madredetres

När jag var iväg till svärföräldrarna förra helgen så passade jag på att promenera en hel del och gick då ner till ödehuset/kvarnen som ligger ett stenkast från där dom bor. Det är något visst med ödehus tycker jag. De är vackra, mystiska och lite läskiga. Allt var igenspikat så man kunde inte "smita" in men man kunde ju kika genom fönsterna. Tyvärr blev fotona genom fönsterna inge bra alls så ni får bara se utsidan av byggnaden.

 

Att glida ner till Sats på en söndagsförmiddag och köra ett söndagspass

är verkligen så skönt.

Jag tror nästan att jag tycker att det är veckans bästa pass!

Varför vet jag inte riktigt och det är inte så att jag kör samma pass varje söndag -

jag gillar helt enkelt bara söndagsträningen.

 

 

Nu är alla produkter testade både en, två och tre gånger...

 

Idag tog jag mig ut till min mamma och (styv)pappas kolonistuga för att luncha och prata med min mamma. Min pappa ligger just nu inlagd på sjukhus så jag tänkte att mamma behövde lite sällskap över en lunch. Tänk att vi alltid har så mycket att prata om, jag tror vi pratade oavbrutet i 2 timmar. Min älskade mamma som har klarat och klarar så mycket i sitt liv - min mamma är en av mina förebilder här i livet. Och hon får mig alltid att växa! Vad det än handlar om så finns hon där och stöttar, precis så där som jag hoppas att jag gör för mina döttrar.

 

Mamma bjöd på en underbart god tonfisksallad - en Noicoise.

 

Träningen går verkligen framåt nu. Jag är så nöjd över vad jag presterar. Jag har börjat springa ute någon/några gånger per vecka och jag fortsätter gå iväg till SATS ungefär 2-3 gånger i vecka. PÅ SATS blir det löpning på löpband, styrketräning och ibland något roligt gruppass.

 

Idag åkte min yngsta dotter och jag t-bana ut till Danderyds sjukhus och deras medicinska tandvård/specialist tandvård. Dottern skulle få sina tänder lagade under narkos - äntligen. Som jag har bråkat om att hon ska få det och som jag tjatat. Har man en npf-diagnos med högfungerande autism och ADHD så är inte det här med tandläkare och tandvård så lätt att fixa. Och jag visste ju det - vi har ju testat så många gånger förut med "pedagogiska" tandläkare och tandsköterskor och allt vad det nu är men NEJ hon fixar inte det. Ska det vara så svårt att förstå det. Varför ska det alltid vara så svårt att kunna få det som man vet är det bästa för just sitt barn - jag visste att detta var det bästa alternativet för henne men ändå behövde jag tjata och bråka. Nu visade det sig också till på köpet att den ena tanden var svårare att laga än vad man trott förut - tanden var nämligen "sprucken" (eller vad tandläkaren nu sa) och behövdes opereras bort, alltså inte "bara" en vanlig tandutdragning utan en full operation där tandläkaren fick knäcka/dela tanden och sen borra bort den från käkbenet (sa tandläkaren iaf) och sedan sy igen. Så allt som allt blev det några smålagningar och en operation för att få bort en sprucken tand som sen krävde tre stygn (som ska tas bort om 10 dagar - hur nu det ska gå...).

 

Äldsta dottern och jag satt/låg och bara slötittade på tv i soffan när hon säger (säkert mest på skoj) "ska vi inte ge oss ut och springa lite?" "Visst" sa jag och reste mig upp direkt, drog av mig nattlinnet och på med träningskläderna - "äh okej" fick jag till svar...

 

Sagt och gjort vi gav oss ut på en löprunda och det blev sammanlagt 3,69 km för mig (något längre för dottern då hon tog en liten extra sväng). Helt okej runda - verkligen om man betänker att vi annars bara hade legat och slöat i soffan. Det lär inte vara sista gången vi ger oss ut ihop. I och för sig fick dottern "vänta" in mig ibland då jag behövde gå snabbt istället för att springa så jag kunde få andas lite - men jag tror hon tyckte det var helt okej i alla fall.

 

Nu en dusch senare och lite stretching så lär jag somna ovaggad...

 

 

Igår damp det ner en post-avi i brevlådan -

äntligen kom Loppi-blogbag.

 

Jag hade turen att komma med i en testgrupp för en Loppi-blogbag som är en kartong med olika produkter som ska testas och sen bloggas om.

Vilken lyx att få hem massa fina produkter.

 

I paketet låg följande:

 

 

Redan igår testade vi Apetina salladsost från Arla.

Idag damp det ner ett brev från FK nu är det visst dags att ansöka om vårdbidrag igen för dottern med npf-diagnos. Visst minns jag att vi fick tidsbegränsat men att tiden var så här kort minns jag inte alls. Men ja ja det är väl bara att gilla läget och skriva ihop en ny ansökan då. I och för sig kanske bra eftersom jag anser att behovet och stödet har ökat här hemma - vissa saker tar mer tid i anspråk än vad jag visste då när jag sökte förra gången. Men jag minns att det var ganska jobbigt och tidskrävande att få ner den där ansökan...

 

Ringde ett mycket bra samtal idag - fick ett nummer av min mamma som gick direkt till någon på Stadelskontoret i Stockholm/Farsta - och tycker att jag fick bra svar på många frågor. Nu ska jag spara det där numret så att jag kan ringa igen om jag behöver. Nu ska jag bara få iväg ett mejl till skolan/rektorn också så ger mig lite sen i min kamp. Nu har jag gjort det jag som mamma/förälder kan göra och lite till, nu får det vara upp skolan att hjälpa till ordentligt faktiskt.

 

Att ha ett barn som begåvats med en npf-diagnos gör livet lite mer utmanande kan man nog lugnt säga. Alla samtal som ska ringas för att få livet att gå ihop och alla samtal som rings men där inget vettigt framkommer utan där man endast hänvisas till någon annan instans är åtskilliga.

 

Jag känner mig som en schackpjäs som flyttas runt lite kors och tvärs över brädet. Ingen man ringer till tar på sig ansvaret för att hjälpa oss och vår dotter utan alla hänvisar bara vidare till någon annan instans - ja men det är ju nästan spännande det här. Vad ska nästa drag bli? Hur ska jag flyttas runt på schackbrädet vid nästa samtal? Imorgon blir det fler samtal som måste ringas och fler mejl som ska skrivas.

 

Jag kommer kämpa tills min dotter får den hjälp hon ska ha och som hon har rätt till!

Så är det bara - det finns inget annat i min värld.

Min dotter ska ha hjälp och vi borde redan fått den!

 

Min dotter ska ha en skola som fungerar och om det så ska bli distansundervisning så ska det bli så.

Nu ger jag mig inte.

Vi ska fixa även detta det bara är så!

 

Aldrig trodde jag väl att det skulle kunna vara skönt att springa.

Det är en motionsform som jag alltid hatat som pesten.

Men så hände det - det som jag aldrig trodde skulle ske.

Jag började springa lite smått på löpbandet på gymmet och fann att det var ganska roligt

och att jag kunde bättra på min kondition ganska snabbt och bra.

Så löpningen på bandet fortsatte och nu gillar jag det.

 

Då kan ni tänka er sen vad jag tyckte om att springa ute i ett löpspår i skogen.

Det var ju helt underbart härligt.

Naturen, skogen, luften och terrängen - allt sammantaget i en helhet blev perfekt.

 

Nu i helgen ska jag försöka få till ett bra och intressant inlägg om min gammelmormor Lydia och gammelmorfar Anton. Och så ska jag försöka leta fram ett foto på dom också så ni får se dom. Men jag återkommer med det inlägget - jag vill ju att det ska bli bra.

 

Jag ska försöka få ner ett inlägg om min mormors liv och om min sjukdom som barn kan ni läsa här där jag skrivit om det förut (<--länk). Jag ska försöka få till ett nytt inlägg även där men just nu har jag lite annat att stå i. Många telefonsamtal som ska ringas och mejl som ska skrivas.

 

Men en sak vet jag och det är att hade vi ej haft fri sjukvård i Sverige när jag var nyfödd/barn så hade mina föräldrar säkert betalt av räkningen för att rädda mitt liv fortfarande nu 40 år senare. För mina första två år i livet "bodde" jag nästan konstant på sjukhus, jag opererades säkert 100-tals gånger (kanske överdriver lite men inte mycket), jag fick massor av olika läkemedel m.m. Jag kan bara tänka mig vad det skulle ha kostat mina föräldrar om sjukvården ej hade vart fri 1972. Kanske hade de inte ens haft råd att låta mig överleva vad vet jag - nu behövde de tack och lov inte ta någon ekonomisk fundering kring om jag skulle räddas till livet eller inte - mitt liv räddades på skattebetalarnas bekostnad...