åren 1991-1992...

Jag minns hur jag satt i min lägenhet i Örby och bara längtade efter livet. Livet som skulle ge mig allt det där som jag ville ha. I högtalarna hade jag Peter Le Marc, Mauro Scocco, Lisa Nilsson mm och jag var deppig. Jag trodde aldrig att jag skulle träffa den rätta. Jag trodde att jag alltid skulle leva ensam i min 2:a i Örby - haha bara 19 år gammal gammal och redan "trött" på livet. 
 
Våren 1992 så var jag bjuden på stor fest och jag hade verkligen inte tänkt att gå eftersom jag skulle jobba hela helgen. Men Bella (min bästa kompis) tjatade som bara den och efter ett tag gav jag efter. Okej jag kunde väl komma på middagen och sen åka hem. Festen var på et hotell i Näsby Park så det var ganska långt hem till Örby och jag hade redan gjort upp mina resplaner. Väl på plats så såg vi (Bella och jag) två snygga yngre män och vi tingade dom, haha, hur låter detta liksom. Som tur var tingade vi inte samma, vilket vi iofs aldrig gjort då vi alltid haft olika smak på män.
 
Efter middagen så var det dans och jag gillar att dansa så jag blev kvar, trots mina resplaner hem och vetskapen att jag skulle jobba kväll dagen efter. Men jobba kväll oj det var många timmar kvar tänkte jag. En man, inte alls i min smak bjöd upp och vi dansade tryckare. Och helt plötsligt blir hela dansgolvet svart! Allt bara slocknade. Jag minns att jag tittade mig omkring men förstod ingenting så vi fortsatte dansa för musiken fortsatte. Efter ett tag lyser den starkaste lampan på mig och jag blir bländad och min danspartner försvinner och lämnar mig ensam där på dansgolvet. Jag tittar upp för jag vet vart lamporna varit förut så jag försöker orientera mig lite och möts av Bellas asgarv, hon står upp på en "balkong" och asgarvar åt mig. Jag som står där som bländad av ljuset och hon bara garvar.
 
Den som släkt ner allt och låter en spotlight lysa på mig är min blivande make, men det visste jag inte då. Jag lämnar dansgolvet snabbt, ganska röd om kinderna och springer upp mot denna balkong där Bella och alltså min blivande make med vän står och dom asgarvar alla tre. Dom har så roligt. Jag blir förbannad vilket jag vet att jag ofta blir och alltså även denna gång. Jag skäller om att de skämmer ut mig men de bara fortsätter att garva. Till slut får jag med mig Bella ut för en cigarett och jag tänker att nu jäklar, nu ska jag skälla på henne. Men jag kommer av mig mitt i allt då när jag plötsligt inser att någon för mig okänd man har släckt allt lyse för att rikta en strålkastare på bara mig, lilla mig liksom. Vem gör ens så? Ilskan fastnade i halsen och jag var nog mest fundersam. 
 
Kvällen fortsätter och jag tror att baren var fri för jag lyckades bli ganska rejält onykter och när det är dags att åka hem så stoppas jag. Jag får inte åka hem själv mitt i natten till Örby, jösses vad trodde jag egentligen. Jag ville ju bara hem till min säng och sova inför morgondagens jobbkväll. 
 
Natten slutar i ett hotellrum som denna okända man har till sitt förfogande och det händer absolut ingenting oanständigt där. Jag hamnar där eftersom jag vägrar att dela sovrum med Bella och hennes flört (även det hennes man nu) eftersom jag vet vad de har tänkt göra och jag vill bara hem och sova. Tror faktiskt att det var Bellas mamma som tjatade på mig om att stanna och sa att det fanns ett hotellrum att sova på och kände Jens (hon visste att han var snäll och inte skulle göra mig illa) vilket absolut stämmer. Jag blir nedbäddad och jag får sova ytterst eftersom jag kanske måste upp och kräkas sen på natten... Vilket jag inte ens minns om jag behövde men jag tror att jag lyckades hålla mig. Jag lyckades iaf bete mig så bra att denna okända man senare blir min make och pappa till mina 3 barn. Tänk om jag hade tackat nej till denna fest? Vad hade hänt då? Hade jag fortsatt sitta i mitt vardagsrum i Örby och lyssnat på sorgliga ballader? Det är det ingen som vet - vad vi vet är att nu i januari 2019 så firar jag och denna man 25-årig bröllopsdag och vi har 3 underbara döttrar ihop. 
 
Vad är oddsen för detta egentligen? 
 
våren/sommaren 1992
 
  
 
haha inte trodde han då att vi skulle sitta här med 3 döttrar <3 eller?
 

 
sommaren 2018 på Kreta <3 
 
Vi har åldrats och vi har vuxit. Nu efter 27 år tillsammans så är jag lyckligare än någonsin. Han är verkligen mannen i mitt liv och det är honom som jag vill bli gammal med, på riktigt. Ett äktenskap är som en bergochdalbana, det går upp och det går ner och ibland snurrar det rejält. Men vi har nog kommit ut i en lugnare sektion av bergochdalbanan nu  - och vi njuter av varandra. Vi njuter av att ha varnadra och jag älskar denna mannen. Tänk att han, just han, står ut med mig och mina bergochdalbanor...
Familj, känslor, livet | | Kommentera |

klimakteriet, är jag där?

Igår såg vi (mannen och jag) på ett program på SVT om klimakteriet. Och ja jag erkänner att jag kände igen mig i mycket av de symptom som de radade upp men jag har faktiskt inte ens tänkt tanken att jag skulle vara där - i klimakteriet - än. Jag känner mig inte så gammal. Men jag inser att jo jag är faktiskt så gammal jag fyller 47 år nästa gång som jag fyller år. Och det är liksom ingenting som det pratas om. Varför pratar vi kvinnor inte med varandra om detta? Varför är detta så tabu? 
 
https://www.tv.nu/program/klimakteriet-det-ska-handa-dig-med
 
Jag har inte ens pratat med min mamma eller storasyster om detta och det beror nog främst på att jag inte ens tänkt tanken på att jag skulle vara där nu. Men nu fick jag kanske förklaringen på varför jag flera gånger per dygn får hjärtklappning, svettningar (ja visst det borde jag väl fattat att det tillhör klimakteriet), torra och kliande ögon, humörsvängningar (har jag nog iofs haft hela livet och beror inte bara på detta), dålig sömn med flera uppvaknande per natt mm. Jag har absolut inga problem med att vara i klimakteriet det är en sak som alla vi kvinnor ska gå igenom men att det pratas så lite om det så att jag inte ens tänkt tanken på varför jag har dessa symptom irriterar mig lite. Jag känner att om jag hamnat i klimakteriet så är det inga problem för mig - problemet är att jag inte ens tänkt tanken - jag har fått mina underbara döttrar och har inga problem med att bli att äldre. Men det är grymt jobbigt att vakna flera gånger per natt (detta har jag alltid förknippat med min reumatism eftersom jag oftast vaknar av värk i kroppen) och hjärtklappningarna är jobbiga men det är ingenting som har skrämt mig varför vet jag faktiskt inte riktigt. De flesta blir kanske rädda när hjärtklappningarna kommer men jag har aldrig blivit det, rädd alltså och varför jag inte blivit rädd över detta vet jag inte riktigt. Jag har inte ens sökt läkare för hjärtklappningarna för de har alltid gått över. Ja men ni hör ju hur jag resonerar. jag blir alltid orolig när någon annan mår dåligt eller har diffusa symptom men när jag har det själv så rycker jag bara på axlarna, lite knäppt faktiskt. Grejen är också att jag för några år sedan opererade bort min livmoder på grund av vissa orsaker så jag har av förklarliga själ inte haft mens på flera år, alltså kan jag inte veta när jag egentligen skulle hamna i menopaus vilket väl är det mest klassiska symptomet för att veta att man hamnat i klimakteriet.
 
Det "roligaste" var att jag tror faktiskt att min man har fattat detta före mig. Kanske var det därför han valde det programmet på tv:n igår för att få mig att förstå? För det är inget som man säger till den man lever med att du jag tror att du har hamnat i klimakteriet. Skulle han ha sagt det så, ja då hade jag blivit arg tror jag och förnärmad...
 
Men på riktigt varför pratar vi inte om detta? Vi pratar om så mycket annat men inte om detta. Jo ibland slänger vi (kvinnor) oss med skämt om att "oj vad varm jag blev jag är nog i klimakteriet" och så skrattar vi (eller ja så skämtar vi på min arbetsplats iaf). 
Allmänt | | Kommentera |

när värken släpper...

Min högra höft och ner i höger ben har gjort ont dagligen i flera år. I vissa perioder har det känts sämre andra perioder bättre men värken har aldrig helt försvunnit. Jag har röntgat höften (och ryggen) för att se så problemet inte var någon förslitning eller liknande (vilket iaf inte röntgen visade på), jag har fått sjukgymnastik, träningsprogram, massage, akupunktur, kortisonsprutor och annat men utan resultat. Värktabletter har jag haft men inte tillräckligt vad jag känt. Trots allt detta så har värken hela tiden funnits där. Vissa perioder har jag haltat och haft riktigt ont. Promenader har jag tagit trots värken men jag har haft ont i varje steg, att gå i trappor har varit otroligt jobbigt emellanåt (jättekul då att bo 3 trappor upp utan hiss).
 
I förrgår var jag till min läkare på vårdcentralen och vi talade då om min värk - både rent generellt i kroppen pga min reumatism som min läkare på vc vet om (såklart) och även värken i höften som liksom strålar ner i benet. Han (min läkare) var fundersam eftersom röntgen inte visade någon förslitning och han kunde inte riktigt få ihop mina besvär med att en nerv eventuellt var i kläm. Jag frågade om kortisonspruta eftersom jag förut har fått det utav min reumatolog för just detta besvär i höften/benet (iofs har den inte riktigt hjälpt men iaf). Han tyckte då att vi först skulle testa en variant av smärtstillande, antiinflammatoriskt och muskelavslappnande. Jag har aldrig testat muskelavslappnande så jag blev faktiskt lite förvånad när han tog upp detta läkemedel men jag tänkte att visst jag testar. Han sa också att om jag inte känner mig märkbart bättre inom 14 dagar så skulle jag höra av mig så skulle vi fundera på det där med kortisonspruta också. Han ansåg att eftersom jag har haft ont så länge och även har en reumatisk sjukdom så ville han testa muskelavslappnande ihop med värktabletter för att se om värken kunde minska. Han förklarade att eftersom jag har haft ont så länge så är musklerna runt höften/skinkan/benet väldigt spända och antagligen också inflammerade - detta vet jag ju iofs redan om eftersom min reumatism ger just dessa symptom - så att ta dessa läkemedel ihop trodde han kunde hjälpa mig.
 
Jag testade då i förrgår kväll att ta dessa läkemedel innan jag gick och sov och redan igår morse så kände jag att jag mådde så mycket bättre. Jag gick till bussen utan att ha ont, jag jobbade hela dagen utan att ha ont och först när jag kom hem på eftermiddagen så kom värken smygande och då tog jag ytterligare en dos läkemedel. 
 
Idag är jag ledig från jobbet och passade på att ta en promenad. Jag kände en enorm skillnad i höften/benet när jag promenerade och jag märkte att jag liksom gick och väntade på att det skulle börja göra ont. Jag gick i en lång uppförsbacke och "väntade" på värken, jag gick i trappor och "väntade" på värken men värken kom inte. Väl hemma nu efter promenaden känner jag att det molar lite i höften men det gör inte ont. Det känns helt otroligt och väldigt konstigt att den ständiga värken är borta.
 
Nu hoppas jag bara att det kommer att hålla i sig.
 
 
Sjukdom, reumatism | | En kommentar |
Upp