internationella kvinnodagen...

Ja men idag är det ju den internationella kvinnodagen och jag har några underbart starka kvinnor i min närmsta omgivning. Ganska många faktiskt om jag ska vara ärlig. Kanske ska jag tillägna dom detta inlägget? Tror jag gör det faktiskt. Kanske ska jag ta dem en och en... Ja ni får dessa kvinnor en och en - blir bästa så tror jag.  
 
Om vi börjar med min älskade mormor, denna kvinna som jag älskar så. Hon som alltid funnits där. Som jag varje sommar fick tillbringa minst en vecka med varje sommarlov. Hon som alltid ställt upp (tror jag) när min mamma behövt hjälp och stöd. Hon som blev änka så tidigt att jag aldrig ens hann lära känna min morfar. Mormor som alltid haft sin trädgård som hon pysslade med och där hon försökte lära mig (jag lyssnade inte alltid så bra) allt hon kunde om växter. Mormor som alltid varit feminist utan att ens säga det!
 
    
 
 
Sen min fina älskade mamma som alltid funnits där för mig i mitt liv. Som kämpade som bara den då när jag var nyfödd och sjuk. Som uppfostrat oss ensam och alltid kämpat för oss. Mamma som tog fajterna med rektorn i skolan då när jag var som värst i min tonårsperiod, som alltid stod på min sida (vad jag än gjort nästan). Självklart fick jag sen höra ett och annat men inför andra då stod hon på min sida! Mamma som lärt mig att ALLA människor är lika mycket värda, som lärt mig allt hon kan (och som jag orkat lyssna på) om matlagning och växter, mamma som alltid berättat om kvinnokampen och dess historia och hur viktig den är och alltid lärt mig att jag kan bli precis vad jag vill. Hon som tog barnbarnen någon helg då och då och lät oss bara vara - vilket gett barnbarnen minnen för livet. 
 
     
 
Min storasyster, älskade bästa storasystern man kan ha (oftast). Hon som lärt mig allt hon kan och lite till! Som lärde mig alla bus när jag var liten, som lärde mig hur jag skulle slåss om jag råkade ut för någon idiot ute på stan, som alltid finns där trots att det är många mil mellan oss nu för tiden. Hon som alltid sagt att jag ska lyssna på mitt hjärta så blir det rätt. Den där storasystern som jag kunde bli galen på men samtidigt älskade över allt annat. Hon som kämpat med en hel massa i hela sitt liv. Storasyster som inte vill vara med på bild offentligt men som nu får vara med på två små (hoppas det är okej annars får jag redigera)...
 
 
Senare i livet kom min fina starka svärmor in i mitt liv. Hon som alltid fanns där när barnen blev sjuka och kom åkande från Vaxholm till Farsta (kommunalt) för att kunna vara barnvakt åt barnbarnen när de var sjuka och vi behövde jobba. Hon som alltid lät barnbarnen bo minst några veckor varje sommar ute i sommarstugan på Åland vilket gett döttrarna/barnbarnen minnen för livet. Hon som alltid funnits där när det behövts fast jag ibland inte ens har (vågat) fråga. Svärmor som alltid lät mig ha sovmorgonen när vi hälsade på med barnbarnen, svärmor som kom med de finaste små gåvorna till BB varje gång jag fått barn där det alltid fanns mest saker till mig den nyblivna mamma ( vilket har gjort att jag kommer att föra det vidare till mina döttrar) svärmor som alltid hade blöjor och annat bra-att-ha hemma när barnbarnen var små så att vi skulle slippa ta med oss allt när vi kom och hälsade på, som alltid dukar fram de mest inbjudande fikorna och frukostarna. Svärmor som (nästan) aldrig vill vara med på bild. 
 
 
Sist men absolut inte minst kommer mina tre älskade döttrar. De som lärt mig om livet! Vad som är viktigt i livet! De som lärt mig vad ilska, glädje, sorg, oro och stolthet är. De där döttrarna som lärt och lär mig så mycket hela tiden. Som har gjort mig till en bättre kvinna (på riktigt). De där kvinnorna som jag kallar mina döttrar som nu är vuxna som ska forma sina egna liv. Det är spännande att få gå bredvid och se hur de utvecklas och blir starka bra kvinnor! De bästa om ni frågar mig! 
 
    
 
  
 
 

det här med vikt...

RÄKNA UT DITT BMI (<--länk)  Ditt BMI är :27,81 Du kan vara överviktig.

Din idealvikt är: 49,48 Den övre gränsen är: 56,98 Den nedre gränsen är: 42,18

När jag räknar ut mitt bmi så blir jag faktiskt rädd. Enligt bmi ska jag alltså väga 49,48 kg för att hamna på "idealvikt" - den vikten låg jag på när jag var 20 år och hade en grav ätstörning! Jag kan lova er att då mådde jag allt annat än bra! Och enligt bmi ska min lägsta vikt vara 42,18 kg då kan jag lova er att då skulle jag må riktigt dåligt - när jag hade som gravast ätstörning så vägde jag 46-47 kg ungefär...
Och enligt bmi är jag idag alltså ÖVERVIKTIG eftersom mitt bmi ligger på 27,81. Jag är äntligen efter många "viktresor" faktiskt nöjd med min kropp idag. 
Som säkert många av mina vänner vet så är jag inget stort fan av just bmi då jag anser att den mätmetoden är missvisande - tyvärr använder sig sjukvården av denna metod. Sjukvården använder sig av bmi även då det gäller barn vilket jag anser är helt förkastligt.

Jag trodde att jag var ganska "tyst" med mina klagomål angående min vikt när mina döttrar var mindre, jag trodde faktiskt INTE att jag förde över min egna vikthets på mina barn då jag aldrig har ansett att deras vikt varit viktig. Mina döttrar är precis lika bra hur de än ser ut! Jag trodde faktiskt att jag spred en sund och bra "bild" till mina döttrar men så fel jag haft. Men nu med facit i hand så förstår jag ju att om jag som mamma inte anser att jag själv är värd lika mycket om jag väger mer så förs ju det såklart över på mina barn, så är det ju tyvärr. Men jag har aldrig varit den där mamman som stått och nypt mig själv i midjan och klagat eller struntat i att gå till stranden på sommaren för att jag känt mig tjock - jag har haft bikinin på och gått till stranden iaf eftersom döttrarna velat gå dit (men nej jag har inte känt mig bekväm och det har väl såklart döttrarna märkt av fast jag inte trodde det). Nu när mina döttrar är vuxna så förstår jag att min vikthets spred sig till döttrarna trots att det aldrig var min mening. Jag skulle om jag kunde ta bort allt vad vikthets heter från mina döttrar för det är för jäkligt att vi kvinnor (det är faktiskt främst vi kvinnor som hetsar om vår egna vikt) ska behöva gå runt och må dåligt dagligen över en siffra på vågen. Tänk så mycket roligare vi kunde ha det om vi kunde få lov att trivas i våra kroppar - hur våra kroppar än ser ut. 

   

 Bilderna ovanför kommer från senaste numret av Amelia. 

Men jag tycker faktiskt att det är lite läskigt att om jag ska ligga på "rätt" bmi så ska jag ligga på en vikt som jag låg på när jag hade ätstörningar och mådde allt annat än bra. 

 

 


dags att fylla på upplevelse kontot...?

Jens och jag har som sagt snart levt ihop i 25 år, det är mer än halva mitt liv. Jag har levt ihop längre med Jens än vad jag levt och bott ihop med min mamma - det känns ju helt knasigt när man tänker på det så. Vi har fått lyckan att få 3 döttrar ihop som vi båda älskar över allt annat och någon gång i framtiden ska vi väl få lyckan att bli mormor och morfar - det blir liksom när det blir och när det än blir så är det välkommet. Men så tänker jag på det här med att uppleva saker ihop. jens och jag har rest utomlands 2 gånger ihop under våra 25 år tillsammans - det är inte mycket jag vet. Livet, barnen och ekonomin kom väl emellan tror jag. Men nu då när alla döttrarna är myndiga och ekonomin snart blir stabil på riktigt då skulle vi nog behöva fylla på vårat gemensamma upplevelsekonto.
 
 
de 3 döttrarna när vår yngsta var nyfödd <3
 
Jag tror att man som par måste jobba för sin relation - nästan dagligen. Det är så lätt att man kommer in i den vardagliga lunken och tar varandra för givet. Det måste man jobba på tror jag. Så min önskan nu är att vi ska kunna få fylla på vårt upplevelsekonto. Kanske ska vi börja den enkla vägen och börja med att gå ut och äta tillsammans lite oftare - bara Jens och jag. Lite bio kanske. Vi åker ibland tillsammans till Vaxholm när Jens spelar som DJ och då umgås vi ju och har roligt. Vi har ju faktiskt fortfarande roligt ihop! Sen kan vi såklart bli jäkligt trötta på varandra också det hör väl kanske till. 
 
 
Men det här med att resa ihop det måste vi snart ordna upp. Tyvärr är det så att de där billigaste resorna som vi kanske skulle kunna ta en liksom bara så där utan att behöva spara så värst till - de resorna går till länder som vi aldrig skulle komma på tanken att åka till. Varför åka till länder som är diktaturer när det finns varma fina länder där det är demokrati? Jo länderna med diktatur är oftast billigare har jag märkt... Men jag kan inte tänka mig att lägga mina turistpengar på ett land där medborgarna inte får rösta, inte har yttrandefrihet mm. Då tänker jag hellre spara pengar till en resa som går till ett land där medborgarna får vara med och rösta i val, har yttrandefrihet och som lever i demokrati. Jag vet att vissa nu skakar på huvudet och tycker att det är väl bra om våra pengar som turister även går till människor som lever i diktaturer. ja kanske det, men nej inte mina pengar jag vägrar. det finns så många fler länder i världen att åka till att jag måste inte välja ett land som har diktatur tex. OM alla tänkte likadant och det blev lite "tryck" på ledarna i de länder som lever i diktatur och det liksom kändes för ledarna att det sätt vi leder vårt land på det lönar sig inte och om de då kunde låta medborgarna få medbestämmanderätt ja då tror jag vi skulle kunna få till en förändring på riktigt.
 
      
   
 
 
 

att ha levt ihop i 25 år...

Inser med viss chock och stolthet att mannen min och jag firar 25 år tillsammans nu snart. Vi möttes av en tillfällighet på en stor fest mars/april 1992 (ja jag är extremt dålig på exakt datum) och vi blev ett par nästan direkt. Det tog inte lång tid så hade han flyttat in till mig i min 2:a i Örby och snabbt inpå det blev jag gravid. I sommar blir vår äldsta dotter 24 år. 
 
Vi har haft våra upp och ned gångar det har man alltid i livet vad det än gäller. Och ibland har vi stått på branten och frågat oss "är det värt allt jobb?" Men jo det har det varit - det har varit värt alla nedgångar för uppgångarna har vägt tyngre. Men inget äktenskap är helt enkelt man måste jobba för det precis som med allt i livet så kommer ingenting gratis. Vi fick också barn väldigt snabbt ihop och småbarnsåren kan ju liksom gnaga hål på vad som helst. Vi hann inte ordna till egna rutiner i vårt liv innan vi fick barn ihop så våra rutiner ihop har nästan direkt även inneburit barn. 
 
 
sommaren 1992
 
sommaren 2016
 
hihi tror nästan att vi har åldrats med värdighet ;) det är ganska spännande att kika på gamla foton. Tänk så ung och "oskyldig" jag var där sommaren 1992 - så lite jag visste om livet liksom. 
 

kärringvagn eller dramaten...?

Jag har blivit tant och köpt mig en kärringvagn - ni vet en sån där dramaten. 
 
Känner att jag vill berätta varför jag kallar min dramatenvagn för kärringvagn - för jag vet ju att det inte heter så. När jag var tonåring kanske 13/14 år så följde jag ofta med min mamma Inger för att hjälpa henne att handla (hon har reumatism precis som jag så jag var en snäll dotter faktiskt och hjälpte henne att få hem den tunga maten). Men så ville hon då att jag skulle dra hennes dramatenvagn. -jag tänker fan aldrig dra din fula kärringvagn, svarade jag, hellre bär jag kassarna. Sagt och gjort det gjorde jag, jag bar hem maten i kassar och hon fick dra hem vagnen med lätta varor så att hon skulle orka dra hem den. Så det var så jag döpte om dessa vagnar till kärringvagn. Jag skämdes ögonen ur mig när hon kom med sin löjliga dramaten ;) - och ja nu är jag tant själv och drar på en dramaten själv.
 
 
Sen finns det för- och nackdelar med nästan allt. Nackdelen med en kärringvagn när man bor 3 trappor upp utan hiss är att man måste dra vagnen upp för trapporna vilket ger min reumatiska kropp värk - främst i nacken och skulderbladen. Men jag slipper bära hem all tung mat från affären i alla fall. 
 
Sen måste jag erkänna en annan sak för er. Det tog mig många år innan jag förstod varför det hette just dramaten - dra maten. Jag hade länge gått och tänkt att det var ett så konstigt namn på en kärringvagn för den hade väl ingenting med teatern Dramaten att göra - hahaha. Ja ibland faller inte polletten ner förrns sent - och jag kanske är för dum för mitt eget bästa som erkänner detta här och nu, men jag bjuder på det. 

det här med järnbrist...

Jag var för några veckor sedan på ett rutin läkarbesök efter min GBP, en gång per år går jag till min läkare på VC för detta - så att vi har lite koll på hur jag mår och att alla blodprover ser bra ut. Den här gången visade det sig att jag hade en kraftig järnbrist - S-ferritin (alltså järndepåerna) låg på 8 (10 - 150 ska det ligga på) och mitt HB var på 102 (117 - 153 ska det ligga på). Jag har under en längre tid mått ganska dåligt varit väldigt trött men det är inte det jag främst märkt av utan jag har haft öronsusningar, prickar som dansat framför ögonen, näsblod, väldigt ont i fotlederna (vilket jag såklart kopplat till min reumatism) trött och livlöst hår och jag har tappat väldigt mycket hår (detta har jag kopplat till min GBP) , andfådd av minsta lilla, sår i mungiporna som inte ville läka ordentligt, svidande och öm tunga (detta trodde jag var svamp men medicinen jag fick mot svamp hjälpte inte alls), en helt otroligt hemsk klåda på hela kroppen, irritaion, blåmärken bara jag nuddat något, mina symptom på rest-les-legs har blivit mycket värre m.m. När jag fick reda på att jag hade järnbrist så föll liksom bitarna på plats och jag märkte att jag nästan hade alla symptom på just järnabrist (<--länk) när jag började kika runt. Så läkaren ordinerade Duroferon (järntabletter) men dessa kunde jag inte ta en längre då jag blev helt förstörd i magen det var knappt så jag kunde jobba så efter att ha försökt med järntabletter i 1,5 vecka så ringde jag vc och fick en telefontid med min läkare samma eftermiddag. När han hörde hur min mage reagerade på järntablettern så skrev han ut Ferinject (en infusin (dropp) med järn). Detta dropp fick jag i torsdags på min vc och faktiskt redan igår fredag så kände jag enorm skillnad. Att det kan gå så snabbt - jag är helt förvånad. 
 
Men så började jag fundera på varför jag fått sådan kraftig järnbrist på ganska kort tid. Läkaren på vc tyckta också det var lite märkligt när jag berättade att mitt HB låg på 120 så sent som i november - iofs så kan järndepåerna tömmas fast hb är "normalt" för depåerna töms under en längre tid och kroppen kompenserar med att hålla hb:t på en bra nivå. Men iaf jag började läsa på om mina läkemedel som jag tar för min reumatism och två av mina läkemedel Arcoxia och Simponi  (<--länkar) kan ge just järnbrist. Många andra av mina symptom liknar de som man kan få som biverkningar på dessa läkemdeln så jag ringde min reumatolog och fick en telefontid till en sjuksköterska. Jag berättade om min järnbrist och mina läkemedel och har nu fått en läkartid till min reumatolog i mars (en snabb tid för att vara till reumatologen). Så nu har jag själv beslutat mig för att faktiskt sluta ta dessa läkemedel - jaja man ska tala med läkare först men jag pratade med en sjuksköterska som faktiskt också ansåg att jag skulle avsluta min medicinering och sedan ta detta med min reumatolog när jag träffar henne.
 
Så nu avvaktar jag och ser hur mina syptom kanske försvinner. Järnbristen ska kollas upp av både min reumatolog och min läkare på vc så där får jag avvakta och se om jag eventuellt kanske behöver ett dropp till med Ferinjekt - ofta behövs mer än en dos.
 
Men kanske blir såren i mungiporna och i näsan bättre nu, kanske slipper jag snyta ut blodkoagler varje morgon, kanske blir de flesta syptomen på järnbrist (och som jag läst mig till symptomen på biverkningar) bättre nu.
 
Ja visst borde jag ha koll på eventuella biverkningar på de läkemedel som jag tar men dessa symptom har kommit smygande och blivit värre med tiden så jag har inte kopplat ihop dessa varken med järnbristen eller eventuella biverkningar på läkemdel.
 
Jag har ju under hösten sökt läkare ett flertal gånger för min hosta och min andnöd och min spiriometri var ju väldigt dålig i höstas (<--länk). Tänk om dessa symptom är biverkningar på tex Simponi sprutorna som jag tar var 3:e vecka? När jag läser om biverkningarna nu på fass så känner jag att det är mycket möjligt faktiskt. När man får detta läkemedel så blir man informerad om att uppsöka akuten vid kraftig feber - men alltså det är ju så mycket mer man behöver ha "koll" på märker jag när jag läser på fass. Detta läkemedel försämrar imunförsvaret och gör att man blir extra infektionskänslig därav ska man uppsöka akuten vid kraftig feber.   

en annan sak med fb...

Det finns en annan sak med fb som jag nog inte riktigt tänkt på som gör att jag ibland känner att jag borde vara lite restriktiv med vad jag diskuterar där, nämligen skärmdumpar. Skärmdumpar som andra kan ta på ens diskussioner (kommentarer) och sedan sprida utan den samlade informationen om vad diskussionen egentligen handlade om. Citat kan ryckas ur sitt sammanhang och bli totalt felaktiga. Detta har jag inte riktigt tänkt på förut om jag ska vara ärlig - men lika väl som bilder man lägger upp på internet lika väl kan citat och diskussioner delas vidare...
På samma gång som jag känner att det är lite otäckt om mina meningar i en diskussion rycks ur sitt sammanhang och sprids så känner jag på samma gång att det kan inte få mig att tystna helt. Vi (alla) måste nog lite oftare våga ta diskussioner på just fb - för om vi alla scrollar förbi och tänker att "men vad fan skriver människan" och sedan inte tar diskussionen så lär än mer skit spridas på internet. Vissa saker/fajter måste vi kanske ta tänker jag. Vissa saker kan inte få stå helt oemotsagda!
 
Jag är tex med i en grupp på fb där folk lägger upp bilder på sina stökiga hem. Jag skulle aldrig dela med mig av en bild där och anledningen till att jag inte skulle göra det är just att vissa bilder därifrån sedan sprids. Det har hänt flera gånger tyvärr. Men jag är gärna med i gruppen och tittar så slipper jag känslan av att det bara är mitt hem som är stökigt - men som sagt jag lägger inte upp några egna bilder...
Detsamma kan hända med lösryckta meningar ur en diskussion om de sprids och delas felaktigt. Det vet vi alla hur det kan bli om man bara får höra en sida av saken eller lösryckta meningar ur ett samtal - det blir helt fel. Ofta missar vi hela poängen och sedan står den som ej fått komma till tals som syndabock eller tvärtom den som kommit till tals blir syndabock. 
 
Men även om mina meningar och diskussioner kan skärmdumpas och spridas vidare så känner jag att vissa saker kan jag inte låta vara oemotsagda. Tex som jag skrev om i mitt förra inlägg när man börjar diskutera våldtäkter och vår abortlag i samma mening då kan jag inte låta det vara oemotsagt. När man börjar skriva att vi inte alls har så stora problem ute i vissa av våra förorter och sen inte riktigt kan förklara varför man anser förorterna lugnare än vad vissa av oss upplever - ja då måste jag få ta den diskussionen. När man skriver att det är överdrivet hur vissa (främst unga män) beter sig mot polis, ambulans, brandkår och andra yrkesgrupper så känner jag att den diskussionen kanske vi måste ta. Mycket av hur man upplever detta beror ju på var man bor, vilken tid man måste vara utomhus, vilket närområde man har runt omkring sig, om man kan åka bil hem sent på kvällen/natten eller kanske bli skjutsad eller ta taxi eller om man måste åka hem kommunalt hem, vilket kön man har, vilken ålder man har och faktiskt vilken inkomst man har (höginkomsttagare bor mer sällan i dessa områden nämligen). Det är lätt att säga att folk inte behöver vara rädda men om man då inte bor i ett av våra problemområden då ser man kanske inte riktigt samma sanning som vissa andra av oss ser... För jo vi har områden där polis, ambulans, brandkår mm inte kan åka in direkt på ett larm utan måste invänta förstärkning och så vill väl ingen av oss ha det? Men så länge vissa då säger att "så är det absolut inte, det finns inga sådana områden i Sverige" så kommer vi inte komma någonvart med dessa problem, när folk som kanske inte ens bor i dessa områden säger så här så förminskar man problemen och man förminskar sina medmänniskor som lever i dessa områden och upplever detta. Vore det inte bättre om vi alla kunde ta ett krafttag mot sånt här så att vi kan göra något åt problemet istället? Och nej kanske händer inget efter en diskussion på fb men ska vi bara låta saker vara för det? Ska vi bara låta andra tycka och tänka utan att säga vår egna mening? 
 

att diskutera saker på fb...

Jag vet att jag flera gånger både sagt och skrivit på fb att jag INTE ska diskutera saker där för det blir nästan alltid fel. Men ibland kan jag bara inte låta bli. Vissa saker kan inte få bli oemotsagda känner jag, ibland bara måste jag ta diskussionen. Ofta är det ju som att prata med en vägg det går nästan aldrig att få någon som man diskuterar med att ändra uppfattning eller åsikt (eller att ens förstå att man kan tycka olika) - men det är inte riktigt det som är poängen. Poängen är just att vissa saker kan jag inte bara scrolla förbi och låta vara oemotsagda.
 
Nu senast tex så handlade tråden på fb om att mer än 31% kvinnor är oroliga och rädda för att vara ute i sitt närområde när mörkret lagt sig och på detta följde både vettiga och ovettiga kommentarer. Var tredje kvinna är alltså rädd att gå ut där hon bor. Det är ju inte klokt det är faktiskt skamligt att vi kvinnor ska (behöva) vara rädda när vi går ut. Men så är det och det vet vi (kvinnor) - jag är inte heller bara rädd för min egna del när jag är ute sent jag är även orolig då min man är ute sent och ska ta sig hem kommunalt eller när mina döttrar är ute sent. Då i denna tråd är det en man som börjar diskutera våldtäkter kontra abortlagen - ja jag vet det låter helt sjukt eller hur, så nej jag kunde inte låta bli att börja diskutera med honom. Det är svårt att försöka förklara hur denna diskussion blev om jag inte klipper in fler citat här och det vill jag faktiskt inte. Jag anser inte att diskussioner på fb ska skärmdumpas och ryckas ur sitt sammanhang för då kan det verkligen bli helt fel. Men just den här diskussionen blev verkligen konstig och jag kände bara att jag kunde inte låta honom vara helt oemotsagd angående detta. 
 
Så nej jag kommer nog aldrig helt att kunna sluta diskutera och svara på vissa saker på fb - vissa saker/frågor behöver helt enkelt få diskuteras för vissa saker kan inte få vara oemotsagda. 
 
 Uppdatering: Jag tog bort vissa citat och en del text härifrån för jag kände verkligen att jag vill inte dela citat ur sitt hela sammanhang från fb här. Det kan bli så väldigt fel!

har gjort en lista nu...

Som sagt den 23/1-17 så ska jag till läkaren och nu måste jag försöka få den här hostan och allt det andra med mina luftrör att undersökas ordentligt. Jag fick ett svar på fb angående mitt förra inlägg angående Twar och ja det var intressant läsning och något som jag måste försöka få utrett. Men faktum är att jag nog faktiskt även måste be om en allergiutredning då mina luftrörsbesvär faktiskt blivit värre de sista åren och ja vi blev ju med hund för några år sedan. Jag vill inte - och har inte alls velat - se ett samband med detta men jag måste nog faktiskt erkänna för mig själv att risken finns. Att jag kanske är allergisk mot våra älskade husdjur. Det känns hemskt men jag måste utreda det och se hur det blir. 
 
Men ja det är med Twar vet jag att jag och kollegan som länkade under mitt förra inlägg faktiskt pratade om för över något år sedan redan - men jag hade helt glömt bort det. 
 
Och ja allergi mot djur är inte helt osannolikt - jag har aldrig förut levt med en hund så jag har aldrig vetat om jag kanske är allergisk. Detta måste iaf kollas upp. 
 
Men så nu har jag en lista där jag skriver upp allt som jag kommer på att jag måste ta upp med läkaren då när jag ska dit. För har jag ingen lista då lär jag glömma hälften av allt det jag funderar på...
 
 
Gosiga Java <3
 
    
 
  
 
 

vad tusan ska jag göra...

Symtomen från mina luftrör (lungor) blir värre och värre och jag upplever att ingen läkare riktigt tar mig på allvar. Nu senast så fick jag ju inte komma till en lungläkare trots remiss för han ansåg att jag skulle testa en inhalationsmedicin som används mot KOL först och sedan efter att jag använt den en tid så kanske jag skulle få komma till lungmottagningen. Läkaren som jag har på VC är faktiskt riktigt bra och han försöker verkligen att utreda varför min hosta och andning verkar bli värre - men sen tar det stopp där. Min reumatolog upplever jag tar inte mina besvär från luftrören och lungorna på allvar utan säger bara att jag ska diskutera detta med min läkare på VC. Så vad tusan ska jag göra?
 
Jag har nu börjat fundera på om mina reumatiska sjukdomar kanske även ger besvär från luftrören/lungorna - jag vet att vissa reuamtiska sjukdomar sätter sig på inre organ. Eller kanske är det läkemedlena mot/för mina reumatiska sjukdomar som ställer till besvär. Alltså jag vet inte. Men jag känner att jag kan inte ha det så här mycket längre. Vid varje liten förkylning så blir min andning väldigt ansträngd (ja jag vet den är alltid ansträngd men den blir värre vid förkylningar) och hostan som kommer är hemsk, den ger mig andnöd och jag kan knappt sova när hostan kommer. Hur tusan ska man kunna sköta ett jobb när hostan nästan tar kål på en liksom? 
 
Jag har läkemedel mot luftrören och hostan som hjälper hjälpligt. Den nya medicinen jag fick mot KOL gör varken till eller från känns det som - jag har haft nu i snart 1,5 månaden tror jag och då borde jag väl kännt skillnad tycker jag. 
 
Jag ska till min läkare på VC den 23/1 och ska då verkligen försöka komma ihåg att fråga om allt detta. Ska väl skriva ner alla frågor på en lapp kanske. Jag kan inte ha det så här längre. Jag orkar inte med denna hosta och jag orkar inte tappa andan bara jag ska ut med hunden. När jag har ett nytt besök med min reumatolg vet jag inte för hon har precis bytt arbetsplats så en kallelse kommer väl senare i år.
 
Just nu mår jag bättre och medicinerna som jag har hjälper ganska bra och jag hämtade ut nya mediciner senast i förmiddags. Men jag är så satans less på detta...
 
 

att dela bilder/citat på fb...

Igår fick jag mig en rejäl tankeställare efter att ha läst ett inlägg som publicerades i en grupp som jag är med i på fb. Nu känner jag att man inte ska diskutera det man läser i grupper på fb så det känns som om jag inte riktigt kan berätta vad inlägget gällde. Kanske kan jag försöka förklara lite allmänt. Det handlade om att barn kan ta illa vid sig av bilder och citat som deras föräldrar delar på fb. Tex. dessa bilder med texter där föräldrar som har barn med autism är "superföräldrar" - ni vet nog vilka bilder och texter som jag menar. Dessa och liknande bilder kan alltså barn uppfatta som lite hånfulla fick jag upp ögonen för igår. Jag har faktiskt aldrig ens tänkt den tanken utan jag har mer sett dessa delningar av bilder och citat som en kärleksförklaring till mina barn - inte alls något som jag tänkt att de skulle tagit illa upp av.
 
Har ni reagerat på dessa bilder/citat? 
 
    
 
 
Jag har tyckt att dessa bilder och citat varit lite gulliga, kärleksfulla och förklarande i enkla ord. Men nu vet jag alltså att samma bilder kan upplevas som kränkande och så har jag aldrig tänkt. Dessa bilder kan upplevas som om föräldrar till barn utan autism inte är "superheros" "super moms" mm och det kan upplevas som att vi (föräldrar som har barn med autism) tycker att vi är bättre än andra... Ja som sagt denna sida av bilderna har jag aldrig tänkt på men igår fick jag upp ögonen för detta. 
 
Det cirkulerar ju många olika sorters bilder och citat på just fb. Fåordiga texter men som säger ganska mycket i få ord - som även är lätta att bara dela vidare...

dålig självkänsla eller vad?

Jag vet inte om jag skrivit om detta förrut men jag tror nästan det - tänker i alla fall skriva om det igen eftersom det är en tanke som jag ofta går runt och funderar på. Och ja det blir ett väldigt privat och utlämnande inlägg men jag bjuder på det för jag måste få ur mig mina tankar.
 
Det här med att förstå hur betydelsefull man är för sina barn som mamma, förstår alla det? Är det bara jag som tror/känner att jag kanske inte är så viktig för mina barn som min mamma är för mig? Min mamma är en av de viktigaste människorna i mitt liv så är det bara. Jag vet att min mamma hjälper mig med nästan vad som helst bara hon kan och hon finns alltid där för mig om jag behöver henne. Men den där känslan som jag har för min mamma, den djupa känslan av kärlek, den kan jag inte förstå att mina döttrar har för mig. Jag har svårt att greppa att JAG kan vara så viktig för någon. Nu när jag skriver det känner jag hur sjukt och dumt det låter - men jag erkänner att just dessa tankar dyker upp hos mig ibland.
 
Så frågan blir ju - vad beror detta på? Är det för att jag har låg självkänsla? Att jag inte kan förstå att just JAG är så viktig för någon? Eller vad kan det bero på? Och hur ska jag lyckas förstå att JAG är en så viktig person i mina döttrars liv? Hur gör man för att förstå det tro? 
 
Mina döttrar är de absolut viktigaste och finaste människorna som jag har i min närhet - tätt följd av min älskade man (men dessa känslor går inte att likställa för man älskar sina barn och sin man på ett helt annat sätt). Jag skulle göra allt jag kunde för att hjälpa och stötta min barn - och JA jag har gjort allt detta redan i hela deras liv. Mina barns välbefinnande har jag alltid satt främst - före mitt egna välbefinnande ibland vilket kanske inte alltid varit helt bra, men mina barn kommer alltid först. Men hur kan det då komma sig att jag har så svårt för att förstå och se min egen betydlese i mina döttrars liv? Jag tycker på något sätt att det blir lite sorgligt när jag inte kan se min egna storhet i en annan människas liv. Jag vet såklart att mina döttrar älskar mig! Jag vet att mina döttrar behöver mig! Och ja jag vet att jag är viktig i mina döttrars liv! Men den där känslan kommer till mig ibland i alla fall. Känslan att "inte kan väl jag vara lika viktig för mina barn som min mamma är för mig"...
 
Är det fler som känner som jag känner? Eller är jag helt ensam om denna känslan? Känner alla mammor (och pappor) hur viktiga de är i just deras barns liv?
  
 
Här är en fin bild på min mamma och mina älskade döttrar..
 
har ni hört denna?
OM inte lysnna på texten. 
 

god fortsättning...

Igårkväll på självaste nyårsafton så satt Java och jag i soffan och tittade på ett gäng filmer, med en hund som är rädd för smällare så får man anpassa nyårsafton till en lugn och fin kväll. Det gick över förväntan bra faktiskt för Java, hon låg där i soffan med mig och var inte alls så orolig så hon varit andra gånger det smällt här utanför. 
 
Java var inte alls skotträdd då hon kom till oss utan det blev hon tyvärr förra vintern då några ungar kastade ett smatterband precis bakom oss då vi precis gått förbi dom. Det spelar ingen roll att jag blev förbannad och skällde på barnen Java blev rädd för smällare och raketer där och då. 
 
Men då igår såg jag filmen Hectro search för happines och då fick jag sådan lust att köpa mig en fin skrivbok och skriva ner vad som gör mig lycklig. En fin skrivbok som jag skulle kunna skriva ner lite tankar i så där när andan faller på. Jag tror jag ska gå ner och köpa en fin skrivbok och en fin penna för presentkortet jag fick av Erika i julklapp. Kanske får det bli mitt nyårslöfte, att skriva ner i en bok mina lyckliga och fina stunder under 2017.
 
God fortsättning önskar jag er alla
 
 

att ha en åkomma som hörs...

De som känner mig vet ju att min andning hörs och att jag är väldigt hes - men jag tror att väldigt få egentligen vet varför jag låter så här. Jag har i hela mitt liv fått "försvara" min andning för både okända, vänner och framförallt för läkare och sjukvårdspersonal. De flesta tror att jag har astma och nu på senare tid tycks - i alla fall läkare tro att jag har KOL - vilket jag alltså inte har. Jag vet att de flesta som råder mig till olika saker pga min andning gör det av ren välvilja men det blir i längden lite jobbigt iaf. Jag vet varför jag andas så som jag gör och jag vet varför min lungkapacitet är nedsatt - då blir alla råd även i all välmening ganska jobbiga att lyssna till år ut och år in. Jag har biverkningar kan man kanske säga efter felbehandling av mig när jag var precis nyfödd. Jag insåg idag när jag chattade med en kollega att jag behöver få ur mig detta, om varför jag andas som jag gör och vad som verkligen hände mig då jag var nyfödd.
 
Jag föddes 2 veckor för tidigt vilket idag inte ens anses som förtidigt - detta har flertalet inom sjukvården kommenterat - men min mamma blev igångsatt pga vissa omständigheter och mina lungor var långt ifrån färdigutvecklade. Jag har skrivit om detta förut så läs här om ni vill (meningen är en länk). Jag har även skrivit om min annorlunda barndom (även här en länk). 
 
"Barn som föds för tidigt får ofta andningssvårigheter vid födseln. Många får diagnosen IRDS, vilket betyder omogna lungor. IRDS uppkommer då de små blåsorna i lungorna, alveolerna, inte kan hållas utspända utan faller ihop. Det är först in den 32:a graviditetsveckan som kroppen har tillräckligt med surfaktant, ett ytspänningsnedsättande ämne som skall hålla alveolerna utspända. En del underburna barn vårdas därför i respirator eller CPAP (Continuous Positive Airway Pressure). CPAP är en maskin som skapar ett högre atmosfäriskt tryck i lungorna, vilket gör att alveolerna inte faller ihop under utandning. Saturationsmätare används för att hela tiden kontrollera hur bra barnet syresätter sig". Men jag föddes 1972 och då var inte vården för förtidigt födda barn lika utvecklad som den är nu. Faktum är att jag är ett av de barn som har gjort så att vården av förtidigt födda barn är så som den är idag eftersom en ny metod testades på mig (med godkännande såklart av mina föräldrar) och det finns lite utbildningsfilmer som läkare och annan vårdpersonal får se under sin utbildning (eller ja de fick de förut iallafall nu har det säkert kommit nytt undervisningsmaterial - men läkaren som vårdade mig Hans Feysting var lite av en pionjär inom akutsjukvården av förtidigt födda barn. "Hans Feychting var en av de medicinska pionjärerna och lärarna vad gäller behandling av svårt sjuka barn och skapade en av de första intensivvårdsavdelningarna för barn i världen. Efter medicine licentiatexamen 1952 började han som kirurg men kom efter en tid i Lund att arbeta inom den då nybildade specialiteten anestesiologi. 1958 blev han överläkare vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Under 30 år var han engagerad i utveckling och undervisning inom bland annat barnintensivvård och barnanestesi. 1990 såg han till att öppna långtidsintensivvårdsavdelningen (Liva) på S:t Görans barnsjukhus som första och enda i sitt slag i norra Europa. Han fick också många nationella och internationella utmärkelser för sitt arbete inom pediatrisk intensivvård. 1989 blev han hedersdoktor vid Karolinska institutet. År 2000 erhöll han Gold medical award av World federation of paediatric intensive and critical care societies."
 
Jag föddes alltså med en sorts lungsjukdom som drabbar just förtidigt födda barn, IRDS är förkortningen och ni kan läsa mer om den här (<--länk) När jag idag chattade med en kollega så ramlade jag över någon länk om KOL (<--länk) och insåg att mina besvär i lungorna och luftrören säkert kan få många - framförallt läkare - att tro att jag har just KOL vilket jag alltså inte har. 
 
"Symtomen vid KOL kan skilja sig åt mellan individer. Vid KOL blir luftvägarna trånga, svullna och delvis blockerade av slem. Inandningen brukar vara lättare än utandningen.

Personer med lindrig KOL kan vara helt fria från besvär. Andra kan ha problem med andnöd vid ansträngning, pip i bröstet, trånghetskänsla i bröstet och/eller besvärande hosta i samband med förkylningar. Personer som har medelsvår KOL har ofta besvär även när de inte är förkylda. Besvären märks tydligast vid fysisk ansträngning."

Jag har alltid så länge jag kan minnas - och ändå längre tillbaka eftersom detta skedde då jag precis var nyfödd - blivit lätt andfådd, flåsar då jag andas, får lätt hosta och jag har haft otaliga lunginflammationer i mitt liv (främst då jag var barn men även några som vuxen). Dessa återkommande lungiflammationer i kombination av IRDS så har jag infiltrat på mina lungor vilket syns då jag lungröntgas. Detta tolkas då tydligen av flertalet läkare att jag har KOL, läkarna lyssnar inte då jag försöker berätta om mina tidigare sjukdomar. Nu har jag precis för någon vecka sedan blivit insatt på ett läkemedel mot just KOL som är en inhalation. Min vc skrev nämligen en remiss till en lungläkare efter min spirometri då de ansåg att jag skulle behöva bli utredd, lungläkaren skickade tillbaka remissen och skev att jag skulle testa läkemedel mot KOL under tid och sedan göra om Spirometrin (<--länk). Om Spirometrin inte är bättre då så skulle jag få komma till lungläkaren, jag har alltså inte träffat en lungläkare än trots remissen...

 Ni som orkat läsa ända hit vet nu lite mer om min andning och varför min andning låter så som den gör. 

 
 
Mina 2 första år i livet bodde jag nästan konstant på sjukhus.
Jag var endast hemma hos min mamma, pappa

veganmamman...

Jag har startat en grupp på FB som heter Veganmamman (<--länk). Där kommer jag lägga upp recept och tips på vegansk mat. Då jag nu lyckats uppfostra 3 döttrar till att bli veganer - hur lyckades jag med detta tro - så blir det en del vegansk matlagning här hemma, främst nu till jul kommer det bli en liten tvist på julbordet. Vi kommer att ha vanlig julmat på julbordet - men med en massa veganska tillbehör och vegansk julmat. I gruppen Veganmamman komme rjag att försöka dela med mig av mina recept på veganskmat, idéer och tips på vad man kan byta ut mot veganska produkter mm. 
 
tex en inspirationslista till veganskt julbord har jag lagt upp i Veganmamman-gruppen
 
Vill någon av mina bloggläsare inspireras av veganmat med tips,idéer och recept så får ni gärna ansöka om medlemskap i gruppen - Veganmamman heter den.Det är tänkt som en inspirationsgrupp och en grupp där jag kan lägga ut recept och idéer.
 
idag bakade jag Lussebullar som är mjölk- och äggfria. 
Dagens recept på Veganmamman är mjölk- och äggfria saffransbullar.
 

Mjölk- och äggfria Lussebullar:

1 pkt jäst (för söta degar)
1,5 dl strösocker
250 gr mjölkfritt smör
5 dl havredryck
3 paket saffran (jag älskar smaken av saffran så jag har alltid i lite extra)
12-14 dl vetemjöl (mängden varierar pga olika mjölsorter) - du får känna efter så degen känns smidig och inte kladdig.
1/2 tsk salt

(Lite kikärtsspad drygt 0,5 dl att pensla bullarna med. Ta bara tillvara spadet då du låter dina kikärtor rinna av, detta spad går att frysa in)

Smula jästen och tillsätt strösocker, låt "smälta" ihop (när man gör så här påbörjas/förbättras jäsningen tycker jag). Smält smöret och tillsätt saffran och havredryck låt bli fingervarmt. Blanda ner detta i jästblandningen och tillsätt vetemjöl och salt, arbeta ihop en smidig och kladdfri deg.

Låt jäsa i 30 minuter.

Mandelmassa och smörblandning:
100 gr mjölkfritt smör
50/100 gr riven mandelmassa 
1 tsk vaniljsocker
0,5 dl strösocker. 
Blanda ihop allt till en smet som sen går att bre på den utkavlade degen.

Jag brukar göra lussebullar med mjölkfritt smör och riven mandelmassa, arbetar då in smör och riven mandelmassa till en "smet". Arbeta då ut degen som om du skulle göra kanelbullar och bre på blandningen av smör och mandelmassa. Rulla ihop och gör bullar i bullpapper.

En liten del av degen bakar jag ut till vanliga lussekatter.

Låt bullarna jäsa 30 minuter igen. 
Pensla med lite kikärtsspad om du vill ha en lite glansig yta (eftersom jag bakar helt utan ägg så penslar jag såklart inte bullarna med ägg utan använder kikärtsspad istället).

Grädda i mitten av ugnen 250 gr i drygt 10 minuter (beror på storleken på bullarna)


free counters
RSS 2.0