att diskutera saker på fb...

Jag vet att jag flera gånger både sagt och skrivit på fb att jag INTE ska diskutera saker där för det blir nästan alltid fel. Men ibland kan jag bara inte låta bli. Vissa saker kan inte få bli oemotsagda känner jag, ibland bara måste jag ta diskussionen. Ofta är det ju som att prata med en vägg det går nästan aldrig att få någon som man diskuterar med att ändra uppfattning eller åsikt (eller att ens förstå att man kan tycka olika) - men det är inte riktigt det som är poängen. Poängen är just att vissa saker kan jag inte bara scrolla förbi och låta vara oemotsagda.
 
Nu senast tex så handlade tråden på fb om att mer än 31% kvinnor är oroliga och rädda för att vara ute i sitt närområde när mörkret lagt sig och på detta följde både vettiga och ovettiga kommentarer. Var tredje kvinna är alltså rädd att gå ut där hon bor. Det är ju inte klokt det är faktiskt skamligt att vi kvinnor ska (behöva) vara rädda när vi går ut. Men så är det och det vet vi (kvinnor) - jag är inte heller bara rädd för min egna del när jag är ute sent jag är även orolig då min man är ute sent och ska ta sig hem kommunalt eller när mina döttrar är ute sent. Då i denna tråd är det en man som börjar diskutera våldtäkter kontra abortlagen - ja jag vet det låter helt sjukt eller hur, så nej jag kunde inte låta bli att börja diskutera med honom. Det är svårt att försöka förklara hur denna diskussion blev om jag inte klipper in fler citat här och det vill jag faktiskt inte. Jag anser inte att diskussioner på fb ska skärmdumpas och ryckas ur sitt sammanhang för då kan det verkligen bli helt fel. Men just den här diskussionen blev verkligen konstig och jag kände bara att jag kunde inte låta honom vara helt oemotsagd angående detta. 
 
Så nej jag kommer nog aldrig helt att kunna sluta diskutera och svara på vissa saker på fb - vissa saker/frågor behöver helt enkelt få diskuteras för vissa saker kan inte få vara oemotsagda. 
 
 Uppdatering: Jag tog bort vissa citat och en del text härifrån för jag kände verkligen att jag vill inte dela citat ur sitt hela sammanhang från fb här. Det kan bli så väldigt fel!

har gjort en lista nu...

Som sagt den 23/1-17 så ska jag till läkaren och nu måste jag försöka få den här hostan och allt det andra med mina luftrör att undersökas ordentligt. Jag fick ett svar på fb angående mitt förra inlägg angående Twar och ja det var intressant läsning och något som jag måste försöka få utrett. Men faktum är att jag nog faktiskt även måste be om en allergiutredning då mina luftrörsbesvär faktiskt blivit värre de sista åren och ja vi blev ju med hund för några år sedan. Jag vill inte - och har inte alls velat - se ett samband med detta men jag måste nog faktiskt erkänna för mig själv att risken finns. Att jag kanske är allergisk mot våra älskade husdjur. Det känns hemskt men jag måste utreda det och se hur det blir. 
 
Men ja det är med Twar vet jag att jag och kollegan som länkade under mitt förra inlägg faktiskt pratade om för över något år sedan redan - men jag hade helt glömt bort det. 
 
Och ja allergi mot djur är inte helt osannolikt - jag har aldrig förut levt med en hund så jag har aldrig vetat om jag kanske är allergisk. Detta måste iaf kollas upp. 
 
Men så nu har jag en lista där jag skriver upp allt som jag kommer på att jag måste ta upp med läkaren då när jag ska dit. För har jag ingen lista då lär jag glömma hälften av allt det jag funderar på...
 
 
Gosiga Java <3
 
    
 
  
 
 

vad tusan ska jag göra...

Symtomen från mina luftrör (lungor) blir värre och värre och jag upplever att ingen läkare riktigt tar mig på allvar. Nu senast så fick jag ju inte komma till en lungläkare trots remiss för han ansåg att jag skulle testa en inhalationsmedicin som används mot KOL först och sedan efter att jag använt den en tid så kanske jag skulle få komma till lungmottagningen. Läkaren som jag har på VC är faktiskt riktigt bra och han försöker verkligen att utreda varför min hosta och andning verkar bli värre - men sen tar det stopp där. Min reumatolog upplever jag tar inte mina besvär från luftrören och lungorna på allvar utan säger bara att jag ska diskutera detta med min läkare på VC. Så vad tusan ska jag göra?
 
Jag har nu börjat fundera på om mina reumatiska sjukdomar kanske även ger besvär från luftrören/lungorna - jag vet att vissa reuamtiska sjukdomar sätter sig på inre organ. Eller kanske är det läkemedlena mot/för mina reumatiska sjukdomar som ställer till besvär. Alltså jag vet inte. Men jag känner att jag kan inte ha det så här mycket längre. Vid varje liten förkylning så blir min andning väldigt ansträngd (ja jag vet den är alltid ansträngd men den blir värre vid förkylningar) och hostan som kommer är hemsk, den ger mig andnöd och jag kan knappt sova när hostan kommer. Hur tusan ska man kunna sköta ett jobb när hostan nästan tar kål på en liksom? 
 
Jag har läkemedel mot luftrören och hostan som hjälper hjälpligt. Den nya medicinen jag fick mot KOL gör varken till eller från känns det som - jag har haft nu i snart 1,5 månaden tror jag och då borde jag väl kännt skillnad tycker jag. 
 
Jag ska till min läkare på VC den 23/1 och ska då verkligen försöka komma ihåg att fråga om allt detta. Ska väl skriva ner alla frågor på en lapp kanske. Jag kan inte ha det så här längre. Jag orkar inte med denna hosta och jag orkar inte tappa andan bara jag ska ut med hunden. När jag har ett nytt besök med min reumatolg vet jag inte för hon har precis bytt arbetsplats så en kallelse kommer väl senare i år.
 
Just nu mår jag bättre och medicinerna som jag har hjälper ganska bra och jag hämtade ut nya mediciner senast i förmiddags. Men jag är så satans less på detta...
 
 

att dela bilder/citat på fb...

Igår fick jag mig en rejäl tankeställare efter att ha läst ett inlägg som publicerades i en grupp som jag är med i på fb. Nu känner jag att man inte ska diskutera det man läser i grupper på fb så det känns som om jag inte riktigt kan berätta vad inlägget gällde. Kanske kan jag försöka förklara lite allmänt. Det handlade om att barn kan ta illa vid sig av bilder och citat som deras föräldrar delar på fb. Tex. dessa bilder med texter där föräldrar som har barn med autism är "superföräldrar" - ni vet nog vilka bilder och texter som jag menar. Dessa och liknande bilder kan alltså barn uppfatta som lite hånfulla fick jag upp ögonen för igår. Jag har faktiskt aldrig ens tänkt den tanken utan jag har mer sett dessa delningar av bilder och citat som en kärleksförklaring till mina barn - inte alls något som jag tänkt att de skulle tagit illa upp av.
 
Har ni reagerat på dessa bilder/citat? 
 
    
 
 
Jag har tyckt att dessa bilder och citat varit lite gulliga, kärleksfulla och förklarande i enkla ord. Men nu vet jag alltså att samma bilder kan upplevas som kränkande och så har jag aldrig tänkt. Dessa bilder kan upplevas som om föräldrar till barn utan autism inte är "superheros" "super moms" mm och det kan upplevas som att vi (föräldrar som har barn med autism) tycker att vi är bättre än andra... Ja som sagt denna sida av bilderna har jag aldrig tänkt på men igår fick jag upp ögonen för detta. 
 
Det cirkulerar ju många olika sorters bilder och citat på just fb. Fåordiga texter men som säger ganska mycket i få ord - som även är lätta att bara dela vidare...

dålig självkänsla eller vad?

Jag vet inte om jag skrivit om detta förrut men jag tror nästan det - tänker i alla fall skriva om det igen eftersom det är en tanke som jag ofta går runt och funderar på. Och ja det blir ett väldigt privat och utlämnande inlägg men jag bjuder på det för jag måste få ur mig mina tankar.
 
Det här med att förstå hur betydelsefull man är för sina barn som mamma, förstår alla det? Är det bara jag som tror/känner att jag kanske inte är så viktig för mina barn som min mamma är för mig? Min mamma är en av de viktigaste människorna i mitt liv så är det bara. Jag vet att min mamma hjälper mig med nästan vad som helst bara hon kan och hon finns alltid där för mig om jag behöver henne. Men den där känslan som jag har för min mamma, den djupa känslan av kärlek, den kan jag inte förstå att mina döttrar har för mig. Jag har svårt att greppa att JAG kan vara så viktig för någon. Nu när jag skriver det känner jag hur sjukt och dumt det låter - men jag erkänner att just dessa tankar dyker upp hos mig ibland.
 
Så frågan blir ju - vad beror detta på? Är det för att jag har låg självkänsla? Att jag inte kan förstå att just JAG är så viktig för någon? Eller vad kan det bero på? Och hur ska jag lyckas förstå att JAG är en så viktig person i mina döttrars liv? Hur gör man för att förstå det tro? 
 
Mina döttrar är de absolut viktigaste och finaste människorna som jag har i min närhet - tätt följd av min älskade man (men dessa känslor går inte att likställa för man älskar sina barn och sin man på ett helt annat sätt). Jag skulle göra allt jag kunde för att hjälpa och stötta min barn - och JA jag har gjort allt detta redan i hela deras liv. Mina barns välbefinnande har jag alltid satt främst - före mitt egna välbefinnande ibland vilket kanske inte alltid varit helt bra, men mina barn kommer alltid först. Men hur kan det då komma sig att jag har så svårt för att förstå och se min egen betydlese i mina döttrars liv? Jag tycker på något sätt att det blir lite sorgligt när jag inte kan se min egna storhet i en annan människas liv. Jag vet såklart att mina döttrar älskar mig! Jag vet att mina döttrar behöver mig! Och ja jag vet att jag är viktig i mina döttrars liv! Men den där känslan kommer till mig ibland i alla fall. Känslan att "inte kan väl jag vara lika viktig för mina barn som min mamma är för mig"...
 
Är det fler som känner som jag känner? Eller är jag helt ensam om denna känslan? Känner alla mammor (och pappor) hur viktiga de är i just deras barns liv?
  
 
Här är en fin bild på min mamma och mina älskade döttrar..
 
har ni hört denna?
OM inte lysnna på texten. 
 

god fortsättning...

Igårkväll på självaste nyårsafton så satt Java och jag i soffan och tittade på ett gäng filmer, med en hund som är rädd för smällare så får man anpassa nyårsafton till en lugn och fin kväll. Det gick över förväntan bra faktiskt för Java, hon låg där i soffan med mig och var inte alls så orolig så hon varit andra gånger det smällt här utanför. 
 
Java var inte alls skotträdd då hon kom till oss utan det blev hon tyvärr förra vintern då några ungar kastade ett smatterband precis bakom oss då vi precis gått förbi dom. Det spelar ingen roll att jag blev förbannad och skällde på barnen Java blev rädd för smällare och raketer där och då. 
 
Men då igår såg jag filmen Hectro search för happines och då fick jag sådan lust att köpa mig en fin skrivbok och skriva ner vad som gör mig lycklig. En fin skrivbok som jag skulle kunna skriva ner lite tankar i så där när andan faller på. Jag tror jag ska gå ner och köpa en fin skrivbok och en fin penna för presentkortet jag fick av Erika i julklapp. Kanske får det bli mitt nyårslöfte, att skriva ner i en bok mina lyckliga och fina stunder under 2017.
 
God fortsättning önskar jag er alla
 
 

att ha en åkomma som hörs...

De som känner mig vet ju att min andning hörs och att jag är väldigt hes - men jag tror att väldigt få egentligen vet varför jag låter så här. Jag har i hela mitt liv fått "försvara" min andning för både okända, vänner och framförallt för läkare och sjukvårdspersonal. De flesta tror att jag har astma och nu på senare tid tycks - i alla fall läkare tro att jag har KOL - vilket jag alltså inte har. Jag vet att de flesta som råder mig till olika saker pga min andning gör det av ren välvilja men det blir i längden lite jobbigt iaf. Jag vet varför jag andas så som jag gör och jag vet varför min lungkapacitet är nedsatt - då blir alla råd även i all välmening ganska jobbiga att lyssna till år ut och år in. Jag har biverkningar kan man kanske säga efter felbehandling av mig när jag var precis nyfödd. Jag insåg idag när jag chattade med en kollega att jag behöver få ur mig detta, om varför jag andas som jag gör och vad som verkligen hände mig då jag var nyfödd.
 
Jag föddes 2 veckor för tidigt vilket idag inte ens anses som förtidigt - detta har flertalet inom sjukvården kommenterat - men min mamma blev igångsatt pga vissa omständigheter och mina lungor var långt ifrån färdigutvecklade. Jag har skrivit om detta förut så läs här om ni vill (meningen är en länk). Jag har även skrivit om min annorlunda barndom (även här en länk). 
 
"Barn som föds för tidigt får ofta andningssvårigheter vid födseln. Många får diagnosen IRDS, vilket betyder omogna lungor. IRDS uppkommer då de små blåsorna i lungorna, alveolerna, inte kan hållas utspända utan faller ihop. Det är först in den 32:a graviditetsveckan som kroppen har tillräckligt med surfaktant, ett ytspänningsnedsättande ämne som skall hålla alveolerna utspända. En del underburna barn vårdas därför i respirator eller CPAP (Continuous Positive Airway Pressure). CPAP är en maskin som skapar ett högre atmosfäriskt tryck i lungorna, vilket gör att alveolerna inte faller ihop under utandning. Saturationsmätare används för att hela tiden kontrollera hur bra barnet syresätter sig". Men jag föddes 1972 och då var inte vården för förtidigt födda barn lika utvecklad som den är nu. Faktum är att jag är ett av de barn som har gjort så att vården av förtidigt födda barn är så som den är idag eftersom en ny metod testades på mig (med godkännande såklart av mina föräldrar) och det finns lite utbildningsfilmer som läkare och annan vårdpersonal får se under sin utbildning (eller ja de fick de förut iallafall nu har det säkert kommit nytt undervisningsmaterial - men läkaren som vårdade mig Hans Feysting var lite av en pionjär inom akutsjukvården av förtidigt födda barn. "Hans Feychting var en av de medicinska pionjärerna och lärarna vad gäller behandling av svårt sjuka barn och skapade en av de första intensivvårdsavdelningarna för barn i världen. Efter medicine licentiatexamen 1952 började han som kirurg men kom efter en tid i Lund att arbeta inom den då nybildade specialiteten anestesiologi. 1958 blev han överläkare vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Under 30 år var han engagerad i utveckling och undervisning inom bland annat barnintensivvård och barnanestesi. 1990 såg han till att öppna långtidsintensivvårdsavdelningen (Liva) på S:t Görans barnsjukhus som första och enda i sitt slag i norra Europa. Han fick också många nationella och internationella utmärkelser för sitt arbete inom pediatrisk intensivvård. 1989 blev han hedersdoktor vid Karolinska institutet. År 2000 erhöll han Gold medical award av World federation of paediatric intensive and critical care societies."
 
Jag föddes alltså med en sorts lungsjukdom som drabbar just förtidigt födda barn, IRDS är förkortningen och ni kan läsa mer om den här (<--länk) När jag idag chattade med en kollega så ramlade jag över någon länk om KOL (<--länk) och insåg att mina besvär i lungorna och luftrören säkert kan få många - framförallt läkare - att tro att jag har just KOL vilket jag alltså inte har. 
 
"Symtomen vid KOL kan skilja sig åt mellan individer. Vid KOL blir luftvägarna trånga, svullna och delvis blockerade av slem. Inandningen brukar vara lättare än utandningen.

Personer med lindrig KOL kan vara helt fria från besvär. Andra kan ha problem med andnöd vid ansträngning, pip i bröstet, trånghetskänsla i bröstet och/eller besvärande hosta i samband med förkylningar. Personer som har medelsvår KOL har ofta besvär även när de inte är förkylda. Besvären märks tydligast vid fysisk ansträngning."

Jag har alltid så länge jag kan minnas - och ändå längre tillbaka eftersom detta skedde då jag precis var nyfödd - blivit lätt andfådd, flåsar då jag andas, får lätt hosta och jag har haft otaliga lunginflammationer i mitt liv (främst då jag var barn men även några som vuxen). Dessa återkommande lungiflammationer i kombination av IRDS så har jag infiltrat på mina lungor vilket syns då jag lungröntgas. Detta tolkas då tydligen av flertalet läkare att jag har KOL, läkarna lyssnar inte då jag försöker berätta om mina tidigare sjukdomar. Nu har jag precis för någon vecka sedan blivit insatt på ett läkemedel mot just KOL som är en inhalation. Min vc skrev nämligen en remiss till en lungläkare efter min spirometri då de ansåg att jag skulle behöva bli utredd, lungläkaren skickade tillbaka remissen och skev att jag skulle testa läkemedel mot KOL under tid och sedan göra om Spirometrin (<--länk). Om Spirometrin inte är bättre då så skulle jag få komma till lungläkaren, jag har alltså inte träffat en lungläkare än trots remissen...

 Ni som orkat läsa ända hit vet nu lite mer om min andning och varför min andning låter så som den gör. 

 
 
Mina 2 första år i livet bodde jag nästan konstant på sjukhus.
Jag var endast hemma hos min mamma, pappa

veganmamman...

Jag har startat en grupp på FB som heter Veganmamman (<--länk). Där kommer jag lägga upp recept och tips på vegansk mat. Då jag nu lyckats uppfostra 3 döttrar till att bli veganer - hur lyckades jag med detta tro - så blir det en del vegansk matlagning här hemma, främst nu till jul kommer det bli en liten tvist på julbordet. Vi kommer att ha vanlig julmat på julbordet - men med en massa veganska tillbehör och vegansk julmat. I gruppen Veganmamman komme rjag att försöka dela med mig av mina recept på veganskmat, idéer och tips på vad man kan byta ut mot veganska produkter mm. 
 
tex en inspirationslista till veganskt julbord har jag lagt upp i Veganmamman-gruppen
 
Vill någon av mina bloggläsare inspireras av veganmat med tips,idéer och recept så får ni gärna ansöka om medlemskap i gruppen - Veganmamman heter den.Det är tänkt som en inspirationsgrupp och en grupp där jag kan lägga ut recept och idéer.
 
idag bakade jag Lussebullar som är mjölk- och äggfria. 
Dagens recept på Veganmamman är mjölk- och äggfria saffransbullar.
 

Mjölk- och äggfria Lussebullar:

1 pkt jäst (för söta degar)
1,5 dl strösocker
250 gr mjölkfritt smör
5 dl havredryck
3 paket saffran (jag älskar smaken av saffran så jag har alltid i lite extra)
12-14 dl vetemjöl (mängden varierar pga olika mjölsorter) - du får känna efter så degen känns smidig och inte kladdig.
1/2 tsk salt

(Lite kikärtsspad drygt 0,5 dl att pensla bullarna med. Ta bara tillvara spadet då du låter dina kikärtor rinna av, detta spad går att frysa in)

Smula jästen och tillsätt strösocker, låt "smälta" ihop (när man gör så här påbörjas/förbättras jäsningen tycker jag). Smält smöret och tillsätt saffran och havredryck låt bli fingervarmt. Blanda ner detta i jästblandningen och tillsätt vetemjöl och salt, arbeta ihop en smidig och kladdfri deg.

Låt jäsa i 30 minuter.

Mandelmassa och smörblandning:
100 gr mjölkfritt smör
50/100 gr riven mandelmassa 
1 tsk vaniljsocker
0,5 dl strösocker. 
Blanda ihop allt till en smet som sen går att bre på den utkavlade degen.

Jag brukar göra lussebullar med mjölkfritt smör och riven mandelmassa, arbetar då in smör och riven mandelmassa till en "smet". Arbeta då ut degen som om du skulle göra kanelbullar och bre på blandningen av smör och mandelmassa. Rulla ihop och gör bullar i bullpapper.

En liten del av degen bakar jag ut till vanliga lussekatter.

Låt bullarna jäsa 30 minuter igen. 
Pensla med lite kikärtsspad om du vill ha en lite glansig yta (eftersom jag bakar helt utan ägg så penslar jag såklart inte bullarna med ägg utan använder kikärtsspad istället).

Grädda i mitten av ugnen 250 gr i drygt 10 minuter (beror på storleken på bullarna)


en annorlunda barndom...

Min barndom var lite enkelt uttryckt annorlunda. Jag föddes väldigt sjuk (<-- länk då jag inte orkar förklara allt igen) och fick bo på sjukhus mina första 2 år i livet med några korta permissioner hem till min familj. Jag minns när jag var barn och tonåring och man satt hemma hos en kompis och kollade i deras bebisalbum - jag minns att jag alltid tyckte deras bilder var lite konstiga hahaha. Dom tyckte sen i sin tur att mina bilder var mycket märkliga. Mina bilder från mina första år är tagna på sjukhus och ibland vid några få tillfällen hemma när jag var på permission över dagen/helgen - men de flesta av mina foton från min tidiga barndom är från sjukhus. Andras bilder från barndomen var med jultomten, paket, tårtor mm - sådana bilder som mina egna barn har i sina fotoalbum och som jag nu förstår är det normala i ett fotoalbum från barndomen. Men jag såg ju mina bilder som normala - för det var ju min barndom. ja men förstår hur jag tänker va? Det som är ens egna vardag är det som man tycker är normalt...
 
 
 
Ibland funderar jag på vad dessa år har gjort med mig. Ens barndom präglar en till viss del även som vuxen och är man då uppvuxen i en sjukhusmiljö där provtagningar tillhör vardagen, infektionerna såsom lunginflammation avlöser varandra och den normala klädseln blir läkarrockar och gula infektionsrockar - ja men såklart måste jag ha blivit så som jag är till viss del på grund av detta? Frågan blir då hur hade jag varit om jag inte hade behövt utstå detta som bebis och litet barn? Det kommer jag aldrig få veta men jag gillar att filosofera och fundera så ibland fastnar jag i dessa tankar. Sen kan jag inte sätta fingret påvad som gjort mig till den jag är idag och hur jag egentligen är - jag är ju jag liksom men visst blir vi som vi blir på grund av vissa saker i våra liv...

födelsedag - igen...

Idag fyller min man år och jag förundras över hur många år vi hållit ihop. Grattis älskling på din födelsedag. Vi är väl inne på vårt 25 år ihop vilket är helt makalöst egentligen. Självklart har det gått upp och ner under dessa år - det är inte lätt att leva ihop med en annan människa det kan jag tala om. 
 
Jag brukar säga att JAG är ingen lätt människa att leva med - långt ifrån lätt att leva med - och nej det är svårt att leva ihop så är det. Ett älktenskap bygger ju på två individer och det är inte bara ens fel att det blir svårt att leva ihop - man är två som ska anpassa sig och jämka (fy fan vad svårt det kan vara ibland). jag tänker ofta på att vi levt ihop längre tid nu än vad jag har levt ihop med min mamma då jag bodde hemma, en ganska konstig känsla egentligen. Att jag levt och bott längre ihop med min man än med min ursprungs (kan man ens säga så?) familj.
 
  
första bilden är sommaren 1992 och andra bilden är sommaren 2016.
Tänk 24 år mellan bilderna. 
Tänk allt vi gått igenom, vad kloka vi blivit och vad gamla vi börjar bli...
 

drömmar...

Ibland kan jag drömma om att kunna fly landet och få leva i sol och värme - samtidigt älskar jag snö och faktiskt även kylan till viss del. Luften blir så klar och "ren" när kylan kommer - men tyvärr gillar inte riktigt min reumatiska kropp kylan lika mycket som jag gör. Den reumatiska kroppen skulle behöva sol, värme och varma bad. Kanske kan detta någongång i livet bli verklighet... Jag brukar säga att vi ska flytta till solen sen när vi går i pension men vem vet hur länge en utsliten trött kropp kommer hålla efter pensionen. Vore bättre att kunna flytta till värmen redan nu men livet fungerar inte riktigt så. Vi har ju jobb, barn, familj här hemma som man inte bara kan (vill) lämna. Självklart vet jag att barnen vill att jag (vi) ska må bra och dom skulle nog gladeligen komma ner och bo hos oss emellanåt i värmen om drömmen blev sann - men ja det är nog faktiskt bara en dröm och drömmar kan man leva ganska gott på. 
 
Men som sagt jag älskar snö och jag älskar julen. Kanske älskar jag mest förberedelserna inför julen. Ni vet adventsljusen, julkalendern (ja jag tittar fortfarande på julkalendern) lucia med allt vad det innebär mm. Jag är helt enkelt en som gillar julen och snön - och till viss del även kylan faktiskt. Men drömmen om att bo i värmen finns där också...
 
 
   
det är något visst med förberedelserna inför julen. 
 
 
ja det är bra med en pall när man fixar i köket...

vuxenlivet - vad trodde jag...

Jag tänkte fortsätta på tankebanan från igår. Vad önskade jag mig av vuxenlivet när jag var barn och tonåring? Som barn minns jag bara att jag ville ha en egen familj med många barn där JAG skulle få bestämma för att jag var vuxen och mamma - hahaha ja men som barn tror man att vuxna bestämmer allt men så är det inte i verkligheten i alla fall inte i min verklighet. 
 
Som tonåring minns jag inte riktigt vad jag drömde om. Jag tror mest jag drömde om att få bli vuxen så att livet kunde få lugna ner sig - även här önskade jag nog mest det här med att få bestämma själv. Jag har nog alltid velat få bestämma över mitt egna liv - men varken som barn, tonåring eller vuxen får man bestämma helt själv. Det finns alltid något man måste anpassa sig till - jobb, familj, ekonomi, bostad mm allt sådant måste fungera och det är ingenting du som vuxen helt bestämmer själv. Visst bestämmer jag väl mer över mitt egna liv nu idag när jag är vuxen än vad jag gjorde som barn och tonåring men livet har sina begränsningar i bestämmelse och det förstod jag inte som barn/tonåring. 
 
lite så här är livet som vuxen...
 
Jag har ofta tänkte på de vänner som jag hade när jag var tonåring - jag har sporadisk kontakt med två av mina tjejkompisar från den tiden vilket är väldigt trevligt och lärofyllt för vi kan prata om saker som vi inte kan prata med andra om. Men så har jag funderat på det här med klassåterträff, jag har aldrig varit på någon varken från klassen som jag gick i till åk6 eller från klassen där jag började i åk7 - om jag minns rätt blev jag inbjuden till en för högstadieklassen för många år sedan men valde då att tacka nej. Jag tyckte det kändes konstigt och fel att gå dit och "visa upp mig som vuxen" - jag tror att jag kanske också var lite rädd för vad mina forna klasskompisar tyckte om mig och vad de nu skulle tycka om mig. Nu idag skulle jag kanske tacka ja istället mest för att få träffa på människor som jag hade runt mig som tonåring men samtidigt skulle jag vara väldigt nervös innan. Eftersom jag var ny i klassen i åk7 så kände jag aldrig riktigt att jag hörde dit - jag hade också bestämt mig under flytten från norra sidan av Stockholm till den södra sidan att jag inte skulle låta någon "sätta sig" på mig. Vilket jag kanske lyckades med jag vet inte riktigt. Tyvärr blev det nog istället tvärtom att jag "satte mig" på andra vilket nu i dagsläget inte känns riktigt bra. Jag tror jag gick från två ytterligheter - från att ha varit tyst,blyg och ganska osynlig till att (fortfarande vara blyg men) bli tuff, högljudd (ibland) och synlig.  Förut har jag faktiskt skämts över hur jag blev som tonåring men nu idag så förstår jag mitt 13/14/15-åriga jag bättre. Jag förstår varför jag blev som jag blev om jag säger så...
 
    
vi var ju ett gäng som hängde på skolgården mestadels av tiden som vi var i skolan...
 
Jag är väldigt nyfiken på hur folk i min omgivning där i högstadiet "såg" på mig?
Jag tror att ganska många genomskådade mig - vilket jag inte alls förstod då...
De flesta såg nog den där lilla tysta och blyga bakom skyddet som jag försökte bygga upp...
 

drömmar om vuxenlivet...

Sitter och tittar på reprisen av Tomas Andersson Wij när han sjunger med Veronica Maggio och de börjar tala om tonårstiden och vad de önskade av vuxenlivet. Detta satte såklart fart på mina tankar och jag började fundera på vad jag drömde om som tonåring. 
 
Han sjunger om sommaren 1987...
 
Sommaren 1987 ja då var jag 15 år - eller ja jag fyllde 15 år den sommaren 15 augusti. Men vilka drömmar hade jag? Vad önskade jag mig av vuxenlivet? Jag vet inte riktigt om jag tänkt så... Eller jo såklart hade jag drömmar om livet, hur livet skulle bli - men jag minns inte riktigt vilka drömmar jag hade. 
 
Jag minns att jag som tonåring var blyg och tyst och satt längst bak i klassrummet - men lyckades trots min tysthet (kanske var jag inte så tyst som jag minns det) ofta bli utslängd från lektionerna. Jag vet att jag retade gallfeber på vissa lärare och de fick säkert magont bara de såg att det var min klass som skulle ha lektion. Usch fy så hemskt nu när jag tänker på det. Jag fick faktiskt tillslut börja i en OBS-klass och det är något som jag aldrig skämts över - det blev min stora räddning tror jag faktiskt. Att börja i OBS-klass hjälpte mig bort från ett liv som hade börjat bli destruktivt och hade jag inte räddats bort därifrån i tid så hade livet kunnat blivit precis hur som helst... 
 
Men vad drömde jag om då som tonåring? Jag tror jag drömde om barn och familj, så enkelt men så svårt. Arbete, make och barn drömde jag nog om tror jag och det har jag fått. Kanske trodde jag att vuxenlivet var enklare än vad det egentligen är. Jag tror att jag ofta tänkte "bara jag blir vuxen så ska jag..." och så hade jag någon tanke eller dröm där. Men så när man väl är vuxen så inser man att livet som vuxen är INTE enklare. Oftast är livet som vuxen tuffare än vad tonåringar tror... Eller ja iaf mitt vuxenliv - inget liv är väl en dans på rosor men som tonåring trodde jag nog att bara jag blev vuxen så skulle allt lösa sig. 
 
    
drömmen om barn har alltid funnits där -
och mina älskade döttrar är bland det bästa jag gjort i mitt liv.
 
Självklart är min man och mina barn bland det viktigaste i mitt liv så är det ju - men jag skulle aldrig kunna leva bara för barnen eller bara för mannen. Jag är en egen person som måste leva för min egen skull. Då måste man försöka ha ett liv utanför familjen där man bara får vara sig själv. Det vet jag inte om jag riktigt ens tänkte på som tonåring... Som tonåring levde jag inte för att få vara mig själv, som tonåring levde jag för att behaga kompisar, få kärlek och bekräftelse. Det är sanningen! Jag jagade bekräftelse och kärlek när jag var tonåring.
 
 
 

hur får man till ett rättvist schema...?

Går det att få till ett rättvist schema för all personal då man arbetar inom sjukvården? Jag tror ju det är möjligt iaf. Tex måste man kunna ha vissa riktlinjer att om du arbetar 75% så ska du arbeta si och så många kvällar, dagar och helgpass under din schemaperiod - jobbar du 100% så måste det också finnas riktlinjer för antal kvällar, dagar och helgpass och såklart sen om du arbetar 80% eller hur många % du nu arbetar. Ingen på en arbetsplats kommer någonsin att bli 100% nöjd över sitt schema - jag menar om jag skulle bli 100% nöjd med mitt schema så skulle jag vilja vara ledig varje dag fast med full lön och det fungerar ju inte liksom det förstår ju alla. Men en personalgrupp kan bli mer eller mindre nöjda över sina scheman. 
 
Jag är av den uppfattningen att om en verksamhet ska fungera så måste även personalhälsan fungera och i personalhälsan ligger även schemaplaneringen. Det kan hända att någon på en arbetsplats vill arbeta fler kvällar än vad den personen egentligen "måste" och då går det säkert att lösa eftersom det antagligen på samma arbetsplats kommer att finnas någon i personalen som behöver arbeta färre kvällspass kanske pga barnomsorg eller annat skäl - så sånt borde alltid kunna gå att lösa. Men att som i det schemaförslag vi fått nu göra så totalt olika för alla i personalen utan vad jag kan se en riktig tanke bakom det leder bara till missnöje. Om personalen i möjligaste mån är nöjda över sina arbetstider och scheman så stävjar det till en viss del eventuellt missnöje, skitsnack och  ohälsa bland personalgruppen. Om man lägger ett schema som är så gott det bara går rättvist gentemot alla i personalgruppen så vinner verksamheten på det - det är i alla fall jag helt övertygad om. Verksamheten är såklart viktig jag förstår verkligen det men en verksamhet består av personal - människor - som har olika förutsättningar och olika liv utanför arbetet och om personalen inte kan fungera ordentligt utanför arbetet (verksamheten) så kan inte samma personal fungera fullt ut i verksamheten - tror jag iaf. 
 
Sen önskar jag verkligen att det skulle gå att få bort de där heldagspassen som vi alltid har på helgerna - det har fungerat på andra ställen att få bort liknande arbetspass så varför skulle det inte fungera på vår arbetsplats funderar jag. Och precis som med kvällarna jag skrev om ovanför så finns det säkert vissa inom personalgruppen som gärna jobbar dessa heldagspass för att tjäna in timmar och få mer ledighet istället men det finns också personal i personlgruppen som inte vill och orkar arbeta dessa heldagspass - som faktiskt efter liknande pass är totalt slutkörda så att det enda en orkar med dagen efter är att ligga hemma i soffan och hämta krafter. Eftersom vi är så olika personligheter i en personalgrupp så går det mesta att lösa om man bara frågar personalen... 
 
Kanske kommer jag nu att hamna i onåd efter dessa blogginlägg - jag vet inte det kan bli så. Men jag kan inte stå bredvid och stilla se på hur orättvisor sker. Det har jag aldrig kunnat göra och det kommer jag aldrig att kunna göra heller. Även om jag personligen "tjänar" på att byta schema så ser jag ju att vissa av mina kollegor inte gör det och då fungerar jag som så att jag kan inte bara sitta bredvid och se på. Kanske är det fel av mig att fungera på

scheman och arbetstider...

Vi håller på att gå igenom eventuella nya scheman på jobbet och vi hoppades väl allihopa att de nya skulle vara bättre än de gamla schemanan som vi arbetar efter nu - men så är inte fallet. Jag förstår att verksamheten måste prioriteras men jag anser att även personalens hälsa ska prioriteras och det anser jag inte riktigt att det görs med dessa schemana. På det stora hela är schemana väl ganska bra men så finns det små saker som blir stora och som skulle behöva ändras. Tex så arbetar jag 7.30 - 20.30 eller 7.00 - 20.30 de söndagar som jag arbetar och dessa tider fixar inte jag ordentligt. Att vara på jobbet och arbeta med dementa människor tar både fysiska men även psykiska krafter och att då arbeta ute i den verksamheten i 13-14 timmar en dag blir för mycket. På måndagen efteråt är jag totalt slut. Jag känner mig bakis faktiskt och orkar inte göra någonting, jag vill helst ligga i soffan hela dagen efter dessa långpass. Kanske har det även med mina reumatiska sjukdomar att göra att jag blir så totalt slut efter dessa pass så kan det säkert vara men jag vet att vissa av mina kollegor känner ungefär detsamma som mig angående dessa arbetspass och dom har inte reumatism. 
 
När jag arbetade inom sjukvården på sjukhus så upplevde jag aldrig att schemana var så här knepiga och då hade jag ändå småbarn hemma. Tyvärr hittar jag inga av mina gamla scheman så jag kan tyvärr inte jämföra med hur dom var... 
 
Jag förstår att alla på en arbetsplats inte kan och inte kommer att bli 100% nöjda med sina scheman hur man än vrider och vänder och på dom. Men de flesta ur personalen kan bli mer nöjda än missnöjda om schemana läggs så att de är rättvisa och någotsånär likvärdiga mellan personalen. jag anser tex inte att någon som arbetar 75% ska arbeta fler kvällar än någon som arbetar 100% (om nu inte den som arbetar 75% bett om just kvällspass) utan det måste regleras så att schemana är rättvisa beroende på hur många % personalen arbetar. OM schemana är mer rättvisa så kommer det stävja en del av missnöjet (och skitsnacket) som finns på en arbetsplats.
 
ja ja fortsättning lär komma på detta...

free counters
RSS 2.0