veganmamman...

Jag har startat en grupp på FB som heter Veganmamman (<--länk). Där kommer jag lägga upp recept och tips på vegansk mat. Då jag nu lyckats uppfostra 3 döttrar till att bli veganer - hur lyckades jag med detta tro - så blir det en del vegansk matlagning här hemma, främst nu till jul kommer det bli en liten tvist på julbordet. Vi kommer att ha vanlig julmat på julbordet - men med en massa veganska tillbehör och vegansk julmat. I gruppen Veganmamman komme rjag att försöka dela med mig av mina recept på veganskmat, idéer och tips på vad man kan byta ut mot veganska produkter mm. 
 
tex en inspirationslista till veganskt julbord har jag lagt upp i Veganmamman-gruppen
 
Vill någon av mina bloggläsare inspireras av veganmat med tips,idéer och recept så får ni gärna ansöka om medlemskap i gruppen - Veganmamman heter den.Det är tänkt som en inspirationsgrupp och en grupp där jag kan lägga ut recept och idéer.
 
idag bakade jag Lussebullar som är mjölk- och äggfria. 
Dagens recept på Veganmamman är mjölk- och äggfria saffransbullar.
 

Mjölk- och äggfria Lussebullar:

1 pkt jäst (för söta degar)
1,5 dl strösocker
250 gr mjölkfritt smör
5 dl havredryck
3 paket saffran (jag älskar smaken av saffran så jag har alltid i lite extra)
12-14 dl vetemjöl (mängden varierar pga olika mjölsorter) - du får känna efter så degen känns smidig och inte kladdig.
1/2 tsk salt

(Lite kikärtsspad drygt 0,5 dl att pensla bullarna med. Ta bara tillvara spadet då du låter dina kikärtor rinna av, detta spad går att frysa in)

Smula jästen och tillsätt strösocker, låt "smälta" ihop (när man gör så här påbörjas/förbättras jäsningen tycker jag). Smält smöret och tillsätt saffran och havredryck låt bli fingervarmt. Blanda ner detta i jästblandningen och tillsätt vetemjöl och salt, arbeta ihop en smidig och kladdfri deg.

Låt jäsa i 30 minuter.

Mandelmassa och smörblandning:
100 gr mjölkfritt smör
50/100 gr riven mandelmassa 
1 tsk vaniljsocker
0,5 dl strösocker. 
Blanda ihop allt till en smet som sen går att bre på den utkavlade degen.

Jag brukar göra lussebullar med mjölkfritt smör och riven mandelmassa, arbetar då in smör och riven mandelmassa till en "smet". Arbeta då ut degen som om du skulle göra kanelbullar och bre på blandningen av smör och mandelmassa. Rulla ihop och gör bullar i bullpapper.

En liten del av degen bakar jag ut till vanliga lussekatter.

Låt bullarna jäsa 30 minuter igen. 
Pensla med lite kikärtsspad om du vill ha en lite glansig yta (eftersom jag bakar helt utan ägg så penslar jag såklart inte bullarna med ägg utan använder kikärtsspad istället).

Grädda i mitten av ugnen 250 gr i drygt 10 minuter (beror på storleken på bullarna)


en annorlunda barndom...

Min barndom var lite enkelt uttryckt annorlunda. Jag föddes väldigt sjuk (<-- länk då jag inte orkar förklara allt igen) och fick bo på sjukhus mina första 2 år i livet med några korta permissioner hem till min familj. Jag minns när jag var barn och tonåring och man satt hemma hos en kompis och kollade i deras bebisalbum - jag minns att jag alltid tyckte deras bilder var lite konstiga hahaha. Dom tyckte sen i sin tur att mina bilder var mycket märkliga. Mina bilder från mina första år är tagna på sjukhus och ibland vid några få tillfällen hemma när jag var på permission över dagen/helgen - men de flesta av mina foton från min tidiga barndom är från sjukhus. Andras bilder från barndomen var med jultomten, paket, tårtor mm - sådana bilder som mina egna barn har i sina fotoalbum och som jag nu förstår är det normala i ett fotoalbum från barndomen. Men jag såg ju mina bilder som normala - för det var ju min barndom. ja men förstår hur jag tänker va? Det som är ens egna vardag är det som man tycker är normalt...
 
 
 
Ibland funderar jag på vad dessa år har gjort med mig. Ens barndom präglar en till viss del även som vuxen och är man då uppvuxen i en sjukhusmiljö där provtagningar tillhör vardagen, infektionerna såsom lunginflammation avlöser varandra och den normala klädseln blir läkarrockar och gula infektionsrockar - ja men såklart måste jag ha blivit så som jag är till viss del på grund av detta? Frågan blir då hur hade jag varit om jag inte hade behövt utstå detta som bebis och litet barn? Det kommer jag aldrig få veta men jag gillar att filosofera och fundera så ibland fastnar jag i dessa tankar. Sen kan jag inte sätta fingret påvad som gjort mig till den jag är idag och hur jag egentligen är - jag är ju jag liksom men visst blir vi som vi blir på grund av vissa saker i våra liv...

födelsedag - igen...

Idag fyller min man år och jag förundras över hur många år vi hållit ihop. Grattis älskling på din födelsedag. Vi är väl inne på vårt 25 år ihop vilket är helt makalöst egentligen. Självklart har det gått upp och ner under dessa år - det är inte lätt att leva ihop med en annan människa det kan jag tala om. 
 
Jag brukar säga att JAG är ingen lätt människa att leva med - långt ifrån lätt att leva med - och nej det är svårt att leva ihop så är det. Ett älktenskap bygger ju på två individer och det är inte bara ens fel att det blir svårt att leva ihop - man är två som ska anpassa sig och jämka (fy fan vad svårt det kan vara ibland). jag tänker ofta på att vi levt ihop längre tid nu än vad jag har levt ihop med min mamma då jag bodde hemma, en ganska konstig känsla egentligen. Att jag levt och bott längre ihop med min man än med min ursprungs (kan man ens säga så?) familj.
 
  
första bilden är sommaren 1992 och andra bilden är sommaren 2016.
Tänk 24 år mellan bilderna. 
Tänk allt vi gått igenom, vad kloka vi blivit och vad gamla vi börjar bli...
 

drömmar...

Ibland kan jag drömma om att kunna fly landet och få leva i sol och värme - samtidigt älskar jag snö och faktiskt även kylan till viss del. Luften blir så klar och "ren" när kylan kommer - men tyvärr gillar inte riktigt min reumatiska kropp kylan lika mycket som jag gör. Den reumatiska kroppen skulle behöva sol, värme och varma bad. Kanske kan detta någongång i livet bli verklighet... Jag brukar säga att vi ska flytta till solen sen när vi går i pension men vem vet hur länge en utsliten trött kropp kommer hålla efter pensionen. Vore bättre att kunna flytta till värmen redan nu men livet fungerar inte riktigt så. Vi har ju jobb, barn, familj här hemma som man inte bara kan (vill) lämna. Självklart vet jag att barnen vill att jag (vi) ska må bra och dom skulle nog gladeligen komma ner och bo hos oss emellanåt i värmen om drömmen blev sann - men ja det är nog faktiskt bara en dröm och drömmar kan man leva ganska gott på. 
 
Men som sagt jag älskar snö och jag älskar julen. Kanske älskar jag mest förberedelserna inför julen. Ni vet adventsljusen, julkalendern (ja jag tittar fortfarande på julkalendern) lucia med allt vad det innebär mm. Jag är helt enkelt en som gillar julen och snön - och till viss del även kylan faktiskt. Men drömmen om att bo i värmen finns där också...
 
 
   
det är något visst med förberedelserna inför julen. 
 
 
ja det är bra med en pall när man fixar i köket...

vuxenlivet - vad trodde jag...

Jag tänkte fortsätta på tankebanan från igår. Vad önskade jag mig av vuxenlivet när jag var barn och tonåring? Som barn minns jag bara att jag ville ha en egen familj med många barn där JAG skulle få bestämma för att jag var vuxen och mamma - hahaha ja men som barn tror man att vuxna bestämmer allt men så är det inte i verkligheten i alla fall inte i min verklighet. 
 
Som tonåring minns jag inte riktigt vad jag drömde om. Jag tror mest jag drömde om att få bli vuxen så att livet kunde få lugna ner sig - även här önskade jag nog mest det här med att få bestämma själv. Jag har nog alltid velat få bestämma över mitt egna liv - men varken som barn, tonåring eller vuxen får man bestämma helt själv. Det finns alltid något man måste anpassa sig till - jobb, familj, ekonomi, bostad mm allt sådant måste fungera och det är ingenting du som vuxen helt bestämmer själv. Visst bestämmer jag väl mer över mitt egna liv nu idag när jag är vuxen än vad jag gjorde som barn och tonåring men livet har sina begränsningar i bestämmelse och det förstod jag inte som barn/tonåring. 
 
lite så här är livet som vuxen...
 
Jag har ofta tänkte på de vänner som jag hade när jag var tonåring - jag har sporadisk kontakt med två av mina tjejkompisar från den tiden vilket är väldigt trevligt och lärofyllt för vi kan prata om saker som vi inte kan prata med andra om. Men så har jag funderat på det här med klassåterträff, jag har aldrig varit på någon varken från klassen som jag gick i till åk6 eller från klassen där jag började i åk7 - om jag minns rätt blev jag inbjuden till en för högstadieklassen för många år sedan men valde då att tacka nej. Jag tyckte det kändes konstigt och fel att gå dit och "visa upp mig som vuxen" - jag tror att jag kanske också var lite rädd för vad mina forna klasskompisar tyckte om mig och vad de nu skulle tycka om mig. Nu idag skulle jag kanske tacka ja istället mest för att få träffa på människor som jag hade runt mig som tonåring men samtidigt skulle jag vara väldigt nervös innan. Eftersom jag var ny i klassen i åk7 så kände jag aldrig riktigt att jag hörde dit - jag hade också bestämt mig under flytten från norra sidan av Stockholm till den södra sidan att jag inte skulle låta någon "sätta sig" på mig. Vilket jag kanske lyckades med jag vet inte riktigt. Tyvärr blev det nog istället tvärtom att jag "satte mig" på andra vilket nu i dagsläget inte känns riktigt bra. Jag tror jag gick från två ytterligheter - från att ha varit tyst,blyg och ganska osynlig till att (fortfarande vara blyg men) bli tuff, högljudd (ibland) och synlig.  Förut har jag faktiskt skämts över hur jag blev som tonåring men nu idag så förstår jag mitt 13/14/15-åriga jag bättre. Jag förstår varför jag blev som jag blev om jag säger så...
 
    
vi var ju ett gäng som hängde på skolgården mestadels av tiden som vi var i skolan...
 
Jag är väldigt nyfiken på hur folk i min omgivning där i högstadiet "såg" på mig?
Jag tror att ganska många genomskådade mig - vilket jag inte alls förstod då...
De flesta såg nog den där lilla tysta och blyga bakom skyddet som jag försökte bygga upp...
 

drömmar om vuxenlivet...

Sitter och tittar på reprisen av Tomas Andersson Wij när han sjunger med Veronica Maggio och de börjar tala om tonårstiden och vad de önskade av vuxenlivet. Detta satte såklart fart på mina tankar och jag började fundera på vad jag drömde om som tonåring. 
 
Han sjunger om sommaren 1987...
 
Sommaren 1987 ja då var jag 15 år - eller ja jag fyllde 15 år den sommaren 15 augusti. Men vilka drömmar hade jag? Vad önskade jag mig av vuxenlivet? Jag vet inte riktigt om jag tänkt så... Eller jo såklart hade jag drömmar om livet, hur livet skulle bli - men jag minns inte riktigt vilka drömmar jag hade. 
 
Jag minns att jag som tonåring var blyg och tyst och satt längst bak i klassrummet - men lyckades trots min tysthet (kanske var jag inte så tyst som jag minns det) ofta bli utslängd från lektionerna. Jag vet att jag retade gallfeber på vissa lärare och de fick säkert magont bara de såg att det var min klass som skulle ha lektion. Usch fy så hemskt nu när jag tänker på det. Jag fick faktiskt tillslut börja i en OBS-klass och det är något som jag aldrig skämts över - det blev min stora räddning tror jag faktiskt. Att börja i OBS-klass hjälpte mig bort från ett liv som hade börjat bli destruktivt och hade jag inte räddats bort därifrån i tid så hade livet kunnat blivit precis hur som helst... 
 
Men vad drömde jag om då som tonåring? Jag tror jag drömde om barn och familj, så enkelt men så svårt. Arbete, make och barn drömde jag nog om tror jag och det har jag fått. Kanske trodde jag att vuxenlivet var enklare än vad det egentligen är. Jag tror att jag ofta tänkte "bara jag blir vuxen så ska jag..." och så hade jag någon tanke eller dröm där. Men så när man väl är vuxen så inser man att livet som vuxen är INTE enklare. Oftast är livet som vuxen tuffare än vad tonåringar tror... Eller ja iaf mitt vuxenliv - inget liv är väl en dans på rosor men som tonåring trodde jag nog att bara jag blev vuxen så skulle allt lösa sig. 
 
    
drömmen om barn har alltid funnits där -
och mina älskade döttrar är bland det bästa jag gjort i mitt liv.
 
Självklart är min man och mina barn bland det viktigaste i mitt liv så är det ju - men jag skulle aldrig kunna leva bara för barnen eller bara för mannen. Jag är en egen person som måste leva för min egen skull. Då måste man försöka ha ett liv utanför familjen där man bara får vara sig själv. Det vet jag inte om jag riktigt ens tänkte på som tonåring... Som tonåring levde jag inte för att få vara mig själv, som tonåring levde jag för att behaga kompisar, få kärlek och bekräftelse. Det är sanningen! Jag jagade bekräftelse och kärlek när jag var tonåring.
 
 
 

hur får man till ett rättvist schema...?

Går det att få till ett rättvist schema för all personal då man arbetar inom sjukvården? Jag tror ju det är möjligt iaf. Tex måste man kunna ha vissa riktlinjer att om du arbetar 75% så ska du arbeta si och så många kvällar, dagar och helgpass under din schemaperiod - jobbar du 100% så måste det också finnas riktlinjer för antal kvällar, dagar och helgpass och såklart sen om du arbetar 80% eller hur många % du nu arbetar. Ingen på en arbetsplats kommer någonsin att bli 100% nöjd över sitt schema - jag menar om jag skulle bli 100% nöjd med mitt schema så skulle jag vilja vara ledig varje dag fast med full lön och det fungerar ju inte liksom det förstår ju alla. Men en personalgrupp kan bli mer eller mindre nöjda över sina scheman. 
 
Jag är av den uppfattningen att om en verksamhet ska fungera så måste även personalhälsan fungera och i personalhälsan ligger även schemaplaneringen. Det kan hända att någon på en arbetsplats vill arbeta fler kvällar än vad den personen egentligen "måste" och då går det säkert att lösa eftersom det antagligen på samma arbetsplats kommer att finnas någon i personalen som behöver arbeta färre kvällspass kanske pga barnomsorg eller annat skäl - så sånt borde alltid kunna gå att lösa. Men att som i det schemaförslag vi fått nu göra så totalt olika för alla i personalen utan vad jag kan se en riktig tanke bakom det leder bara till missnöje. Om personalen i möjligaste mån är nöjda över sina arbetstider och scheman så stävjar det till en viss del eventuellt missnöje, skitsnack och  ohälsa bland personalgruppen. Om man lägger ett schema som är så gott det bara går rättvist gentemot alla i personalgruppen så vinner verksamheten på det - det är i alla fall jag helt övertygad om. Verksamheten är såklart viktig jag förstår verkligen det men en verksamhet består av personal - människor - som har olika förutsättningar och olika liv utanför arbetet och om personalen inte kan fungera ordentligt utanför arbetet (verksamheten) så kan inte samma personal fungera fullt ut i verksamheten - tror jag iaf. 
 
Sen önskar jag verkligen att det skulle gå att få bort de där heldagspassen som vi alltid har på helgerna - det har fungerat på andra ställen att få bort liknande arbetspass så varför skulle det inte fungera på vår arbetsplats funderar jag. Och precis som med kvällarna jag skrev om ovanför så finns det säkert vissa inom personalgruppen som gärna jobbar dessa heldagspass för att tjäna in timmar och få mer ledighet istället men det finns också personal i personlgruppen som inte vill och orkar arbeta dessa heldagspass - som faktiskt efter liknande pass är totalt slutkörda så att det enda en orkar med dagen efter är att ligga hemma i soffan och hämta krafter. Eftersom vi är så olika personligheter i en personalgrupp så går det mesta att lösa om man bara frågar personalen... 
 
Kanske kommer jag nu att hamna i onåd efter dessa blogginlägg - jag vet inte det kan bli så. Men jag kan inte stå bredvid och stilla se på hur orättvisor sker. Det har jag aldrig kunnat göra och det kommer jag aldrig att kunna göra heller. Även om jag personligen "tjänar" på att byta schema så ser jag ju att vissa av mina kollegor inte gör det och då fungerar jag som så att jag kan inte bara sitta bredvid och se på. Kanske är det fel av mig att fungera på

scheman och arbetstider...

Vi håller på att gå igenom eventuella nya scheman på jobbet och vi hoppades väl allihopa att de nya skulle vara bättre än de gamla schemanan som vi arbetar efter nu - men så är inte fallet. Jag förstår att verksamheten måste prioriteras men jag anser att även personalens hälsa ska prioriteras och det anser jag inte riktigt att det görs med dessa schemana. På det stora hela är schemana väl ganska bra men så finns det små saker som blir stora och som skulle behöva ändras. Tex så arbetar jag 7.30 - 20.30 eller 7.00 - 20.30 de söndagar som jag arbetar och dessa tider fixar inte jag ordentligt. Att vara på jobbet och arbeta med dementa människor tar både fysiska men även psykiska krafter och att då arbeta ute i den verksamheten i 13-14 timmar en dag blir för mycket. På måndagen efteråt är jag totalt slut. Jag känner mig bakis faktiskt och orkar inte göra någonting, jag vill helst ligga i soffan hela dagen efter dessa långpass. Kanske har det även med mina reumatiska sjukdomar att göra att jag blir så totalt slut efter dessa pass så kan det säkert vara men jag vet att vissa av mina kollegor känner ungefär detsamma som mig angående dessa arbetspass och dom har inte reumatism. 
 
När jag arbetade inom sjukvården på sjukhus så upplevde jag aldrig att schemana var så här knepiga och då hade jag ändå småbarn hemma. Tyvärr hittar jag inga av mina gamla scheman så jag kan tyvärr inte jämföra med hur dom var... 
 
Jag förstår att alla på en arbetsplats inte kan och inte kommer att bli 100% nöjda med sina scheman hur man än vrider och vänder och på dom. Men de flesta ur personalen kan bli mer nöjda än missnöjda om schemana läggs så att de är rättvisa och någotsånär likvärdiga mellan personalen. jag anser tex inte att någon som arbetar 75% ska arbeta fler kvällar än någon som arbetar 100% (om nu inte den som arbetar 75% bett om just kvällspass) utan det måste regleras så att schemana är rättvisa beroende på hur många % personalen arbetar. OM schemana är mer rättvisa så kommer det stävja en del av missnöjet (och skitsnacket) som finns på en arbetsplats.
 
ja ja fortsättning lär komma på detta...

personligt halsband från #smolk...

På #bloggmiddagen2016 så fick vi alla ett personligt halsband från #smolk och på mitt halsband fanns citatet "det sägs om mig..." och jag kände direkt på bloggmiddagen att jag kände igen meningen men jag kunde inte komma på varifrån, jag kunde inte riktigt sätta fingret på varifrån jag kände igen denna mening men jag fick en känsla av att jag skrivit det själv. Eftersom jag visste att #smolk hade gått igenom våra bloggar för att få till en personlig text så började jag att leta runt på min blogg efter denna mening men jag hittade ingenting. Jag mejlade till och med Ewa som höll i middagen för att fråga för jag ville verkligen veta och jag ville veta ordentligt innan jag skulle skriva det här inlägget, men nej vi förstod inte riktigt. Tills jag kom på den briljanta ideén att googla citatet plus mitt bloggnamn och då plötsligt fick jag upp ett gammalt inlägg som jag hade skrivit 2010. Där i det inlägget hade jag skrivit ner några av min dikter som jag skrev redan 1990 - och ja en av dikterna heter just "det sägs om mig..." . Jösses vilket arbete #smolk har lagt ner för att hitta ett citat som skulle passa just mig - jag är verkligen fascinerad och mycket glad över detta. 
 
 
citatet från en dikt som jag skrev 1990...
 

Det sägs om mig ...

 Det sägs om mig att jag är idel leende.

Alltid så possitiv och glad.

En som alltid skrattar och muntrar upp.

 Men ingen ser mig.

Mitt sanna jag.

 Bakom den leende masken.

Bakom den glada fasaden.

Sitter jag ensam.

En gråtande liten flicka.

 Rädd och ensam i mörkret.

Ingen hör mina förtvivlade rop på hjälp.

 Det hörs inte ut genom skalet, till er där ute.

 1990-01-11

Denna dikt lyckades alltså #smolk att finna när de letade runt på min blogg för ett personligt citat.

Tack #smolk för det fina halsbandet med ett budskap som fortfarande stämmer vissa dagar - kanske inte riktigt lika ofta nu 2016 som det gjorde 1990 - men vissa dagar känns det precis som i dikten fortfarande. 

Och tack Ewa för en mycket trevlig kväll med god mat, dryck och många glada, hjärtliga skratt. 

kanske kommer jag att leta upp fler av mina dikter som jag skrev då 1990/1991 och lägga in här...

Det återstår att se

 

milstolpar i livet...

Alla har vi de där olika milstolparna i livet och idag kom då en av alla milstolpar i mitt liv. Idag fyller min yngsta dotter 18 år vilket betyder att jag nu bara har myndiga och vuxna barn. Det är en stor milstolpe i mitt liv.
 
Tänk att min lilla bebis fyller myndig idag - det är nästan lite svårt att förstå.
 
Emelie och Erika kom som Pippi Långstrump till BB 
Jag skulle göra vad som helst för dessa tre flickor som nu idag är kvinnor allihopa.
Fina, starka, kloka kvinnor som vet vad de vill här i livet och som kämpar för att få det så.
 
När nu mitt yngsta barn fyller 18 år och blir myndig så kommer det vara många saker som det blir skillnad på i mitt liv. Bara det där självklara med att ringa om en läkartid, hämta ut medicin på apoteket mm kommer kräva att Elin skriver fullmakter till mig om att jag får ringa och hämta - om hon nu alltså anser att jag får det. Anser hon att jag inte får dessa saker så är det så - vilket kommer bli mycket märkbart för min del, så jag hoppas att hon fortsätter att ha förtroende för mig och att hon har fortsatt förtroende för att jag gör det som är bäst för henne. 
 
      
Tänk alla dessa minne som finns - så fint att plocka fram de ibland...
 
min lilla busfia som jag älskar så. Jag skulle göra vad som helst för henne och hennes syskon.
 
Mina äldsta döttrar frågade mig idag om jag känner mig gammal nu när jag bara har vuxna barn - men nej jag gör inte det faktiskt. Jag kan skoja om att oj oj vad gammal jag känner mig men nej jag gör inte det egentligen. Visst kroppen känner sig som 100 år ibland men knoppen kan känna sig som 15 år ibland... Man blir väl inte äldre än man gör sig? Ibland är jag den där kloka vuxna som tar ansvar men lika ofta kan jag vara den där barnsliga Misan som gillar kiss- och bajshumor och bara lallar runt och gör mig larvig - så ålder är väl bara en siffra tänker jag.

bloggmiddag 2016.

Igår var det alltså dags för Bloggmiddag som min vän Ewa håller i - detta blir nog den sista Bloggmiddagen men som Ewa själv skriver man ska aldrig säga aldrig...
 
Vi var på Beirut café och åt av deras meze meny. Det var gott men eftersom jag inte kan äta så mycket pga min GBP så blev det liksom mest en liten avsmakning för min del och därför kände jag om jag ska vara helt ärlig att det inte riktigt var värt priset. Kanske hade jag kunnat säga till innan att jag inte kan äta så mycket men äsch som opererad får jag stå sitt kast känner jag för det är ingen annan än jag själv som valt denna operation så när jag går ut och äter så får jag liksom gilla läget - och betala det pris som begärs. Jag vet att många GBP-opererade INTE tänker som jag gör men jag känner att det var mitt egna val att göra denna operationen och ingen annans så varför ska jag då komma och kräva att få betala mindre... 
 
Men jag hade en väldigt trevlig kväll med mycket skratt och prata om allt mellan himmel och jord. Att bara komma iväg och träffa ett gäng goda vänner är så mycket värt, mer värt än kostnader för mat och dryck så umgänget uppvägde allt och kvällen kändes väldigt trevlig.
 
Min vän Gunilla både hämtade mig innan middagen i Farsta och skjutsade sedan hem mig efter middagen. Tack vännen det var verkligen guld värt att slippa åka kommunalt en lördagskväll. 
 
 
Vi fick alla med oss en goodiebag hem som innehöll lite gott och blandat.

bloggmiddag 2016.

Ikväll är det då äntligen dags för årets Bloggmiddag, som jag väntat och längtat. Det är min vän Ewa som håller i det ikväll och förväntningarna är höga, vad jag vet är i alla fall att det kommer bli mycket prat och skratt runt våra bord ikväll. Det ska bli så trevligt att få äta gott, prata och umgås med ett härligt gäng bloggare ikväll. Vi ska träffas och äta, dricka och umgås på Beiruts Café 
 
 

en fortsättning på min tanke som jag skrev om igår...

Igår skrev jag ett inlägg här på bloggen om det här med att sluta arbeta om jag hade haft råd. Jag kände spontant att nej jag skulle inte vilja sluta arbeta helt och jag skulle verkligen inte vilja "leva" på min mans inkomst. Idag - eller rättare sagt i natt - har tankarna fortsatt kring detta och jag bara kände att jag måste skriva ner dessa tankar. 
 
Alla har vi ju olika sorters arbeten som är tunga på helt olika sätt. Vi är oftast inte medvetna om vad ett arbete kräver om vi inte själva arbetar inom det, så är det. Och vi står alltid oss själva (och vår familj) närmst. Som undersköterska inom demensvården så är arbetet krävande både fysiskt och psykiskt - men jag gillar det iaf (oftast). Vissa dagar kan jag verkligen känna att nej jag orkar inte gå till jobbet jag vill stanna kvar i soffan och värmen under filten med en god bok men så i slutändan går jag till jobbet i alla fall. Vi har också helt olika arbetstider beroende på vad vi arbetar med. Jag känner spontant att jag skulle nog inte orka med ett arbete som hade arbetstider måndag till fredag dagtid. Inom vården har jag varierande arbetstider vardagar som helger - jag arbetar tex 7-14 ena dagen och 14-21 den andra, jag har lediga vardagar (som är guld värda) men jobbar istället helger och storhelger så som jul, midsommar, nyår, påsk mm. Det är arbetstider som jag trivs ganska bra med faktiskt - förutom det där arbetspasset som jag har varje gång som jag jobbar söndag (två helger av fem arbetar jag) för då jobbar jag 7-21 vilket är alldeles för långt och tungt att jobba. Det arbetspasset tar död på mig - och skulle jag kunna välja att gå ned i tid så skulle dessa arbetspass ryka på en gång. 
 
det är det där lilla extra som gör det...
 
Men om det sociala livet fortsatte utan att jag arbetade som Undersköterska skulle jag sluta arbeta då? Jag har min dröm som är att bli arkeolog och ja jag är nästan färdig med den utbildningen, jag har min C-uppsats kvar. Men att arbeta som arkeolog är inte heller det lättaste - men det är min stora dröm. Om jag vann pengar så skulle jag förverkliga den drömmen och sedan hemskt gärna arbeta som arkeolog - och då gärna i något varmt land (vilket är väldigt svårt att få). Men om jag vann massor av pengar så skulle jag kunna tänka mig att arbeta som volontär och då helst som grävande arkeolog. Det är min största dröm faktiskt. Men att arbeta som arkeolog är ju också ett arbete och det är tung fysiskt - i alla fall under den perioden som fynden ska grävas fram. Sen ska det ritas in på ett speciellt sätt (som inte är allt för roligt tycker jag), det ska katalogiseras varje fynd för sig, arkiveras i arkiv varje fynd för sig, skrivas rapporter, ansökas om pengar mm så att arbeta som arkeolog är ju inte bara guld och gröna skogar - även det arbetet har sina baksidor hur stor drömmen än är. 
 
  
  
 
Men så skrev jag igår om det här med att "leva" på makens pengar och hur jag ställer mig till det. Och den känslan står fast, jag skulle inte vilja "leva" på min mans pengar. Jag vill vara självförsörjande, eller i alla fall en del av försörjningen till vårt hushåll. Många kanske tycker att det är konstigt att jag tänker så, för mannen pengar är väl även mina.Nej jag har aldrig känt så faktiskt - visst är hans pengar en del av hushållskassan men det har aldrig känts som "mina" pengar. Möjligtvis har det känts som våra gemensamma pengar som kan spenderas på barnen men att jag skulle spendera mannens pengar på mig utan att ha en egen inkomst nej det skulle kännas mycket konstigt känner jag. Men det här har säkert mycket med uppfostran att göra. Jag är uppfostrad till en självständig och självförsörjande kvinna, så är det. Och så slog det mig - om jag nu skulle "leva" på min mans lön vad skulle då ske om han skulle bli långtidssjukskriven? Eller arbetslös? Eller gud förbjude om han skulle avlida? Hur skulle jag klara mig då är frågan? För det vet vi ju att ibland slår livet till och går helt fel väg mot vad vi hade tänkt oss och hur skulle man klara sig då är frågan? Ja jag kan ärligt säga att vi skulle inte klara oss på en sjukersättning från fk eller en ersättnings från arbetsförmedlingen och så är det för de flesta vuxna, även om man skulle dra ned på många saker i livet så finns hyran och det där andra kvar som ska betalas varje månad. Det där när livet nästan tar slut det har vi varit med om...
 
    
 
Sen en annan tanke som slog mig efter att jag skrivit mitt inlägg igår är om mitt välbefinnande är viktigare än min mans välbefinnande? Jag menar om jag skulle sluta arbeta för att min kropp skulle få vila och återhämtning så skulle min man fortsätta arbeta och hur skulle det vara för hans välbefinnande? Han kanske skulle känna ett stort krav på att tjäna in tillräckligt med pengar varje månad så att vi skulle klara oss och då kanske han skulle behöva arbeta trots att han kände sig sjuk. Eftersom en karensdag och sedan sjukavdrag skulle slå väldigt hårt mot ekonomin om man endast hade en inkomst till hushållet. Så vems välbefinnande är viktigast tänker jag - jag anser att bådas välbefinnande är lika viktigt och då blir det så att båda får arbeta och dra in pengar till hushållet... 
Och om jag skulle sluta arbeta nu vid 44 års ålder hur skulle då min kommande pension se ut? Vi har redan många kvinnor som lever som fattigpensionärer och dessa kvinnor har oftast arbetet hela sitt liv i alla fall deltid men pensionen räcker ändå inte till. Så hur skulle pensionen bli om man slutade arbeta redan nu? Visst man kan pensionspara men jag tror faktiskt inte att det räcker. Ingen vet hur livet kommer att se ut då när man väl får gå i pension - tänk om man då blivit ensamstående hur skulle ekonomin se ut då? Ja som ni läser så funderar jag just nu ganska mycket kring detta...

hade du arbetat om du inte måste?

En tanke som jag funderat länge på är det här om jag skulle arbeta överhuvudtaget om jag inte hade behövt för att ekonomin inte skulle tillåta annat. Hade jag gått till arbetet om jag vann några miljoner? Eller skulle jag vilja bli försörjd av min make? Eller skulle jag vilja bli sjukpensionär eftersom jag har reumatism och mitt yrke sliter väldigt mycket på min kropp?
 
Svaret på första frågan är nog att jag hade absolut gått ner i arbetstid men jag tror inte jag skulle vilja sluta arbeta helt - ett arbete är så mycket mer än "bara" ett arbete tycker jag. Jag träffar trevliga kollegor som jag får prata och umgås med, jag får faktiskt äran att ta hand om äldre människor som lär mig så mycket om både livet och mig själv, jag tillhör en gemenskap där jag vet att jag är oerhört viktig. Sen är mitt yrke - Undersköterska inom Demensvården - tungt både fysiskt och psykiskt det ska jag inte sticka under stol med. Det är tunga lyft, förflyttningar av äldre människor som de flesta av er aldrig ens kan tänka er hur de går till (vi är ofta akrobater), det är skötningar i sängen, dusch, toalett, flytt till och från rullstol, gångträning med äldre ostadiga människor som det är stor fallrisk på och som vi (personalen parerar oftast med våra egna kroppar), skötningar i sängen där vi ska vända och vrida och förflytta människor som ligger, det är matningar som ofta kräver mycket av oss, vi torkar rumpor, vi torkar tårar, vi delar ut läkemedel och gör bedömningen om någon behöver extra medicin och om vi anser det så ringer vi en sjuksköterska som stödjer oss i vårt beslut. Vi är med i livets absolut sista slutskede och vi tar hand om döende människor och även döda människor, det är vi som gör den sista omvårdnaden och som gör allt fint, stilla och värdigt för den som nyss lämnat jordelivet. Vi får höra många fina livsöden berättas, vi får många kramar, skratt, klappar på kinden och all ödmjukhet och allt det beröm inför det vi (personalen) gör är ibland obeskrivlig. När en dement kvinna eller man tittar mig djupt i ögonen och säger: "åh tack vad du är snäll och hjälpsam", "vad jag är glad att du finns här" och andra fina hjärtliga ord jag får höra under ett arbetspass ja det värmer och gör att det där lyftet tex är så värt det. Men sen har vi baksidan - vi får ibland ta emot slag, spott och spe, elakheter mm men detta är oftast sjukdomen som talar det vet vi som arbetar med detta. Så nej jag skulle inte vilja vara helt ledig från mitt arbete även om jag ofta känner mig totalt slutkörd både till kropp och själ för det ger mig så mycket.
 
att få hålla dessa mjuka fina händer är ett privilegium. 
Och att faktiskt göra skillnad på sitt arbete är en viktig känsla.
 
Svaret på den andra frågan är helt klart nej jag skulle inte vilja bli försörjd av min man. Jag är en självständig kvinna som vill tjäna mina egna pengar jag skulle inte vilja behöva be om fickpengar och även om mannen min skulle sätta in pengar på mitt konto utan att jag behövde be om det så skulle det kännas som om han försörjde mig. Jag skulle känna mig skyldig att redovisa vad dessa pengar gått till. Kanske har detta med min uppfostran att göra så kan det säkert vara men jag vill försörja mig själv eller i alla fall vara en del av försörjningen till familjen/hushållet.
 
På tredje frågan svarar jag bara NEJ! Jag skulle inte vilja bli sjukpensionär om jag absolut inte måste - vem vet hur framtiden blir men som känner just nu så känner jag bara nej. 
 
De flesta av oss måste arbeta för att kunna försörja oss och vår familj det är ju den bistra verkligheten. Vi har hyra (eller amorteringar) att betala, el, vatten, försäkringar, telefon, mat, kläder, hygienartiklar och massor av annat som vi ska betala varje månad och för att vi ska kunna göra det behöver vi arbeta - de flesta av oss i alla fall. Sen kan man helt klart fundera på sina utgifter och kanske spara in på många saker men de flesta av oss behöver arbeta i alla fall. Det är väl inte för inte som lottoreklamen visar en man som går in till chefen och säger upp sig efter en storvinst? Eller annan lottreklam där man lever livets glada dagar efter storvinsten. Men om jag skulle vinna storvinsten så ja jag skulle ta tjänstledigt ett bra tag och resa runt och upptäcka världen, jag skulle vilja kunna ge mina döttrar pengar och jag skulle vilja kunna spara till pensionen - men sen skulle jag nog vilja börja arbeta igen faktiskt. För jag skulle vilja ha gemenskapen och känslan av att göra ett bra och viktigt arbete. 
 
Men ja så här skulle jag gärna leva ett tag. 
Kanske under vinterhalvåret...
 
Så frågan är skulle DU sluta arbeta om du inte behövde gå till arbetet för pengarnas skull? 
 

hur energin går upp och ner...

Min energi går verkligen upp och ner. Vissa dagar orkar jag bara jobba sen när jag kommer hem vill jag bara ligga och läsa en bok, vissa dagar har jag energi efter jobbet (inte så ofta tyvärr just nu) och orkar fixa grejer hemma och sen när jag är ledig några dagar i rad från jobbet så känner jag hur energin kommer åter och jag orkar leva lite (ja det är precis så det känns faktiskt). När jag jobbar så orkar jag inte så mycket mer än jobbet. 
 
Men nu har jag varit ledig sedan i onsdags och idag känner jag verkligen att jag har energi till att göra saker hemma. Igår orkade jag med en långpromenad med Java och sen orkade jag baka matbröd på eftermiddagen. Idag har jag orkat baka bullar och knäckebröd - dessa små saker är verkligen guld värda för mig. Att känna att jag orkar och att det är roligt att göra saker. 
 
Jag var ner en snabbis till centrum i morse och när jag var in på pressbyrån så såg jag bullar med något toscatäcke på som såg så underbart goda ut, men jag hade redan bestämt att jag skulle baka idag så jag köpte ingen bulle på pressbyrån. Men väl hemma så insåg jag att jag hade inget att göra tosca av hemma men jag hade kokos och jag älskar kokos så jag testade att ha kokos i bullarna och vilken fullträff det blev. Så goda. Kan vara bland de godaste bullar jag bakat faktiskt. 
 
 
Jag hade mjölkfritt smör, kokossocker, lite strösocker och kokosflingor i och det blev verkligen gott.
i andra hälften av bullarna hade jag mjölkfritt smör, strösocker och kanel i. Kanelbullar fungerar alltid - men attans om inte kokosbullarna blev lite godare i alla fall. 
 
Mjölkfria (och äggfria) bullar. 
 
Jag bakar oftast mjölkfritt och har gjort det de senaste 17 åren - min yngsta dotter var mjölkproteinallergisk när hon var liten så då blev det naturligt att jag bakade mjölkfritt, sen har jag oftast fortsatt med det för jag tycker att det blir lite godare och lite saftigare när man bakar med havredryck.
Nu är alla mina 3 döttrar veganer (hur lyckades jag med detta tro?) så då blir det åter naturligt att baka mjölkfritt.Men nu även äggfritt så bullarna penslas inte med ägg utan jag penslade dom med lite havredryck innan de åkte in i ugnen. Det är därför de inte är glansiga men smaken är precis lika god utan ägg. 
 
 
 Och eftersom energin höll i sig och jag hade en bit jäst kvar i kylen så blev det en omgång hembakat knäckebröd också. 
 
Jag vet att det här med min energi som går upp och ner har mycket att göra med mina reumatiskasjukdomar. Det är delvis därför jag endast arbetar 75% jag skulle faktiskt aldrig orka arbeta 100% i alla fall inte som nu inom vården som Undersköterska. 75% går nätt och jämt att orkar med och det tar nog mer på min energi än vad jag egentligen vill erkänna så är det. 

free counters
RSS 2.0