att få respons...

Det är spännande det här med att blogga.
Om man skriver om något "ytligt" och kanske inte så "viktigt" så får man ofta bra respons (kommentarer) -
men när man skriver om viktiga saker blir responsen noll...
 
Det tycker jag är ett ganska spännande fenomen.
Jag är säkert inte ensam om att ha uppmärksammat detta...
 

folk och folk eller barn och barn - det är skillnad...

Känner en lätt upprördhet över det stora utrymmet i t. ex media som allt detta med Lundsberg tar. Inte för att jag inte anser att det ska få utrymme - jag anser att mobbing och pennalism ska bekämpas med alla medel och inte få förekomma - utan för att nyheten om att resurspengen dras in för många barn och ungdomar med särskilda behov liksom bara blåste förbi som en fläkt.

Flera barn och ungdomar - och dess familjer - sitter nu hemma och vet inte hur de ens ska kunna komma iväg eller få iväg barnet/ungdomen till skolan nu när resurserna dragits in. Att börja i en vanlig kommunalskola i en vanlig stor klass är oftast inte ens ett alternativ för dessa elever - men för Lundsbergseleverna så är det ett fullgott alternativ för de flesta av eleverna. Barn och ungdomar tvingas tillbaka till sina "vanliga" skolor där de inte kan få den hjälp de så väl behöver. Läs detta så förstår ni hur jag tänker(<--länk) Vart finns mediadrevet och intresset bland "vanliga" föräldrar på t. ex FB, föräldrar som alltså INTE har något barn med en diagnos som t. ex Aspergersyndrom, Autism, ADHD m.m.
 
Det är absolut inte så att jag inte lider med Lundsbergseleverna - och jag lider verkligen med dom elever som blivit utsatta för tortyrliknande nollning och mobbing. Men det är när sånt här kommer fram i ljuset som det syns att det är skillnad på folk och folk och tyvärr också på barn och barn. Har du föräldrar med en mycket bra inkomst och en mamma och pappa som alltid tar emot om du faller (kan inte dom ta emot fallet finns det kanske en familjeadvokat som gör det istället...) så ser din verklighet väldigt annorlunda ut om du jämför med en elev som har föräldrar med lägre/låga inkomster och du kanske till på köpet har en npf-diagnos att kämpa med, då blir livet och verkligheten helt annorlunda. Så är det bara - det är tyvärr så livet ser ut. och det syns om inte annat just nu i mediadrevet som dragit igång kring Lundbergsskolan - men mediadrevet uteblev när vi fick reda på att Stockholmsstad drar in resurspengar för elever med särskilt stöd - och det är både skrämmande och sorgligt. Visst media vinklar detta med Lundsberg på ett sätt som inte är helt bra och OK men de lyfter iaf fram det i ljuset och skriver om det - men när det kommer till elever med särskilt stöd som dras in så är det liksom tyst...
 
"Det skrivs mycket nu om alla elever som blir av med sin plats på Lundsberg - men vart är alla skriverier om alla barn som förlorat sin plats i resursklasser/resursskolor? Det är många fler elever (till antalet) som blivit av med sin resursklass/skola än vad som går på Lundsberg - men det "talas" det väldigt tyst om. Dessa barn som har särskilda behov klara inte det "vanliga" livet i en "vanlig" skolklass och det kommer sluta i en katastrof för dessa barn och dess familjer! Eleverna som går i Lundsberg lär klara sitt vardagliga liv alldeles galant i en "vanlig" skola (i alla fall flertalet av dom). Men ja just det - det är ju skillnad på folk och folk..." taget från min FB-status...

vinst på mammabloggkryssningen...

mammabloggkryssningen hade jag turen att vinna ett
presentkort från Living and Room.
 
Hela 500 kr vann jag att handla för.
 
 
Efter att ha bläddrat ett antal gånger i katalogen och hittat massor av fint som jag ville ha
så bestämde jag mig till slut för att lägga till en slant.
Så jag beställde både de hjärtformade ugnsformarna och
de underbart fina muggarna i 4:a pack.
 
 
Det fanns så mycket fint på Living and Room -
kika in ni också och titta, jag lovar att ni kommer hitta mycket fina saker till ert hem.
Jag funderar redan på nästa beställning...
 
Tack Living and Room och MGroup för den fina vinsten <3

delas in i fack/grupper? ...

Som de flesta av er vet så har jag påbörjat en ny kurs på Södertörns Högskola - Genusvetenskap är det jag läser nu. Kände när jag läste Arkeologi (men även Samtid och Kulturarv) att jag blev så satans upprörd ibland över den manliga normen som råder inom det området. Så jag började snegla på Genusarkeologerna och kände att det skulle kunna vara något för mig, men då behöver jag ju läsa och få högskolepoäng i Genus också. Så sagt och gjort nu påbörjas genusstudierna.
 
Den första föreläsningen vi hade handlade om Feminism och jag började fundera på det här med att behöva dela in folk i grupper/fack, måste man tillhöra en grupp/ett fack? Jag brukar aldrig kalla mig för feminist för jag känner att för mig är det så självklart med "lika lön för lika arbete" "delad föräldraledighet (om båda parter vill det)" "kvinnors lika rätt i samhället" mm mm, så jag anser inte att jag måste skrika ut att jag är minsann feminist. Jag anser ju att dessa saker och många andra som jag inte kommer på just nu är så självklart att det behöver inte ens diskuteras. Eller jo självklart SKA det diskuteras! Men jag tror ni förstår hur jag menar när jag skriver så där.... Kanske är det också så här att när man som jag är uppväxt med en ensamstående mamma som är vänster och feminist ända ut i fingerspetsarna ;) så liksom har man/jag vissa värderingar med mig i livet. Vissa värderingar sitter så att säga i ryggraden på mig, jag har fått det med mig sedan jag var liten flicka.
 
Jag märker redan nu att den här utbildningen/kursen kommer bli väldigt spännande, intressant och provocerande! Spännande och intressant eftersom jag kommer få upp ögonen för nya tankar och idéer, få läsa artiklar och böcker om ämnen som jag är intresserad av men inte fördjupat mig i och provocerande för att vissa av mina tankar och idéer kommer ställas på ända och jag kommer ifrågasätta mig själv och andra. Jag ska försöka skriva om mina nya tankar och kunskaper här i en ny kategori som för enkelhetens skull ska få heta Genus. Så om ni vill får ni följa mig på vägen...
 
Jag under min tonårsperiod i livet <3
 
min mamma, storasyter och jag <3
 

besökte graven på födelsedagen ...

Idag skulle min pappa ha fyllt 71 år om han fortfarande levt - men eftersom livet ställdes på ända den 23 juni så fick vi istället lägga blommor och en fin sten som det står "Älskade morfar" på på hans grav.
 
blommor och stenen.
 
Emelie och jag satt där en stund i stillheten och bara var, rofyllt och fint.
 
Här är en av de bästa bilderna jag har.
Den bilden betyder mycket för mig <3
 
Så grattis på födelsedagen älskade pappa <3
Vi ses i Nangijala - som dina barnbarn säger <3
 

mammabloggkryssningen 2013...

I helgen var jag iväg på den årliga Mammabloggkryssningen - detta var andra året i rad som jag åkte med. Många höjer på ögonen och undrar vad man gör på en mammabloggkryssning - man gör inget speciellt förutom att åka ett stor gäng bloggande mammor och roa sig och umgås brukar jag svara. För det är så det är. Vi möts ett stort gäng mammor och umgås - äter gott, pratar, dansar och "bara är". Jag och Solveig delade hytt - denna underbara kvinna som jag klickade med direkt när vi sågs första gången. Vissa människor bara fungerar man så bra med direkt. Solveig och jag har samma värderingar i stort i livet och vi trivs så bra ihop. Självklart träffade jag och umgicks med en massa fler härliga underbara kvinnor men vad säger man: ingen nämnd ingen glömd!
 
Som en extra bonus på mammabloggkryssningen (som om det inte vore nog att bara få åka iväg och ha roligt ett dygn) så fick vi en stor välfylld Goodiebag - eller egentligen var det två faktiskt.
 
bilder lånade av Anna - tack för lånet jag var visst för ivrig med att packa upp
innan jag fotade...
 
här är mina egna foton!
Denna hårserie doftade och kändes helt underbart.
och goodiebagen var fylld med massor av trevliga och bra saker.
Vissa saker hade jag dock redan hunnit packa upp eller gett bort innan jag fotade -
den var alltså ännu mer välfylld innan jag fotade.
 
Stockholm är bara så vackert!
 
Goodiebags i långa rader och godsaker!
 
Jag upptäckte att jag inte hade tagit så många bilder som jag trodde...
Här är iaf Solveig och Camilla - vi som "hängde" mest...
 
Sponsorlista kommer i ett annat inlägg -
jag måste fixa ihop en lista bara...

ibland blir jag så provocerad...

Ja ibland kan jag bli så provocerad att jag helt enkelt väljer att radera en "vän" efter ett inlägg på t. ex FB. Kanske är jag bitter, sur eller bara jäkligt politiskt korrekt - eller för den delen student på Genusvetenskap. Men jag tycker inte att det roligt/skoj/kul att lägga upp en bild där man "låtsas" slår sin make med knytnäven över käften för att han ej har diskat. Nej jag tycker inte att det är roligt på något sätt! För man kan ju ställa sig fråga: hade det vart roligt/kul/skoj om det vart det omvända? Om hon hade fått en smäll av mannen? Eller om det vart ett barn på bilden som på skoj fått smäll? Om det så bara är på skämt så är det inte roligt - anser jag!
 
Många säger att man kan skämta om allt. NEJ jag håller inte med om det. Vissa saker kan eller ska man inte skämta om! Det är min bestämda åsikt!
 
Phu så skönt att få ur sig detta - jag höll fan på att explodera av ilska och irritation.
 
 ni får den här bilden bara för att det är en jäkligt bra låt och text -
den har inget med inlägget att göra (tror jag)

i måndags var det urnsättning...

Vi klarade av måndagen mamma och jag -
men det var tufft.
Mamma har skrivit så fint om urnsättningen så jag tycker ni ska gå in till henne och läsa om det (<--länk)
 
Vi började dagen med att jag åkte ut tidigare till mammas koloni-
jag visste att mamma behövde lunchsällskap för att ens kunna få ner en liten bit lunch.
Så vi åt vår favoritlunch tonfisksallad från Nice.
 
Sen plockade vi lite blommor som mamma skulle sätta ner ihop med urnan-
och så gick vi upp mot Skogskyrkogården.
Vi fick sitta och vänta en liten stund och det var skönt att få "samla" sig lite innan.
Pappas biologiska barn kom och vi kramades lite och gick i samlad trupp mot gravplatsen.
 
Dit kom det en kvinna från kyrkoförvaltningen (tror jag det var)
men urnan i en svart säkerhetsväska.
Det kändes bra på något sätt att urnan förvarades i en svart säkerhetsväska.
Så var det då dag för mamma att sätta ner urnan i jorden.
Det blev tungt, jobbigt, känslosamt och fint - allt på en gång.
 
men det var så fint <3
 
Efteråt tog jag mamma under armen och följde henne ner till stugan så hon skulle få vila lite.
Benen bar henne inte riktigt så jag fick vara hennes stöd.
Väl i stugan så fixade jag med lite disk och kokade kaffe medan mamma vilade.
Det blev en fin och lugn dag <3
 
och jag minns med värme alla blommor/kransar som vi bar ner till gravplatsen direkt efter begravningen
 
Och jag minns dagarna som vi vakade över pappa.
På nätterna fick mamma ligga nära pappa -
jag möblerade om så att de fick en dubbelsäng i sjukrummet.
Och jag tror att just det lilla betydde väldigt mycket för de båda!
Har man levt ihop och älskat varandra i 32 år så måste man få "sova" ihop även på slutet!
Man måste få känna närheten och kärleken ända till slutet och det fick de verkligen båda två <3
 
 
Vi hade några dygn med sjukhusutsikt, sjukhuskaffe och sen direkt efter pappas död en helt underbart vacker himmel <3
 
Det blev ett tungt men så vackert avslut för oss alla.
Pappa kommer alltid att leva i våra minnen och tankar
och vi pratar ofta om honom och alla hans "upptåg".
Han var en underbar man, pappa, svärfar, morfar och vän.
 
 
Älskade pappa du finns alltid i mitt hjärta <3
 
 

men inte är väl jag...

Inte är väl jag så gammal va?
Alltså så gammal så att jag kan ha en 20-årig dotter <3
Men jo det är jag faktiskt.
Nu var ju jag i och för sig ganska ung när hon föddes -
nyss fyllda 21 år var jag.
Men jag känner mig inte som om jag skulle vara 41 år, men det är jag ju jag vet...
 
Igår fyllde alltså min äldsta dotter 20 år.
Tänk er va, få gå på systembolaget och allt.
 
tänk att dessa två sötnosar nu är 20 år och 18 år -
vart tar tiden vägen egentligen.
 
I höst fyller min yngsta dotter 15 å-
smått otroligt känns det faktiskt.
 
Grattis älskade Emelie på din 20-årsdag <3
 
Och ja det tog tid innan hon väl tittade ut -
ni kan läsa här (<--länk) och här (<--länk) om ni vill

20 årsdagen...

Idag fyller min äldsta dotter 20 år ❤ grattis älskade dotter ❤

Vilken konstig känsla att min dotter nu är vuxen - hon får till och med handla på Systembolaget idag...

Längre och finare inlägg kommer senare ikväll.


idag blir en sån där...

Ja dagen idag blir nog en jobbig dag.
Idag är det urnsättning av pappas urna.
Det definitiva slutet - eller?
 
Jag ska först hem till mamma i kolonin och äta lunch med henne -
måste se till att hon får i sig lite mat idag.
Blir en tuff dag för oss alla...
 
för nästan exakt 2 månader sen...
 
 

kokat chutney...

Idag har jag kokat två olika sorters chutney -
det blev riktigt gott och ska avnjutas/avsmakas med lite ost ikväll.
Annars tror jag de passar bra ihop med kött eller kyckling.
 
Först kokade jag Plommonchutney.
Jag fann ett recept på internet som jag gjorde om lite.
 
Plommonchutney:
500 gr urkärnade plommon
1 gullök hackad
1 vitlöksklyfta hackad
0,5 tsk sambalolek (smaka er fram till den styrka ni vill ha)
1,5 dl strösocker
1 dl vatten
0,5 dl vitvinsvinäger
2 kanelstänger
en lång strimla citronskal
0,5 dl citronsaft
0,5 tsk salt
 
Blanda allt i en ganska stor kastrull och låt alltihop småkoka i 45 minuter.
Smaka av lite under tiden för att se om du vill ha i mer chili, socker, salt eller vinäger.
Häll upp på väl rengjorda burkar.
Ska enligt receptet som jag hittade och gjorde om hålla sig i upp till 6 månader i kylskåp.
 
Plommonchutney. Så vackra färger och det blev så gott.
 
Använde mig av samma grundrecept som jag gjorde om när jag gjorde kiwichutney.
 
Kiwichutney:
500 gr skalad och klyftad kiwi (varje kiwi klyftas i 4 klyftor)
1 hackad gullök
1 hackad vitlöksklyfta
0,5 röd chili (smaka er fram till den styrka ni vill ha)
1 stor strimla citronskal
0,5 dl citronsaft
0,5 dl vitvinsvinäger
1 dl vatten
1,5 dl socker
0,5 tsk salt
 
Blanda allt i en ganska stor kastrull och låt små koka i 45 minuter.
Smaka av så att ni får den styrka ni vill själva vill ha.
kanske behövs mer socker, salt, chili, vitvinsvinäger...
Häll upp på väl rengjorda burkar.
Ska enligt receptet som jag gjorde om hålla i 6 månader i kylskåp.
 
 
kiwichutney, en riktigt god och fin chutney.
 
 

jag har vågat mig in...

De senaste gångerna som jag vart och tränat har jag vågat mig in i "träningshörnet" -
där de fria vikterna och skivstängerna finns.
Och ja det kändes som ett ganska stort steg -
att våga gå från styrkemaskinerna till fria vikter.
 
jag har börjat köra knäböj med stång så att rumpan ska få lite muskler på sig.
 
och wow en liten armmuskel börjat synas!
 
och magen får sig en riktig genomkörare varje gympass.
 
 

ett år äldre...

Igår fyllde jag år och blev alltså ett år äldre.
Kom på att jag har firat fler födelsedagar ihop med min man än utan honom -
det kändes både stort och konstigt.
 Börjar vi bli gamla tro?
Vi har hållt ihop sen våren 1992...
 
som vanligt när jag fyller år så vill jag ha kräftor - jag älskar kräftor.
 
och jordgubbstårta - hembakad såklart.
 
Lite presenter fick jag också.
 
nya muggar till min muggsamling -
och ja jag använder dom varenda en.
och ett presentkort som jag får använda till vad jag vill -
kanske blir till att fixa naglarna inför kryssningen.
 
och så har jag lite konserter att fram emot i höst.
 
Första ska jag och mellandottern gå på Popaganda och lyssna på Håkan Hellström -
sen ska jag och mina båda äldsta döttrar och mamma gå och lyssna på Melissa Horn <3
det blir en fin musikhöst.

val av klänning...

Ja då har valet mellan klänningar börjat -
till mammabloggkryssningen...
 
klänning nr:1
 
klänning nr:2
Nu är jag inte alls tillfixad och klänning nr:2 sitter lite snett upptill ser jag -
men vilken ska jag välja?
Gillar inte riktigt den långa ärmen på klänning nr:1 -
kanske går den att kapa av...
 
Skorna börjar nu iaf bli ingångna och känns riktigt bra.
Nu ska bara kroppen vänja sig vid högklackat igen!
Förr gick jag alltid i högklackat och älskade det -
men sen kom barnen och övervikten och alla högklackade skor förpassades till soporna...
Nu ska jag återerövra dom igen!
 
så nu går jag runt i skorna här hemma med "fulstrumpor" i så de ska bli lite mjukare fram vid tårna...

idag hittade jag dom...

Sprang på ett par så snygga skor idag som jag bara inte kunde låta bli att köpa. Så nu går jag in dom här hemma, så att de ska vara lite skönare på kryssningen som går av stapeln om 12 dagar.
 
högklackat när det är som bäst <3
Var länge sen jag orkade gå i så höga skor -
men nu när vågen visar -28 kg så orkar jag det!
 
Kikade på bilder i min mapp som jag döpt till "vikt" och fann dessa två foton.
Det är ungefär 11 månader mellan dessa bilder och en gbp.
Jag är så nöjd att jag vågade ta steget till en operation.
Mitt liv är så mycket bättre och "lättare" (på fler sätt) nu!
Och vet ni, jag börjar känna mig snygg igen!
Jag gillar det jag ser i spegeln nu för tiden!
 
11 månader mellan bilderna...
 
idag har jag glidit runt i mjukisbyxor och en skjorta -
så skönt.
 
Nu ska jag bara bestämma mig för vilken klänning som ska med på kryssningen.
Den nyinköpta svarta som är lite längre bak och har ett snyggt fall
eller
den korta tajta som jag fått av min äldsta dotter?
 
Bilder på klänningarna kanske kommer upp under morgondagen.
 

snart går årets kryssning...

om två veckor går årets mammabloggkryssning!
Nästnästa helg drar vi iväg ett helt gäng bloggande mammor.
Jag delar hytt med min vän Solveig -
vi lär få så skoj!
 
Eftersom jag lyckades vara en av de 50 första som bokade kryssningen så fick jag en trevlig överraskning i brevlådan i början av sommaren.
En superbra solmousse.
Tyvärr har jag jobbat lite väl mycket i sommar så jag har faktiskt inte testat moussen än -
men lyckas det bli fint väder nu under min ledighet så lovar jag att testa den!
 
tack MGroup och Proderm för presenten.
 
Nu när ledigheten är här så har jag tagit tag i träningen igen.
Var ner på gymmet idag och körde ett pass, så skönt!
Nu ska träningsrutinerna in i livet igen!
 
Lite bilder på mig i olika träningssammanhang.
 
Min vän Ewa tyckte att jag skulle börja le på mina Instagrambilder -
så nu övar jag på det, att le inför kameran.
Jag är superdålig på att le "på beställning" och framför kameror.
Men de översta bilderna tog jag på gymmet i onsdags och de blev ju ganska bra...
 
Så nu ska jag träna mig på att le framför kameran innan jag far iväg på kryssning.
 
Mammabloggkryssningen är snart...
 

ansökan om vårdbidrag...

Ja nu ska väl äntligen ansökan om vårdbidraget vara klart för att kunna skickas in. Nu har jag haft papperna hemma i mer än två månader och jag har inte orkat fylla i allt fören nu. Usch jag skäms faktiskt lite över hur länge det legat här hemma. Men det är en pärs att sitta och fylla i allt extra man faktiskt gör... Vissa saker vill man nästan inte "se" att man gör extra och vissa saker gör man "extra" som man kanske inte ens längre tänker på är "extra". Jag har säkert glömt/missat att skriva något som vi alltid gör extra som vi kanske inte ens längre ser som extra men som andra skulle se om de var här hemma när det görs...
 
Men ja nu är det ifyllt och läggs på lådan idag. Sen ska bara ett nytt läkarutlåtande skickas in men det måste ju läkaren skriva och det har vi inte fått än så jag måste ringa och påminna om detta imorgon.
 
Det sjuka är att vi har inte haft vårdbidrag alls länge utan måste nu efter 1,5 år ansöka igen. Vad tror f-kassan - att det extra som tillkommer ett barn med någon form av autism ska avta med åldern? Jag tycker nästan att det istället tillkommer saker med åldern. Jag har fyllt i mer saker nu i den extra bilagan mot vad jag alltså fyllde i för 1,5 år sedan - så det måste ju betyda att vi alltså gör mer och att saker har tillkommit...

fortsättning på föregående inlägg...

Jag tänkte förtydliga eller reflektera lite angående mitt förra inlägg (<--länk).
 
Jag har nu under sommaren sommarjobbat som undersköterska (ett av mina yrken som jag är utbildad till) och som ni vet och säkert förstått så har jag trivts riktigt bra.
Men jag har även slitit ganska hårt och är nu ganska trött och sliten
och ska nu få vila och ha semester en vecka eller två innan skolan drar igång igen - vilket jag verkligen behöver.
Under min tid på mitt sommarjobb så har ju saker hänt såklart som behövt rapporteras "högre upp"
(men inga allvarliga saker).
 
Vi undersköterskor brukar säga att vi jobbar "på golvet"
eftersom vi:
- har hand om den boende varje dag
- sköter den dagliga omvårdnaden (hygien, matning, m.m)
- oftast "ser" hur de/den boende mår från dag till dag
- "ser" hur den boende reagerar på t. ex olika läkemedel
- ser efter vår lediga dag/helg/ledighet/semester om någon boende förändrats
m.m. m.m.
 
Allt detta rapporterar vi sedan vidare till varandra, sjuksköterskor och även in i journalerna - varje dag.
Men det är faktiskt tyvärr så att vi inte alltid får gehör från "högre håll" när vi säger till/ifrån.
 
Jag har tystnadsplikt och kommer inte hänga ut varken boende eller personal här i min blogg men jag kan lugnt säga att vissa saker har tagit lite tid att få genomfört och har kanske kräft lite upprepningar för att sen fungera.
Det är inte heller alltid så att man på "högre håll" lyssnar på oss undersköterskor som "går på golvet".
Våra åsikter nonchaleras emellanåt och tas faktiskt inte på allvar.
 
Att arbeta som undersköterska är oftast väldigt givande och trevligt men det är också ganska (väldigt) tufft psykiskt och fysiskt och ibland är man ganska slutkörd och trött.
Detsamma gäller såklart även för sjuksköterskor och läkare men eftersom jag inte arbetar som det så kan (och vill) jag inte blanda in det här!
Vissa människor "stänger" av när de blir för slutkörda tyvärr och jobbar liksom bara på som om det vore ett löpandeband de stod vid, vissa blir slutkörda och sjukskrivna eftersom de inte kan och vill "stänga av", vissa söker sig till ett annat arbete och vissa försöker in i det sista att få det så bra som det bara är möjligt för de boende och vissa anmäler missförhållanden som de ser/upplever.
Självklart skulle vi väl alla önska att alla anmälde men så är tyvärr inte fallet -
vi är alla olika både på gott och ont.
 
Det har INTE hänt något dåligt på mitt arbete det hoppas jag att ni förstår.
Det ovan är bara en förklaring till hur slutkörda människor kan fungera på olika sätt.
 
Det jag reagerade så starkt på i mitt förra inlägg var det att den inlåsta boende hade autism -
men kanske var det faktiskt så att de som arbetade "på golvet" inte visste det.
Så kan det faktiskt vara.
Kanske kunde inte all personal "på golvet" låsa upp denna skrubb -
för nej man har inte nycklar till alla utrymmen när man arbetar "på golvet".
Kanske visste inte all personal "på golvet" att den här mannen var inlåst -
ja så kan det faktiskt vara - tänk er sommar, semester och vikarier...
Om någon glömt rapportera något så kan inte nästa rapportera över något som den ej fått rapporterat och så rullar det på.
Absolut ingen ursäkt men en möjlig förklaring tyvärr!
 

hur kan man bara behandla någon så här...?

I dag när jag åkte in till Medborgarplatsen med tunnelbanan för att träffa min reumatolog så läste jag Metro som nu äntligen kommer ut igen. Och det som mötte mig i dagens Metro gav mig magont och ångest.
 
Vi har väl alla läst om 72-åringen som hittades inlåst (<--länk) på ett äldreboende i Vårby (<--länk) i helgen (tror jag det var). Nu idag framkommer det att mannen var autistisk och har bott på institution i nästan hela sitt liv. Han har haft det bra på dessa institutioner enligt hans syster men något hände alltså där i Vårby. Man valde att låsa in mannen (<--länk) i ett fönsterlöst rum med endast en madrass på golvet. Jag får sådan ångest och magvärk bara jag tänker på detta. Ingen människa ska så klart bli behandlad och inlåst på det här viset - men för en människa med autism (<--länk) blir det "värre" på något sätt. Som undersköterska kan jag bara inte förstå hur detta ens kan/får fortgå - jag skulle aldrig kunna låta något liknande ske utan att på något sätt reagera och försöka göra något. Hur ser personaltätheten ut på det här boendet? Vilka utbildningar har personalen? Visste personalen att den här mannen hade en autism-diagnos? Hur skötte man mannens dagliga omvårdnad? Ja många frågor ploppar upp i mitt huvud men några svar kanske vi aldrig får...
 
Ni som följt mig ett tag vet att jag har en dotter med en autism-diagnos/npf-diagnos nämligen Aspergersyndrom men hon har även ADHD, dessa diagnoser följer ofta varandra och det är inte ovanligt att man får båda dessa diagnoser (om jag har förstått det hela rätt vill säga). Kanske reagerar jag då extra starkt på denna nyhet, ja så är det kanske. Jag får så ont i magen när jag tänker på hur livet kanske kommer te sig längre fram i hennes liv. Jag kämpar med näbbar och klor för min dotter nästan dagligen - men vad händer sen när jag inte längre kan göra det? Som tur är har hon två äldre systrar som älskar sin lillasyster och som förhoppningsvis fortsätter kämpa för hennes rättigheter då när jag och hennes pappa inte längre orkar eller kan kämpa för henne. Men bara tanken på att någon skulle kunna behandla min dotter på det här sättet ger mig magont och mardrömmar!
 
mina fina älskade döttrar (för x antal år sedan)
 
Tilläggas bör: jag skriver inte så mycket om dessa diagnoser eftersom min dotter inte vill att jag gör det så jag respekterar hennes vilja. Men ibland liksom pyser det över och jag bara måste få ner mina tankar på pränt - idag var en sådan dag...

bloggevent på Indiska...

Tack shesocial / reddville/tampongsforfree för inbjudan till bloggeventet på Indiska
där MissLi kollektionen visades upp.
Det bjöds på snittar och bubbel och de 50 första som handlade fick en cd-skiva med Miss Li´s bästa låtar -
ja jag fick en ska lyssna på den ikväll.
Vi träffade på många trevliga bloggare under kvällens event!
 
 
färgglatt och fint blandat med svart och tjusigt...
 
jag blev kär i en hatt som fick följa med mig hem - får se om jag någonsin kommer våga gå ut med den..
 
jag testade en av MissLi´s klänningar men den kändes tyvärr inte helt rätt.
För hög i halsen och lite "Mary Poppins" varning...
 
Solveig hittade två snygga klänningar :)
 
Efteråt gick jag, Solveig, Martina och Linda och tog oss en öl på baren Café London.
Knepig känsla att bli mätt av en halv öl och ja jag blev påverkad av den direkt...
Men vi satt ett bra tag och pratade om allt och ingenting så ölen slank ner och det var riktigt gott och trevligt.
Tyvärr fanns det inget ledig bord på uteserveringen så vi fick sitta inomhus - lite trist men med trevligt sällskap spelar det inte så stor roll vart man sitter eller hur.
 
 
 

vardagen fortsätter...

Begravningen var så vacker!
Och äntligen släppte mina tårar och de rann fritt under hela ceremonin.
 
Efter ceremonin så bar vi bort alla vackra blomkransar och gick till gravplatsen med dom -
det blev ett vackert avslut.
 
alla blomarrangemang samlade.
 
Efteråt gick vi till kolonin och hade "begravningskaffe" -
fast det bjöds på sillmackor och öl och vinbärskaka (som jag bakade) och kaffe.
Sillmacka och öl var min pappas favorit lunch så vad kunde väl passa bättre än att bjuda på det...
 
sillmacka och öl...
 
Nu ska jag åka iväg till jobbet - igen...
Ses om några dagar igen när min välbehövliga vila (sommarlov) börjar.

RSS 2.0