hur får man till ett rättvist schema...?

Går det att få till ett rättvist schema för all personal då man arbetar inom sjukvården? Jag tror ju det är möjligt iaf. Tex måste man kunna ha vissa riktlinjer att om du arbetar 75% så ska du arbeta si och så många kvällar, dagar och helgpass under din schemaperiod - jobbar du 100% så måste det också finnas riktlinjer för antal kvällar, dagar och helgpass och såklart sen om du arbetar 80% eller hur många % du nu arbetar. Ingen på en arbetsplats kommer någonsin att bli 100% nöjd över sitt schema - jag menar om jag skulle bli 100% nöjd med mitt schema så skulle jag vilja vara ledig varje dag fast med full lön och det fungerar ju inte liksom det förstår ju alla. Men en personalgrupp kan bli mer eller mindre nöjda över sina scheman. 
 
Jag är av den uppfattningen att om en verksamhet ska fungera så måste även personalhälsan fungera och i personalhälsan ligger även schemaplaneringen. Det kan hända att någon på en arbetsplats vill arbeta fler kvällar än vad den personen egentligen "måste" och då går det säkert att lösa eftersom det antagligen på samma arbetsplats kommer att finnas någon i personalen som behöver arbeta färre kvällspass kanske pga barnomsorg eller annat skäl - så sånt borde alltid kunna gå att lösa. Men att som i det schemaförslag vi fått nu göra så totalt olika för alla i personalen utan vad jag kan se en riktig tanke bakom det leder bara till missnöje. Om personalen i möjligaste mån är nöjda över sina arbetstider och scheman så stävjar det till en viss del eventuellt missnöje, skitsnack och  ohälsa bland personalgruppen. Om man lägger ett schema som är så gott det bara går rättvist gentemot alla i personalgruppen så vinner verksamheten på det - det är i alla fall jag helt övertygad om. Verksamheten är såklart viktig jag förstår verkligen det men en verksamhet består av personal - människor - som har olika förutsättningar och olika liv utanför arbetet och om personalen inte kan fungera ordentligt utanför arbetet (verksamheten) så kan inte samma personal fungera fullt ut i verksamheten - tror jag iaf. 
 
Sen önskar jag verkligen att det skulle gå att få bort de där heldagspassen som vi alltid har på helgerna - det har fungerat på andra ställen att få bort liknande arbetspass så varför skulle det inte fungera på vår arbetsplats funderar jag. Och precis som med kvällarna jag skrev om ovanför så finns det säkert vissa inom personalgruppen som gärna jobbar dessa heldagspass för att tjäna in timmar och få mer ledighet istället men det finns också personal i personlgruppen som inte vill och orkar arbeta dessa heldagspass - som faktiskt efter liknande pass är totalt slutkörda så att det enda en orkar med dagen efter är att ligga hemma i soffan och hämta krafter. Eftersom vi är så olika personligheter i en personalgrupp så går det mesta att lösa om man bara frågar personalen... 
 
Kanske kommer jag nu att hamna i onåd efter dessa blogginlägg - jag vet inte det kan bli så. Men jag kan inte stå bredvid och stilla se på hur orättvisor sker. Det har jag aldrig kunnat göra och det kommer jag aldrig att kunna göra heller. Även om jag personligen "tjänar" på att byta schema så ser jag ju att vissa av mina kollegor inte gör det och då fungerar jag som så att jag kan inte bara sitta bredvid och se på. Kanske är det fel av mig att fungera på
jobb | | Kommentera |

scheman och arbetstider...

Vi håller på att gå igenom eventuella nya scheman på jobbet och vi hoppades väl allihopa att de nya skulle vara bättre än de gamla schemanan som vi arbetar efter nu - men så är inte fallet. Jag förstår att verksamheten måste prioriteras men jag anser att även personalens hälsa ska prioriteras och det anser jag inte riktigt att det görs med dessa schemana. På det stora hela är schemana väl ganska bra men så finns det små saker som blir stora och som skulle behöva ändras. Tex så arbetar jag 7.30 - 20.30 eller 7.00 - 20.30 de söndagar som jag arbetar och dessa tider fixar inte jag ordentligt. Att vara på jobbet och arbeta med dementa människor tar både fysiska men även psykiska krafter och att då arbeta ute i den verksamheten i 13-14 timmar en dag blir för mycket. På måndagen efteråt är jag totalt slut. Jag känner mig bakis faktiskt och orkar inte göra någonting, jag vill helst ligga i soffan hela dagen efter dessa långpass. Kanske har det även med mina reumatiska sjukdomar att göra att jag blir så totalt slut efter dessa pass så kan det säkert vara men jag vet att vissa av mina kollegor känner ungefär detsamma som mig angående dessa arbetspass och dom har inte reumatism. 
 
När jag arbetade inom sjukvården på sjukhus så upplevde jag aldrig att schemana var så här knepiga och då hade jag ändå småbarn hemma. Tyvärr hittar jag inga av mina gamla scheman så jag kan tyvärr inte jämföra med hur dom var... 
 
Jag förstår att alla på en arbetsplats inte kan och inte kommer att bli 100% nöjda med sina scheman hur man än vrider och vänder och på dom. Men de flesta ur personalen kan bli mer nöjda än missnöjda om schemana läggs så att de är rättvisa och någotsånär likvärdiga mellan personalen. jag anser tex inte att någon som arbetar 75% ska arbeta fler kvällar än någon som arbetar 100% (om nu inte den som arbetar 75% bett om just kvällspass) utan det måste regleras så att schemana är rättvisa beroende på hur många % personalen arbetar. OM schemana är mer rättvisa så kommer det stävja en del av missnöjet (och skitsnacket) som finns på en arbetsplats.
 
ja ja fortsättning lär komma på detta...
jobb | | Kommentera |

en fortsättning på min tanke som jag skrev om igår...

Igår skrev jag ett inlägg här på bloggen om det här med att sluta arbeta om jag hade haft råd. Jag kände spontant att nej jag skulle inte vilja sluta arbeta helt och jag skulle verkligen inte vilja "leva" på min mans inkomst. Idag - eller rättare sagt i natt - har tankarna fortsatt kring detta och jag bara kände att jag måste skriva ner dessa tankar. 
 
Alla har vi ju olika sorters arbeten som är tunga på helt olika sätt. Vi är oftast inte medvetna om vad ett arbete kräver om vi inte själva arbetar inom det, så är det. Och vi står alltid oss själva (och vår familj) närmst. Som undersköterska inom demensvården så är arbetet krävande både fysiskt och psykiskt - men jag gillar det iaf (oftast). Vissa dagar kan jag verkligen känna att nej jag orkar inte gå till jobbet jag vill stanna kvar i soffan och värmen under filten med en god bok men så i slutändan går jag till jobbet i alla fall. Vi har också helt olika arbetstider beroende på vad vi arbetar med. Jag känner spontant att jag skulle nog inte orka med ett arbete som hade arbetstider måndag till fredag dagtid. Inom vården har jag varierande arbetstider vardagar som helger - jag arbetar tex 7-14 ena dagen och 14-21 den andra, jag har lediga vardagar (som är guld värda) men jobbar istället helger och storhelger så som jul, midsommar, nyår, påsk mm. Det är arbetstider som jag trivs ganska bra med faktiskt - förutom det där arbetspasset som jag har varje gång som jag jobbar söndag (två helger av fem arbetar jag) för då jobbar jag 7-21 vilket är alldeles för långt och tungt att jobba. Det arbetspasset tar död på mig - och skulle jag kunna välja att gå ned i tid så skulle dessa arbetspass ryka på en gång. 
 
det är det där lilla extra som gör det...
 
Men om det sociala livet fortsatte utan att jag arbetade som Undersköterska skulle jag sluta arbeta då? Jag har min dröm som är att bli arkeolog och ja jag är nästan färdig med den utbildningen, jag har min C-uppsats kvar. Men att arbeta som arkeolog är inte heller det lättaste - men det är min stora dröm. Om jag vann pengar så skulle jag förverkliga den drömmen och sedan hemskt gärna arbeta som arkeolog - och då gärna i något varmt land (vilket är väldigt svårt att få). Men om jag vann massor av pengar så skulle jag kunna tänka mig att arbeta som volontär och då helst som grävande arkeolog. Det är min största dröm faktiskt. Men att arbeta som arkeolog är ju också ett arbete och det är tung fysiskt - i alla fall under den perioden som fynden ska grävas fram. Sen ska det ritas in på ett speciellt sätt (som inte är allt för roligt tycker jag), det ska katalogiseras varje fynd för sig, arkiveras i arkiv varje fynd för sig, skrivas rapporter, ansökas om pengar mm så att arbeta som arkeolog är ju inte bara guld och gröna skogar - även det arbetet har sina baksidor hur stor drömmen än är. 
 
  
  
 
Men så skrev jag igår om det här med att "leva" på makens pengar och hur jag ställer mig till det. Och den känslan står fast, jag skulle inte vilja "leva" på min mans pengar. Jag vill vara självförsörjande, eller i alla fall en del av försörjningen till vårt hushåll. Många kanske tycker att det är konstigt att jag tänker så, för mannen pengar är väl även mina.Nej jag har aldrig känt så faktiskt - visst är hans pengar en del av hushållskassan men det har aldrig känts som "mina" pengar. Möjligtvis har det känts som våra gemensamma pengar som kan spenderas på barnen men att jag skulle spendera mannens pengar på mig utan att ha en egen inkomst nej det skulle kännas mycket konstigt känner jag. Men det här har säkert mycket med uppfostran att göra. Jag är uppfostrad till en självständig och självförsörjande kvinna, så är det. Och så slog det mig - om jag nu skulle "leva" på min mans lön vad skulle då ske om han skulle bli långtidssjukskriven? Eller arbetslös? Eller gud förbjude om han skulle avlida? Hur skulle jag klara mig då är frågan? För det vet vi ju att ibland slår livet till och går helt fel väg mot vad vi hade tänkt oss och hur skulle man klara sig då är frågan? Ja jag kan ärligt säga att vi skulle inte klara oss på en sjukersättning från fk eller en ersättnings från arbetsförmedlingen och så är det för de flesta vuxna, även om man skulle dra ned på många saker i livet så finns hyran och det där andra kvar som ska betalas varje månad. Det där när livet nästan tar slut det har vi varit med om...
 
    
 
Sen en annan tanke som slog mig efter att jag skrivit mitt inlägg igår är om mitt välbefinnande är viktigare än min mans välbefinnande? Jag menar om jag skulle sluta arbeta för att min kropp skulle få vila och återhämtning så skulle min man fortsätta arbeta och hur skulle det vara för hans välbefinnande? Han kanske skulle känna ett stort krav på att tjäna in tillräckligt med pengar varje månad så att vi skulle klara oss och då kanske han skulle behöva arbeta trots att han kände sig sjuk. Eftersom en karensdag och sedan sjukavdrag skulle slå väldigt hårt mot ekonomin om man endast hade en inkomst till hushållet. Så vems välbefinnande är viktigast tänker jag - jag anser att bådas välbefinnande är lika viktigt och då blir det så att båda får arbeta och dra in pengar till hushållet... 
Och om jag skulle sluta arbeta nu vid 44 års ålder hur skulle då min kommande pension se ut? Vi har redan många kvinnor som lever som fattigpensionärer och dessa kvinnor har oftast arbetet hela sitt liv i alla fall deltid men pensionen räcker ändå inte till. Så hur skulle pensionen bli om man slutade arbeta redan nu? Visst man kan pensionspara men jag tror faktiskt inte att det räcker. Ingen vet hur livet kommer att se ut då när man väl får gå i pension - tänk om man då blivit ensamstående hur skulle ekonomin se ut då? Ja som ni läser så funderar jag just nu ganska mycket kring detta...
Familj, jobb, livet | | En kommentar |
Upp