har jag skickat in alla de papper som jag kan fylla i nu ska rektorn (på den kommunala skolan fylla i sin del) fylla i sin del sen ska allt skickas in. Så jag hoppas att det till hösten blir bra med "skolgången" för min yngsta.
 
det är skönt när hela familjen blir involverad <3
 
Vi är fortfarande hundvakt till underbart söta och fina Java och jag älskar alla promenader som vi får ihop. Och ja vi kommer att skaffa hund snart, vi ska bara finna rätt ras och uppfödare. Skulle det bli så att Java får en kull så har vi tjingat en, så vi väntar och ser lite hur det blir med den saken. Annars finner vi en annan uppfödare. Skattepengarna som kommer in på kontot snart får alltså sparas till senare och då till en hund.
 
 
Till det negativa och ledsamma är att min (styv)pappa är dålig, väldigt dålig. Vi vet faktiskt i nuläget inte hur länge vi får ha kvar honom hos oss. Han har vart dålig till och från länge och han fick två nya transplanterade lungor för 8 år sedan, men när dessa bakslag kommer och slår till så är man ändå inte helt förberedd. Han har funnits i mitt liv i mer än 30 år och han har alltid funnits i mina barns liv, han är deras morfar - han är den som de ser som sin morfar och han betyder massor för mina döttrar. Och min älskade mamma <3 Ja hon vet att vi finns här bakom och stöttar och ställer upp, åker ut till kolonin om hon behöver och om inte annat så finns vi på telefon dygnet runt. Vi ska fixa detta mamma, jag lovar dig att vi finns här <3 Vi står här bredvid och hjälper dig genom detta! Så just nu lever vi i en ovisshet som vi inte riktigt vet hur länge vi kommer leva i...
 
 
 

Det blir nog bra...

Efter ett stort antal telefonsamtal så tycks det nu ordna sig för yngsta dottern och skolan. Det blir ett skolbyte till kommunalskola som sen skriver in henne på distansskola. Precis som vi vill. Nu ska allt bara skrivas på för art verkligen bli klart - men det sista telefonsamtalet kändes bra och jag tror faktiskt att det här kan bli bra - för oss alla.

Hundvakt är vi fortfarande till underbart söta Java, Solveigs vackra amris hund. Och ja jag är riktigt hundsugen nu, det lutar åt att det blir en hund här hemma bara vi finner rätt ras och kull. Jag kan absolut tänka mig en amris så vi får se, familjen vill ju ha en mops... Men det lär bli jag som tar de flesta promenaderna och sköter om den mest så jag borde väl få bestämma. Eller hur?


RSS 2.0