för 22 år sedan kom hon...

Idag fyller min älskade Erika 22 år. 
 
Tänk att just hon valde att komma till oss <3 
eller okej valde och valde...
Men jag är så glad över att just hon är den hon är <3
 

var går gränsen? Vad utsätter vi oss för?

Jag skrev en uppdatering på FB angående manifestationen som hölls på Sergels torg igår och angående alla kramar som polisen tar emot efter det otroligt hemska terrordådet som Stockholm utsattes för i fredags. 
 
"Är det bara jag som reagerar på att polisen vågar kramas med alla som kommer fram till dem? Själv skulle jag ha ett risktänk direkt efter ett liknande terrorattentat... Sen skulle jag personligen aldrig ha vågat åka in till manifestationen på Sergels torg igår. Ja jag vet att vi bör/ska leva som vanligt - men det finns väl gränser på vad en utsätter sig för?"
 
Och jag inser att jag nog är ganska ensam om dessa tankar. Visst är det fint med alla kramar som polisen får men om jag vore polis så vet jag inte om jag skulle våga kramas med alla medborgare som kom fram till mig. Vi vet ju tyvärr att alla medborgare inte älskar polisen lika mycket som vi andra och hur enkelt skulle det då inte vara att mitt i en kram attackera en polis? Eller om ett gäng personer går ihop som inte gillar polisen och kramar en varsin polis på ett visst klockslag och då i kramen attackerar varsin polis? Då blir många poliser skadade samtidigt... Jag tror inte direkt att polisen kontrollerar alla personer som vill krama dom. Det är så lätt att dölja ett vapen som man sen tar upp och attackerar polisen med. Det känns mer som att vi haft tur att inget mer skett. 
 
Och ja alla dessa blommor på polisbilarna är väldigt vackert och kärleksfullt men hur gör polisen om just denna "blomsterbil" måste snabbt iväg på en utryckning? När hela bilen är full av blommor och vissa (väldigt många) blommor är fastsatta i vindrutetorkarna ska polisen då köra iväg blint eller ska de först plocka bort alla dessa blommor och sedan åka iväg på utryckning? 
 
Jag vet att jag nästan alltid tänker ett steg längre - och jag har nu i vuxen ålder insett att väldigt få människor gör så - och liksom tänker efter vad som skulle kunna hända om jag gjorde si eller så. Jag kan faktiskt tycka att fler borde tänka ett steg extra lite oftare... Och att våga åka in med sina barn till liknande manifestationer tycker jag tom blir lite oansvarigt - visst alla gör sina egna val och jag dömer ingen men själv skulle jag inte utsatt mina barn för något liknande. Vi kan hylla och minnas offren för denna terrorattack på andra sätt. 
 
Ja vi ska/borde fortsätta leva som vanligt och inte vika ner oss för terroristerna för det är exakt det dessa terrorister vill att vi ska göra. Men jag kan inte låta bli att tänka på vilken fara alla dessa människor utsätter sig för då de åker in på manifestationer och liknande. Så jag erkänner att jag nog faktiskt begränsar mitt liv en del efter allt det hemska som sker. 
 
OBS!. bilden har inget med inlägget att göra. Jag gillade bara bilden av vår...

jag avskyr känslan av...

Känslan av bitterhet - jag avskyr den känslan. Men ibland slår den till. Ibland när jag läser någon puttenuttig status på FB där någons barn hjälpt till eller skickat lyckönskningar eller liknande - då slår den där känslan av bitterhet till och jag avskyr den. Jag vet att mina barn älskar mig och att de skulle göra massor av saker för min skull - men sen finns det många saker som de nog inte ens skulle komma på tanken att göra för mig. Som att tex. vara puttenuttiga på FB - jag vet att jag är larvig nu jag vet ju det. Men de är inte ens så puttenuttiga via sms och ibland tänker jag att jag kanske "gjort" något fel. Att jag inte visat mina barn min kärlek så öppet men det vet jag ju att jag har gjort! Jag vet också att mina barn inte direkt gillar när jag är så där puttenuttig och kärleksfull mot dem på socialamedier - så kanske tänker de att jag känner samma sak? Men nej jag gör ju inte det, jag gillar när någon är så där lite gullig och kärleksfull mot mig på tex. FB. Är det så hemskt att våga erkänna det?
 
Samma känsla kan infinna sig när mina vänner på FB får något puttenuttigt och fint av sin livspartner på tex. FB. Min man skulle (nästan) aldrig lägga upp något på min sida på FB - jag tror han gjort det ett fåtal gånger (de är lätträknade) och vet ni - jag blir svartsjuk. Ja visst är det larvigt! Min man och mina barn visar väl på andra sätt att jag betyder mycket i deras liv? Som igår tex. när jag visade en bild från just FB för min man på en hängande hylla som jag skulle vilja ha i köksfönstret - i går kväll så var min alldeles egna hylla färdig. Det är ju kärlek! Så är det. Men jag blir iaf svartsjuk och ja lite bitter (denna hemska känsla) när jag "ser" vissa saker på socialamedier - ja sån är jag en hemsk människa kanske... Men ibland skulle den där lilla extra romantiken sitta fint som att få en låt upplagd på sin egna FB-sida kanske? Eller en fin "hälsning" där någon i ord skriver hur mycket just JAG betyder för någon. Ja jag inser ju att jag är larvig men jag kan inte rå för det...
 
OBS! bilden har inget med texten att göra...
Jag älskar bara denna bild - då den däger en hel del om känslor jag kan ha ibland...
 
 Och ja jag inser att dessa känslor är larviga och ja jag inser att mina barn nu kanske kommer få dåligt samvete - men jag behövde få ur mig detta. Faktiskt på riktigt. Ibland behöver man bara få ur sig det så känns det bättre sen!
 

hur länge bör man hålla upp en dörr?

Det var ett tag sedan som jag läste denna insändare (<--länk) men jag tänker fortfarande på den ibland. Hur länge bör man hålla upp en dörr för den som kommer efter en (<--länk)? Jag tycker det beror på olika saker - alltså hur länge jag håller upp dörren för någon. OM jag ser att personen efter mig bär tungt, har barnvagn eller ett synligt handikapp så håller jag upp dörren längre (kanske längre än brukligt ibland) men ibland blir det ju så där pinsamt när man försöker vara trevlig och väluppfostrad. Tex. om jag håller upp en dörr för någon som kanske är lite för långt bort egentligen och den jag då håller upp dörren för måste börja springa för att liksom hinna med, då känns det ju ganska knepigt. Det har även hänt att jag hållit upp dörren för någon som liksom tydligt visar (med sitt kroppsspråk) att denna inte kommer börja springa mot dörren och det känns som om det kommer att ta för lång tid att stå där - då händer det ju ibland att jag släpper dörren och vill det sig då "illa" så släpper jag dörren nästan när den andra hunnit fram och då får denna någon nästan dörren i ansiktet - detta blir ju nästan ännu mer pinsamt. Så frågan blir då: hur länge ska man egentligen hålla upp en dörr för någon?
 
Sen tycker jag att det spelar in ifall det är en dörr med tex. kodlås. Ska jag då hålla upp dörren om jag inte är helt säker på att den personen efter mig har "tillgång" till denna kod eller om denna någon har nyckel? Ibland händer det säkert att jag släpper in någon som kanske inte har kod eller nyckel och då känns det ju såklart fel att jag hållit upp dörren för vederbörande. Snacka om att detta kan bli ett dilemma. Jag vill ju inte bara slänga igen en dörr i ansiktet på någon men hur vet man om den som kommer efter mig verkligen har tillgång till just denna dörr/port? Här kan det verkligen bli fel det förstår jag. Har man inte kod eller nyckel så har man i princip inte tillgång till denna dörr och då ska inte jag som har tillgång till den hålla upp dörren. Men om vederbörande har glömt sina nycklar? Tappat bort koden? Inte fått en "plupp" än? Hur ska man egentligen tänka? När gör man rätt och när gör man fel? Om jag tex. känner igen en kollega som arbetar i samma hus som mig och jag gått in med min kod så låter jag ju kollegan också gå in. Men om det kommer någon efter mig som jag inte känner igen hur ska man göra då? Det kan ju vara en timanställd som jag inte känner igen som inte fått kod än men som ska in och jobba (jo det händer faktiskt) - det jobbar fler människor på mitt jobb än vad jag kan hålla reda på... 
 
Har ni någon gång tänkt på detta? Jag kan liksom inte sluta tänka på detta nu - varje gång jag håller upp dörren till någon. Senast idag när jag var nere på centrum så höll jag upp handikappdörren in till centrum till en kvinna med tvillingvagn - hon var en bit bakom mig så brukligt hade kanske varit att bara öppna dörren och gå igenom själv men jag vet ju också vilket meckande det kan vara att ta sig in genom dörrar med barnvagn/tvillingvagn. Kvinnan blev iaf tacksam och tackade överväldigande - det kändes som om hon inte var van att någon höll upp dörren för henne när hon kom med sin tvillingvagn.  
 
Men som det går att läsa om i en av länkarna jag länkat till i början av denna text så tycks vissa anse att det här med att hålla upp dörren handlar om genus. Det har jag aldrig ens funderat på. Jag håller upp dörren lika ofta till en kvinna som till en man - den som kommer efter mig (och är inom ett rimligt avstånd) den håller jag upp dörren för. Jag håller självklart upp dörren till både kvinnor, män och barn...
 
Sen kommer den där situationen då du håller upp en dörr för den som kommer efter dig och helt plötsligt blir du stående med dörren i handen och känner att du "måste" hålla upp dörren till alla som ska passera ut/in genom den. Vart går gränsen här? Ska man släppa dörren efter en/två/tre personer eller snällt hålla upp den för alla? Och när du står i tex. en toalettkö (ni vet när kön är så lång att du står i kö ute vid första dörren in till toaletten) och du håller upp dörren och så blir platsen framför dig ledig och du ska ta ett steg framåt och då alltså "släppa" dörren men den bakom dig tar inte emot dörren - hur frustrerande är inte detta? Ja ni ser den här frågan har fastnat hos mig...
 

när barnen var små...

När barnen var små så kändes den här framtiden med myndiga och vuxna barn så långt borta. Men så helt plötsligt är man där och ens barn är vuxna och klarar sig (oftast) väldigt bra själva. Men då när barnen var små och nätterna bestod av vak, tidiga morgnar, trötthet mm så trodde jag aldrig att den här tiden skulle komma. Faktiskt på sanning. Jag kunde inte se mig själv som mamma till vuxna barn. Fast iofs så hade jag ju innan jag fick barn svårt att se mig själv som mamma överhuvudtaget. Hur skulle jag kunna ta hand om något så värdefullt som ett (eller ja sen flera) barn? Och hur ska mina barn kunna älska mig lika mycket som jag älskar min mamma - okej jag erkänner den här känslan kan jag känna fortfarande ibland. Jag har oerhört svårt att "se" att jag kan vara lika viktig för mina barn som min mamma är för mig - men jag vet att så är fallet! Jag vet att mina barn älskar mig och behöver mig trots att de är vuxna nu. Ibland får man som mamma rycka in och hjälpa sina stora vuxna barn också - och vet ni det gör jag så gärna! Jag finns alltid här för mina barn vad som än händer. Och så idag får jag ett meddelande från äldsta dottern där hon frågar om vi ska ses imorgon (vilket vi talat lite löst om men aldrig bestämde helt) och såklart ska vi ses imorgon. Vi ska till och med ses över ett glas vin - och det trodde jag väl aldrig för sisådär 20 år sedan att jag nu skulle träffa mina barn över ett glas vin. 
 
 
  
 
Jag ramlade över en artikel om att ha aktiviteter till sina barn (<--länk) och jag erkänner vi har nästan inte haft några aktiviteter alls för våra barn. Vi har tyckt att det räcker med förskola, skola och fritids och kompistid - sen har vi känt att vi behövde få vara hemma och "landa" och umgås. Som familj kändes det väldigt viktigt att umgås och känns fortfarande. Och att slita upp barnen tidigt en lördag eller söndag de enda dagarna som barnen kunde få sova ut eller bara springa runt i pyjamas hela dagen - nej det lockade aldrig. När barnen sen blev så pass gamla att de fick välja själva så testade de på olika aktiviteter men de fastnade aldrig. Och jag tror faktiskt att den där tiden att umgås hemma var lika viktig för barnen som för oss föräldrar! Man behöver få vila och umgås hemma kände vi och att få ha en söndag utan måsten där vi bara kunde gå runt i pyjamas hela dagen det var guld värt för oss alla. Ibland har jag faktiskt haft lite dåligt samvete över det här med att mina barn inte haft någon/några stadiga aktiviteter - men vet ni det dåliga samvetet har jag lagt bort nu. För våra val som vi gjorde gjorde vi utifrån det bästa för just våra barn! 
 
Sen kunde jag ju inte i min vildaste fantasi tro att jag och den här fina mannen skulle leva ihop (<--länk) fortfarande 25 år senare. Det är så mycket som man aldrig tror ska ske men som sen sker... 

internationella kvinnodagen...

Ja men idag är det ju den internationella kvinnodagen och jag har några underbart starka kvinnor i min närmsta omgivning. Ganska många faktiskt om jag ska vara ärlig. Kanske ska jag tillägna dom detta inlägget? Tror jag gör det faktiskt. Kanske ska jag ta dem en och en... Ja ni får dessa kvinnor en och en - blir bästa så tror jag.  
 
Om vi börjar med min älskade mormor, denna kvinna som jag älskar så. Hon som alltid funnits där. Som jag varje sommar fick tillbringa minst en vecka med varje sommarlov. Hon som alltid ställt upp (tror jag) när min mamma behövt hjälp och stöd. Hon som blev änka så tidigt att jag aldrig ens hann lära känna min morfar. Mormor som alltid haft sin trädgård som hon pysslade med och där hon försökte lära mig (jag lyssnade inte alltid så bra) allt hon kunde om växter. Mormor som alltid varit feminist utan att ens säga det!
 
    
 
 
Sen min fina älskade mamma som alltid funnits där för mig i mitt liv. Som kämpade som bara den då när jag var nyfödd och sjuk. Som uppfostrat oss ensam och alltid kämpat för oss. Mamma som tog fajterna med rektorn i skolan då när jag var som värst i min tonårsperiod, som alltid stod på min sida (vad jag än gjort nästan). Självklart fick jag sen höra ett och annat men inför andra då stod hon på min sida! Mamma som lärt mig att ALLA människor är lika mycket värda, som lärt mig allt hon kan (och som jag orkat lyssna på) om matlagning och växter, mamma som alltid berättat om kvinnokampen och dess historia och hur viktig den är och alltid lärt mig att jag kan bli precis vad jag vill. Hon som tog barnbarnen någon helg då och då och lät oss bara vara - vilket gett barnbarnen minnen för livet. 
 
     
 
Min storasyster, älskade bästa storasystern man kan ha (oftast). Hon som lärt mig allt hon kan och lite till! Som lärde mig alla bus när jag var liten, som lärde mig hur jag skulle slåss om jag råkade ut för någon idiot ute på stan, som alltid finns där trots att det är många mil mellan oss nu för tiden. Hon som alltid sagt att jag ska lyssna på mitt hjärta så blir det rätt. Den där storasystern som jag kunde bli galen på men samtidigt älskade över allt annat. Hon som kämpat med en hel massa i hela sitt liv. Storasyster som inte vill vara med på bild offentligt men som nu får vara med på två små (hoppas det är okej annars får jag redigera)...
 
 
Senare i livet kom min fina starka svärmor in i mitt liv. Hon som alltid fanns där när barnen blev sjuka och kom åkande från Vaxholm till Farsta (kommunalt) för att kunna vara barnvakt åt barnbarnen när de var sjuka och vi behövde jobba. Hon som alltid lät barnbarnen bo minst några veckor varje sommar ute i sommarstugan på Åland vilket gett döttrarna/barnbarnen minnen för livet. Hon som alltid funnits där när det behövts fast jag ibland inte ens har (vågat) fråga. Svärmor som alltid lät mig ha sovmorgonen när vi hälsade på med barnbarnen, svärmor som kom med de finaste små gåvorna till BB varje gång jag fått barn där det alltid fanns mest saker till mig den nyblivna mamma ( vilket har gjort att jag kommer att föra det vidare till mina döttrar) svärmor som alltid hade blöjor och annat bra-att-ha hemma när barnbarnen var små så att vi skulle slippa ta med oss allt när vi kom och hälsade på, som alltid dukar fram de mest inbjudande fikorna och frukostarna. Svärmor som (nästan) aldrig vill vara med på bild. 
 
 
Sist men absolut inte minst kommer mina tre älskade döttrar. De som lärt mig om livet! Vad som är viktigt i livet! De som lärt mig vad ilska, glädje, sorg, oro och stolthet är. De där döttrarna som lärt och lär mig så mycket hela tiden. Som har gjort mig till en bättre kvinna (på riktigt). De där kvinnorna som jag kallar mina döttrar som nu är vuxna som ska forma sina egna liv. Det är spännande att få gå bredvid och se hur de utvecklas och blir starka bra kvinnor! De bästa om ni frågar mig! 
 
    
 
  
 
 

det här med vikt...

RÄKNA UT DITT BMI (<--länk)  Ditt BMI är :27,81 Du kan vara överviktig.

Din idealvikt är: 49,48 Den övre gränsen är: 56,98 Den nedre gränsen är: 42,18

När jag räknar ut mitt bmi så blir jag faktiskt rädd. Enligt bmi ska jag alltså väga 49,48 kg för att hamna på "idealvikt" - den vikten låg jag på när jag var 20 år och hade en grav ätstörning! Jag kan lova er att då mådde jag allt annat än bra! Och enligt bmi ska min lägsta vikt vara 42,18 kg då kan jag lova er att då skulle jag må riktigt dåligt - när jag hade som gravast ätstörning så vägde jag 46-47 kg ungefär...
Och enligt bmi är jag idag alltså ÖVERVIKTIG eftersom mitt bmi ligger på 27,81. Jag är äntligen efter många "viktresor" faktiskt nöjd med min kropp idag. 
Som säkert många av mina vänner vet så är jag inget stort fan av just bmi då jag anser att den mätmetoden är missvisande - tyvärr använder sig sjukvården av denna metod. Sjukvården använder sig av bmi även då det gäller barn vilket jag anser är helt förkastligt.

Jag trodde att jag var ganska "tyst" med mina klagomål angående min vikt när mina döttrar var mindre, jag trodde faktiskt INTE att jag förde över min egna vikthets på mina barn då jag aldrig har ansett att deras vikt varit viktig. Mina döttrar är precis lika bra hur de än ser ut! Jag trodde faktiskt att jag spred en sund och bra "bild" till mina döttrar men så fel jag haft. Men nu med facit i hand så förstår jag ju att om jag som mamma inte anser att jag själv är värd lika mycket om jag väger mer så förs ju det såklart över på mina barn, så är det ju tyvärr. Men jag har aldrig varit den där mamman som stått och nypt mig själv i midjan och klagat eller struntat i att gå till stranden på sommaren för att jag känt mig tjock - jag har haft bikinin på och gått till stranden iaf eftersom döttrarna velat gå dit (men nej jag har inte känt mig bekväm och det har väl såklart döttrarna märkt av fast jag inte trodde det). Nu när mina döttrar är vuxna så förstår jag att min vikthets spred sig till döttrarna trots att det aldrig var min mening. Jag skulle om jag kunde ta bort allt vad vikthets heter från mina döttrar för det är för jäkligt att vi kvinnor (det är faktiskt främst vi kvinnor som hetsar om vår egna vikt) ska behöva gå runt och må dåligt dagligen över en siffra på vågen. Tänk så mycket roligare vi kunde ha det om vi kunde få lov att trivas i våra kroppar - hur våra kroppar än ser ut. 

   

 Bilderna ovanför kommer från senaste numret av Amelia. 

Men jag tycker faktiskt att det är lite läskigt att om jag ska ligga på "rätt" bmi så ska jag ligga på en vikt som jag låg på när jag hade ätstörningar och mådde allt annat än bra. 

 

 


dags att fylla på upplevelse kontot...?

Jens och jag har som sagt snart levt ihop i 25 år, det är mer än halva mitt liv. Jag har levt ihop längre med Jens än vad jag levt och bott ihop med min mamma - det känns ju helt knasigt när man tänker på det så. Vi har fått lyckan att få 3 döttrar ihop som vi båda älskar över allt annat och någon gång i framtiden ska vi väl få lyckan att bli mormor och morfar - det blir liksom när det blir och när det än blir så är det välkommet. Men så tänker jag på det här med att uppleva saker ihop. jens och jag har rest utomlands 2 gånger ihop under våra 25 år tillsammans - det är inte mycket jag vet. Livet, barnen och ekonomin kom väl emellan tror jag. Men nu då när alla döttrarna är myndiga och ekonomin snart blir stabil på riktigt då skulle vi nog behöva fylla på vårat gemensamma upplevelsekonto.
 
 
de 3 döttrarna när vår yngsta var nyfödd <3
 
Jag tror att man som par måste jobba för sin relation - nästan dagligen. Det är så lätt att man kommer in i den vardagliga lunken och tar varandra för givet. Det måste man jobba på tror jag. Så min önskan nu är att vi ska kunna få fylla på vårt upplevelsekonto. Kanske ska vi börja den enkla vägen och börja med att gå ut och äta tillsammans lite oftare - bara Jens och jag. Lite bio kanske. Vi åker ibland tillsammans till Vaxholm när Jens spelar som DJ och då umgås vi ju och har roligt. Vi har ju faktiskt fortfarande roligt ihop! Sen kan vi såklart bli jäkligt trötta på varandra också det hör väl kanske till. 
 
 
Men det här med att resa ihop det måste vi snart ordna upp. Tyvärr är det så att de där billigaste resorna som vi kanske skulle kunna ta en liksom bara så där utan att behöva spara så värst till - de resorna går till länder som vi aldrig skulle komma på tanken att åka till. Varför åka till länder som är diktaturer när det finns varma fina länder där det är demokrati? Jo länderna med diktatur är oftast billigare har jag märkt... Men jag kan inte tänka mig att lägga mina turistpengar på ett land där medborgarna inte får rösta, inte har yttrandefrihet mm. Då tänker jag hellre spara pengar till en resa som går till ett land där medborgarna får vara med och rösta i val, har yttrandefrihet och som lever i demokrati. Jag vet att vissa nu skakar på huvudet och tycker att det är väl bra om våra pengar som turister även går till människor som lever i diktaturer. ja kanske det, men nej inte mina pengar jag vägrar. det finns så många fler länder i världen att åka till att jag måste inte välja ett land som har diktatur tex. OM alla tänkte likadant och det blev lite "tryck" på ledarna i de länder som lever i diktatur och det liksom kändes för ledarna att det sätt vi leder vårt land på det lönar sig inte och om de då kunde låta medborgarna få medbestämmanderätt ja då tror jag vi skulle kunna få till en förändring på riktigt.
 
      
   
 
 
 

att ha levt ihop i 25 år...

Inser med viss chock och stolthet att mannen min och jag firar 25 år tillsammans nu snart. Vi möttes av en tillfällighet på en stor fest mars/april 1992 (ja jag är extremt dålig på exakt datum) och vi blev ett par nästan direkt. Det tog inte lång tid så hade han flyttat in till mig i min 2:a i Örby och snabbt inpå det blev jag gravid. I sommar blir vår äldsta dotter 24 år. 
 
Vi har haft våra upp och ned gångar det har man alltid i livet vad det än gäller. Och ibland har vi stått på branten och frågat oss "är det värt allt jobb?" Men jo det har det varit - det har varit värt alla nedgångar för uppgångarna har vägt tyngre. Men inget äktenskap är helt enkelt man måste jobba för det precis som med allt i livet så kommer ingenting gratis. Vi fick också barn väldigt snabbt ihop och småbarnsåren kan ju liksom gnaga hål på vad som helst. Vi hann inte ordna till egna rutiner i vårt liv innan vi fick barn ihop så våra rutiner ihop har nästan direkt även inneburit barn. 
 
 
sommaren 1992
 
sommaren 2016
 
hihi tror nästan att vi har åldrats med värdighet ;) det är ganska spännande att kika på gamla foton. Tänk så ung och "oskyldig" jag var där sommaren 1992 - så lite jag visste om livet liksom. 
 

kärringvagn eller dramaten...?

Jag har blivit tant och köpt mig en kärringvagn - ni vet en sån där dramaten. 
 
Känner att jag vill berätta varför jag kallar min dramatenvagn för kärringvagn - för jag vet ju att det inte heter så. När jag var tonåring kanske 13/14 år så följde jag ofta med min mamma Inger för att hjälpa henne att handla (hon har reumatism precis som jag så jag var en snäll dotter faktiskt och hjälpte henne att få hem den tunga maten). Men så ville hon då att jag skulle dra hennes dramatenvagn. -jag tänker fan aldrig dra din fula kärringvagn, svarade jag, hellre bär jag kassarna. Sagt och gjort det gjorde jag, jag bar hem maten i kassar och hon fick dra hem vagnen med lätta varor så att hon skulle orka dra hem den. Så det var så jag döpte om dessa vagnar till kärringvagn. Jag skämdes ögonen ur mig när hon kom med sin löjliga dramaten ;) - och ja nu är jag tant själv och drar på en dramaten själv.
 
 
Sen finns det för- och nackdelar med nästan allt. Nackdelen med en kärringvagn när man bor 3 trappor upp utan hiss är att man måste dra vagnen upp för trapporna vilket ger min reumatiska kropp värk - främst i nacken och skulderbladen. Men jag slipper bära hem all tung mat från affären i alla fall. 
 
Sen måste jag erkänna en annan sak för er. Det tog mig många år innan jag förstod varför det hette just dramaten - dra maten. Jag hade länge gått och tänkt att det var ett så konstigt namn på en kärringvagn för den hade väl ingenting med teatern Dramaten att göra - hahaha. Ja ibland faller inte polletten ner förrns sent - och jag kanske är för dum för mitt eget bästa som erkänner detta här och nu, men jag bjuder på det. 

det här med järnbrist...

Jag var för några veckor sedan på ett rutin läkarbesök efter min GBP, en gång per år går jag till min läkare på VC för detta - så att vi har lite koll på hur jag mår och att alla blodprover ser bra ut. Den här gången visade det sig att jag hade en kraftig järnbrist - S-ferritin (alltså järndepåerna) låg på 8 (10 - 150 ska det ligga på) och mitt HB var på 102 (117 - 153 ska det ligga på). Jag har under en längre tid mått ganska dåligt varit väldigt trött men det är inte det jag främst märkt av utan jag har haft öronsusningar, prickar som dansat framför ögonen, näsblod, väldigt ont i fotlederna (vilket jag såklart kopplat till min reumatism) trött och livlöst hår och jag har tappat väldigt mycket hår (detta har jag kopplat till min GBP) , andfådd av minsta lilla, sår i mungiporna som inte ville läka ordentligt, svidande och öm tunga (detta trodde jag var svamp men medicinen jag fick mot svamp hjälpte inte alls), en helt otroligt hemsk klåda på hela kroppen, irritaion, blåmärken bara jag nuddat något, mina symptom på rest-les-legs har blivit mycket värre m.m. När jag fick reda på att jag hade järnbrist så föll liksom bitarna på plats och jag märkte att jag nästan hade alla symptom på just järnabrist (<--länk) när jag började kika runt. Så läkaren ordinerade Duroferon (järntabletter) men dessa kunde jag inte ta en längre då jag blev helt förstörd i magen det var knappt så jag kunde jobba så efter att ha försökt med järntabletter i 1,5 vecka så ringde jag vc och fick en telefontid med min läkare samma eftermiddag. När han hörde hur min mage reagerade på järntablettern så skrev han ut Ferinject (en infusin (dropp) med järn). Detta dropp fick jag i torsdags på min vc och faktiskt redan igår fredag så kände jag enorm skillnad. Att det kan gå så snabbt - jag är helt förvånad. 
 
Men så började jag fundera på varför jag fått sådan kraftig järnbrist på ganska kort tid. Läkaren på vc tyckta också det var lite märkligt när jag berättade att mitt HB låg på 120 så sent som i november - iofs så kan järndepåerna tömmas fast hb är "normalt" för depåerna töms under en längre tid och kroppen kompenserar med att hålla hb:t på en bra nivå. Men iaf jag började läsa på om mina läkemedel som jag tar för min reumatism och två av mina läkemedel Arcoxia och Simponi  (<--länkar) kan ge just järnbrist. Många andra av mina symptom liknar de som man kan få som biverkningar på dessa läkemdeln så jag ringde min reumatolog och fick en telefontid till en sjuksköterska. Jag berättade om min järnbrist och mina läkemedel och har nu fått en läkartid till min reumatolog i mars (en snabb tid för att vara till reumatologen). Så nu har jag själv beslutat mig för att faktiskt sluta ta dessa läkemedel - jaja man ska tala med läkare först men jag pratade med en sjuksköterska som faktiskt också ansåg att jag skulle avsluta min medicinering och sedan ta detta med min reumatolog när jag träffar henne.
 
Så nu avvaktar jag och ser hur mina syptom kanske försvinner. Järnbristen ska kollas upp av både min reumatolog och min läkare på vc så där får jag avvakta och se om jag eventuellt kanske behöver ett dropp till med Ferinjekt - ofta behövs mer än en dos.
 
Men kanske blir såren i mungiporna och i näsan bättre nu, kanske slipper jag snyta ut blodkoagler varje morgon, kanske blir de flesta syptomen på järnbrist (och som jag läst mig till symptomen på biverkningar) bättre nu.
 
Ja visst borde jag ha koll på eventuella biverkningar på de läkemedel som jag tar men dessa symptom har kommit smygande och blivit värre med tiden så jag har inte kopplat ihop dessa varken med järnbristen eller eventuella biverkningar på läkemdel.
 
Jag har ju under hösten sökt läkare ett flertal gånger för min hosta och min andnöd och min spiriometri var ju väldigt dålig i höstas (<--länk). Tänk om dessa symptom är biverkningar på tex Simponi sprutorna som jag tar var 3:e vecka? När jag läser om biverkningarna nu på fass så känner jag att det är mycket möjligt faktiskt. När man får detta läkemedel så blir man informerad om att uppsöka akuten vid kraftig feber - men alltså det är ju så mycket mer man behöver ha "koll" på märker jag när jag läser på fass. Detta läkemedel försämrar imunförsvaret och gör att man blir extra infektionskänslig därav ska man uppsöka akuten vid kraftig feber.   

en annan sak med fb...

Det finns en annan sak med fb som jag nog inte riktigt tänkt på som gör att jag ibland känner att jag borde vara lite restriktiv med vad jag diskuterar där, nämligen skärmdumpar. Skärmdumpar som andra kan ta på ens diskussioner (kommentarer) och sedan sprida utan den samlade informationen om vad diskussionen egentligen handlade om. Citat kan ryckas ur sitt sammanhang och bli totalt felaktiga. Detta har jag inte riktigt tänkt på förut om jag ska vara ärlig - men lika väl som bilder man lägger upp på internet lika väl kan citat och diskussioner delas vidare...
På samma gång som jag känner att det är lite otäckt om mina meningar i en diskussion rycks ur sitt sammanhang och sprids så känner jag på samma gång att det kan inte få mig att tystna helt. Vi (alla) måste nog lite oftare våga ta diskussioner på just fb - för om vi alla scrollar förbi och tänker att "men vad fan skriver människan" och sedan inte tar diskussionen så lär än mer skit spridas på internet. Vissa saker/fajter måste vi kanske ta tänker jag. Vissa saker kan inte få stå helt oemotsagda!
 
Jag är tex med i en grupp på fb där folk lägger upp bilder på sina stökiga hem. Jag skulle aldrig dela med mig av en bild där och anledningen till att jag inte skulle göra det är just att vissa bilder därifrån sedan sprids. Det har hänt flera gånger tyvärr. Men jag är gärna med i gruppen och tittar så slipper jag känslan av att det bara är mitt hem som är stökigt - men som sagt jag lägger inte upp några egna bilder...
Detsamma kan hända med lösryckta meningar ur en diskussion om de sprids och delas felaktigt. Det vet vi alla hur det kan bli om man bara får höra en sida av saken eller lösryckta meningar ur ett samtal - det blir helt fel. Ofta missar vi hela poängen och sedan står den som ej fått komma till tals som syndabock eller tvärtom den som kommit till tals blir syndabock. 
 
Men även om mina meningar och diskussioner kan skärmdumpas och spridas vidare så känner jag att vissa saker kan jag inte låta vara oemotsagda. Tex som jag skrev om i mitt förra inlägg när man börjar diskutera våldtäkter och vår abortlag i samma mening då kan jag inte låta det vara oemotsagt. När man börjar skriva att vi inte alls har så stora problem ute i vissa av våra förorter och sen inte riktigt kan förklara varför man anser förorterna lugnare än vad vissa av oss upplever - ja då måste jag få ta den diskussionen. När man skriver att det är överdrivet hur vissa (främst unga män) beter sig mot polis, ambulans, brandkår och andra yrkesgrupper så känner jag att den diskussionen kanske vi måste ta. Mycket av hur man upplever detta beror ju på var man bor, vilken tid man måste vara utomhus, vilket närområde man har runt omkring sig, om man kan åka bil hem sent på kvällen/natten eller kanske bli skjutsad eller ta taxi eller om man måste åka hem kommunalt hem, vilket kön man har, vilken ålder man har och faktiskt vilken inkomst man har (höginkomsttagare bor mer sällan i dessa områden nämligen). Det är lätt att säga att folk inte behöver vara rädda men om man då inte bor i ett av våra problemområden då ser man kanske inte riktigt samma sanning som vissa andra av oss ser... För jo vi har områden där polis, ambulans, brandkår mm inte kan åka in direkt på ett larm utan måste invänta förstärkning och så vill väl ingen av oss ha det? Men så länge vissa då säger att "så är det absolut inte, det finns inga sådana områden i Sverige" så kommer vi inte komma någonvart med dessa problem, när folk som kanske inte ens bor i dessa områden säger så här så förminskar man problemen och man förminskar sina medmänniskor som lever i dessa områden och upplever detta. Vore det inte bättre om vi alla kunde ta ett krafttag mot sånt här så att vi kan göra något åt problemet istället? Och nej kanske händer inget efter en diskussion på fb men ska vi bara låta saker vara för det? Ska vi bara låta andra tycka och tänka utan att säga vår egna mening? 
 

att diskutera saker på fb...

Jag vet att jag flera gånger både sagt och skrivit på fb att jag INTE ska diskutera saker där för det blir nästan alltid fel. Men ibland kan jag bara inte låta bli. Vissa saker kan inte få bli oemotsagda känner jag, ibland bara måste jag ta diskussionen. Ofta är det ju som att prata med en vägg det går nästan aldrig att få någon som man diskuterar med att ändra uppfattning eller åsikt (eller att ens förstå att man kan tycka olika) - men det är inte riktigt det som är poängen. Poängen är just att vissa saker kan jag inte bara scrolla förbi och låta vara oemotsagda.
 
Nu senast tex så handlade tråden på fb om att mer än 31% kvinnor är oroliga och rädda för att vara ute i sitt närområde när mörkret lagt sig och på detta följde både vettiga och ovettiga kommentarer. Var tredje kvinna är alltså rädd att gå ut där hon bor. Det är ju inte klokt det är faktiskt skamligt att vi kvinnor ska (behöva) vara rädda när vi går ut. Men så är det och det vet vi (kvinnor) - jag är inte heller bara rädd för min egna del när jag är ute sent jag är även orolig då min man är ute sent och ska ta sig hem kommunalt eller när mina döttrar är ute sent. Då i denna tråd är det en man som börjar diskutera våldtäkter kontra abortlagen - ja jag vet det låter helt sjukt eller hur, så nej jag kunde inte låta bli att börja diskutera med honom. Det är svårt att försöka förklara hur denna diskussion blev om jag inte klipper in fler citat här och det vill jag faktiskt inte. Jag anser inte att diskussioner på fb ska skärmdumpas och ryckas ur sitt sammanhang för då kan det verkligen bli helt fel. Men just den här diskussionen blev verkligen konstig och jag kände bara att jag kunde inte låta honom vara helt oemotsagd angående detta. 
 
Så nej jag kommer nog aldrig helt att kunna sluta diskutera och svara på vissa saker på fb - vissa saker/frågor behöver helt enkelt få diskuteras för vissa saker kan inte få vara oemotsagda. 
 
 Uppdatering: Jag tog bort vissa citat och en del text härifrån för jag kände verkligen att jag vill inte dela citat ur sitt hela sammanhang från fb här. Det kan bli så väldigt fel!

har gjort en lista nu...

Som sagt den 23/1-17 så ska jag till läkaren och nu måste jag försöka få den här hostan och allt det andra med mina luftrör att undersökas ordentligt. Jag fick ett svar på fb angående mitt förra inlägg angående Twar och ja det var intressant läsning och något som jag måste försöka få utrett. Men faktum är att jag nog faktiskt även måste be om en allergiutredning då mina luftrörsbesvär faktiskt blivit värre de sista åren och ja vi blev ju med hund för några år sedan. Jag vill inte - och har inte alls velat - se ett samband med detta men jag måste nog faktiskt erkänna för mig själv att risken finns. Att jag kanske är allergisk mot våra älskade husdjur. Det känns hemskt men jag måste utreda det och se hur det blir. 
 
Men ja det är med Twar vet jag att jag och kollegan som länkade under mitt förra inlägg faktiskt pratade om för över något år sedan redan - men jag hade helt glömt bort det. 
 
Och ja allergi mot djur är inte helt osannolikt - jag har aldrig förut levt med en hund så jag har aldrig vetat om jag kanske är allergisk. Detta måste iaf kollas upp. 
 
Men så nu har jag en lista där jag skriver upp allt som jag kommer på att jag måste ta upp med läkaren då när jag ska dit. För har jag ingen lista då lär jag glömma hälften av allt det jag funderar på...
 
 
Gosiga Java <3
 
    
 
  
 
 

vad tusan ska jag göra...

Symtomen från mina luftrör (lungor) blir värre och värre och jag upplever att ingen läkare riktigt tar mig på allvar. Nu senast så fick jag ju inte komma till en lungläkare trots remiss för han ansåg att jag skulle testa en inhalationsmedicin som används mot KOL först och sedan efter att jag använt den en tid så kanske jag skulle få komma till lungmottagningen. Läkaren som jag har på VC är faktiskt riktigt bra och han försöker verkligen att utreda varför min hosta och andning verkar bli värre - men sen tar det stopp där. Min reumatolog upplever jag tar inte mina besvär från luftrören och lungorna på allvar utan säger bara att jag ska diskutera detta med min läkare på VC. Så vad tusan ska jag göra?
 
Jag har nu börjat fundera på om mina reumatiska sjukdomar kanske även ger besvär från luftrören/lungorna - jag vet att vissa reuamtiska sjukdomar sätter sig på inre organ. Eller kanske är det läkemedlena mot/för mina reumatiska sjukdomar som ställer till besvär. Alltså jag vet inte. Men jag känner att jag kan inte ha det så här mycket längre. Vid varje liten förkylning så blir min andning väldigt ansträngd (ja jag vet den är alltid ansträngd men den blir värre vid förkylningar) och hostan som kommer är hemsk, den ger mig andnöd och jag kan knappt sova när hostan kommer. Hur tusan ska man kunna sköta ett jobb när hostan nästan tar kål på en liksom? 
 
Jag har läkemedel mot luftrören och hostan som hjälper hjälpligt. Den nya medicinen jag fick mot KOL gör varken till eller från känns det som - jag har haft nu i snart 1,5 månaden tror jag och då borde jag väl kännt skillnad tycker jag. 
 
Jag ska till min läkare på VC den 23/1 och ska då verkligen försöka komma ihåg att fråga om allt detta. Ska väl skriva ner alla frågor på en lapp kanske. Jag kan inte ha det så här längre. Jag orkar inte med denna hosta och jag orkar inte tappa andan bara jag ska ut med hunden. När jag har ett nytt besök med min reumatolg vet jag inte för hon har precis bytt arbetsplats så en kallelse kommer väl senare i år.
 
Just nu mår jag bättre och medicinerna som jag har hjälper ganska bra och jag hämtade ut nya mediciner senast i förmiddags. Men jag är så satans less på detta...
 
 

free counters
RSS 2.0