hur får man till ett rättvist schema...?

Går det att få till ett rättvist schema för all personal då man arbetar inom sjukvården? Jag tror ju det är möjligt iaf. Tex måste man kunna ha vissa riktlinjer att om du arbetar 75% så ska du arbeta si och så många kvällar, dagar och helgpass under din schemaperiod - jobbar du 100% så måste det också finnas riktlinjer för antal kvällar, dagar och helgpass och såklart sen om du arbetar 80% eller hur många % du nu arbetar. Ingen på en arbetsplats kommer någonsin att bli 100% nöjd över sitt schema - jag menar om jag skulle bli 100% nöjd med mitt schema så skulle jag vilja vara ledig varje dag fast med full lön och det fungerar ju inte liksom det förstår ju alla. Men en personalgrupp kan bli mer eller mindre nöjda över sina scheman. 
 
Jag är av den uppfattningen att om en verksamhet ska fungera så måste även personalhälsan fungera och i personalhälsan ligger även schemaplaneringen. Det kan hända att någon på en arbetsplats vill arbeta fler kvällar än vad den personen egentligen "måste" och då går det säkert att lösa eftersom det antagligen på samma arbetsplats kommer att finnas någon i personalen som behöver arbeta färre kvällspass kanske pga barnomsorg eller annat skäl - så sånt borde alltid kunna gå att lösa. Men att som i det schemaförslag vi fått nu göra så totalt olika för alla i personalen utan vad jag kan se en riktig tanke bakom det leder bara till missnöje. Om personalen i möjligaste mån är nöjda över sina arbetstider och scheman så stävjar det till en viss del eventuellt missnöje, skitsnack och  ohälsa bland personalgruppen. Om man lägger ett schema som är så gott det bara går rättvist gentemot alla i personalgruppen så vinner verksamheten på det - det är i alla fall jag helt övertygad om. Verksamheten är såklart viktig jag förstår verkligen det men en verksamhet består av personal - människor - som har olika förutsättningar och olika liv utanför arbetet och om personalen inte kan fungera ordentligt utanför arbetet (verksamheten) så kan inte samma personal fungera fullt ut i verksamheten - tror jag iaf. 
 
Sen önskar jag verkligen att det skulle gå att få bort de där heldagspassen som vi alltid har på helgerna - det har fungerat på andra ställen att få bort liknande arbetspass så varför skulle det inte fungera på vår arbetsplats funderar jag. Och precis som med kvällarna jag skrev om ovanför så finns det säkert vissa inom personalgruppen som gärna jobbar dessa heldagspass för att tjäna in timmar och få mer ledighet istället men det finns också personal i personlgruppen som inte vill och orkar arbeta dessa heldagspass - som faktiskt efter liknande pass är totalt slutkörda så att det enda en orkar med dagen efter är att ligga hemma i soffan och hämta krafter. Eftersom vi är så olika personligheter i en personalgrupp så går det mesta att lösa om man bara frågar personalen... 
 
Kanske kommer jag nu att hamna i onåd efter dessa blogginlägg - jag vet inte det kan bli så. Men jag kan inte stå bredvid och stilla se på hur orättvisor sker. Det har jag aldrig kunnat göra och det kommer jag aldrig att kunna göra heller. Även om jag personligen "tjänar" på att byta schema så ser jag ju att vissa av mina kollegor inte gör det och då fungerar jag som så att jag kan inte bara sitta bredvid och se på. Kanske är det fel av mig att fungera på

scheman och arbetstider...

Vi håller på att gå igenom eventuella nya scheman på jobbet och vi hoppades väl allihopa att de nya skulle vara bättre än de gamla schemanan som vi arbetar efter nu - men så är inte fallet. Jag förstår att verksamheten måste prioriteras men jag anser att även personalens hälsa ska prioriteras och det anser jag inte riktigt att det görs med dessa schemana. På det stora hela är schemana väl ganska bra men så finns det små saker som blir stora och som skulle behöva ändras. Tex så arbetar jag 7.30 - 20.30 eller 7.00 - 20.30 de söndagar som jag arbetar och dessa tider fixar inte jag ordentligt. Att vara på jobbet och arbeta med dementa människor tar både fysiska men även psykiska krafter och att då arbeta ute i den verksamheten i 13-14 timmar en dag blir för mycket. På måndagen efteråt är jag totalt slut. Jag känner mig bakis faktiskt och orkar inte göra någonting, jag vill helst ligga i soffan hela dagen efter dessa långpass. Kanske har det även med mina reumatiska sjukdomar att göra att jag blir så totalt slut efter dessa pass så kan det säkert vara men jag vet att vissa av mina kollegor känner ungefär detsamma som mig angående dessa arbetspass och dom har inte reumatism. 
 
När jag arbetade inom sjukvården på sjukhus så upplevde jag aldrig att schemana var så här knepiga och då hade jag ändå småbarn hemma. Tyvärr hittar jag inga av mina gamla scheman så jag kan tyvärr inte jämföra med hur dom var... 
 
Jag förstår att alla på en arbetsplats inte kan och inte kommer att bli 100% nöjda med sina scheman hur man än vrider och vänder och på dom. Men de flesta ur personalen kan bli mer nöjda än missnöjda om schemana läggs så att de är rättvisa och någotsånär likvärdiga mellan personalen. jag anser tex inte att någon som arbetar 75% ska arbeta fler kvällar än någon som arbetar 100% (om nu inte den som arbetar 75% bett om just kvällspass) utan det måste regleras så att schemana är rättvisa beroende på hur många % personalen arbetar. OM schemana är mer rättvisa så kommer det stävja en del av missnöjet (och skitsnacket) som finns på en arbetsplats.
 
ja ja fortsättning lär komma på detta...

en fortsättning på min tanke som jag skrev om igår...

Igår skrev jag ett inlägg här på bloggen om det här med att sluta arbeta om jag hade haft råd. Jag kände spontant att nej jag skulle inte vilja sluta arbeta helt och jag skulle verkligen inte vilja "leva" på min mans inkomst. Idag - eller rättare sagt i natt - har tankarna fortsatt kring detta och jag bara kände att jag måste skriva ner dessa tankar. 
 
Alla har vi ju olika sorters arbeten som är tunga på helt olika sätt. Vi är oftast inte medvetna om vad ett arbete kräver om vi inte själva arbetar inom det, så är det. Och vi står alltid oss själva (och vår familj) närmst. Som undersköterska inom demensvården så är arbetet krävande både fysiskt och psykiskt - men jag gillar det iaf (oftast). Vissa dagar kan jag verkligen känna att nej jag orkar inte gå till jobbet jag vill stanna kvar i soffan och värmen under filten med en god bok men så i slutändan går jag till jobbet i alla fall. Vi har också helt olika arbetstider beroende på vad vi arbetar med. Jag känner spontant att jag skulle nog inte orka med ett arbete som hade arbetstider måndag till fredag dagtid. Inom vården har jag varierande arbetstider vardagar som helger - jag arbetar tex 7-14 ena dagen och 14-21 den andra, jag har lediga vardagar (som är guld värda) men jobbar istället helger och storhelger så som jul, midsommar, nyår, påsk mm. Det är arbetstider som jag trivs ganska bra med faktiskt - förutom det där arbetspasset som jag har varje gång som jag jobbar söndag (två helger av fem arbetar jag) för då jobbar jag 7-21 vilket är alldeles för långt och tungt att jobba. Det arbetspasset tar död på mig - och skulle jag kunna välja att gå ned i tid så skulle dessa arbetspass ryka på en gång. 
 
det är det där lilla extra som gör det...
 
Men om det sociala livet fortsatte utan att jag arbetade som Undersköterska skulle jag sluta arbeta då? Jag har min dröm som är att bli arkeolog och ja jag är nästan färdig med den utbildningen, jag har min C-uppsats kvar. Men att arbeta som arkeolog är inte heller det lättaste - men det är min stora dröm. Om jag vann pengar så skulle jag förverkliga den drömmen och sedan hemskt gärna arbeta som arkeolog - och då gärna i något varmt land (vilket är väldigt svårt att få). Men om jag vann massor av pengar så skulle jag kunna tänka mig att arbeta som volontär och då helst som grävande arkeolog. Det är min största dröm faktiskt. Men att arbeta som arkeolog är ju också ett arbete och det är tung fysiskt - i alla fall under den perioden som fynden ska grävas fram. Sen ska det ritas in på ett speciellt sätt (som inte är allt för roligt tycker jag), det ska katalogiseras varje fynd för sig, arkiveras i arkiv varje fynd för sig, skrivas rapporter, ansökas om pengar mm så att arbeta som arkeolog är ju inte bara guld och gröna skogar - även det arbetet har sina baksidor hur stor drömmen än är. 
 
  
  
 
Men så skrev jag igår om det här med att "leva" på makens pengar och hur jag ställer mig till det. Och den känslan står fast, jag skulle inte vilja "leva" på min mans pengar. Jag vill vara självförsörjande, eller i alla fall en del av försörjningen till vårt hushåll. Många kanske tycker att det är konstigt att jag tänker så, för mannen pengar är väl även mina.Nej jag har aldrig känt så faktiskt - visst är hans pengar en del av hushållskassan men det har aldrig känts som "mina" pengar. Möjligtvis har det känts som våra gemensamma pengar som kan spenderas på barnen men att jag skulle spendera mannens pengar på mig utan att ha en egen inkomst nej det skulle kännas mycket konstigt känner jag. Men det här har säkert mycket med uppfostran att göra. Jag är uppfostrad till en självständig och självförsörjande kvinna, så är det. Och så slog det mig - om jag nu skulle "leva" på min mans lön vad skulle då ske om han skulle bli långtidssjukskriven? Eller arbetslös? Eller gud förbjude om han skulle avlida? Hur skulle jag klara mig då är frågan? För det vet vi ju att ibland slår livet till och går helt fel väg mot vad vi hade tänkt oss och hur skulle man klara sig då är frågan? Ja jag kan ärligt säga att vi skulle inte klara oss på en sjukersättning från fk eller en ersättnings från arbetsförmedlingen och så är det för de flesta vuxna, även om man skulle dra ned på många saker i livet så finns hyran och det där andra kvar som ska betalas varje månad. Det där när livet nästan tar slut det har vi varit med om...
 
    
 
Sen en annan tanke som slog mig efter att jag skrivit mitt inlägg igår är om mitt välbefinnande är viktigare än min mans välbefinnande? Jag menar om jag skulle sluta arbeta för att min kropp skulle få vila och återhämtning så skulle min man fortsätta arbeta och hur skulle det vara för hans välbefinnande? Han kanske skulle känna ett stort krav på att tjäna in tillräckligt med pengar varje månad så att vi skulle klara oss och då kanske han skulle behöva arbeta trots att han kände sig sjuk. Eftersom en karensdag och sedan sjukavdrag skulle slå väldigt hårt mot ekonomin om man endast hade en inkomst till hushållet. Så vems välbefinnande är viktigast tänker jag - jag anser att bådas välbefinnande är lika viktigt och då blir det så att båda får arbeta och dra in pengar till hushållet... 
Och om jag skulle sluta arbeta nu vid 44 års ålder hur skulle då min kommande pension se ut? Vi har redan många kvinnor som lever som fattigpensionärer och dessa kvinnor har oftast arbetet hela sitt liv i alla fall deltid men pensionen räcker ändå inte till. Så hur skulle pensionen bli om man slutade arbeta redan nu? Visst man kan pensionspara men jag tror faktiskt inte att det räcker. Ingen vet hur livet kommer att se ut då när man väl får gå i pension - tänk om man då blivit ensamstående hur skulle ekonomin se ut då? Ja som ni läser så funderar jag just nu ganska mycket kring detta...

hade du arbetat om du inte måste?

En tanke som jag funderat länge på är det här om jag skulle arbeta överhuvudtaget om jag inte hade behövt för att ekonomin inte skulle tillåta annat. Hade jag gått till arbetet om jag vann några miljoner? Eller skulle jag vilja bli försörjd av min make? Eller skulle jag vilja bli sjukpensionär eftersom jag har reumatism och mitt yrke sliter väldigt mycket på min kropp?
 
Svaret på första frågan är nog att jag hade absolut gått ner i arbetstid men jag tror inte jag skulle vilja sluta arbeta helt - ett arbete är så mycket mer än "bara" ett arbete tycker jag. Jag träffar trevliga kollegor som jag får prata och umgås med, jag får faktiskt äran att ta hand om äldre människor som lär mig så mycket om både livet och mig själv, jag tillhör en gemenskap där jag vet att jag är oerhört viktig. Sen är mitt yrke - Undersköterska inom Demensvården - tungt både fysiskt och psykiskt det ska jag inte sticka under stol med. Det är tunga lyft, förflyttningar av äldre människor som de flesta av er aldrig ens kan tänka er hur de går till (vi är ofta akrobater), det är skötningar i sängen, dusch, toalett, flytt till och från rullstol, gångträning med äldre ostadiga människor som det är stor fallrisk på och som vi (personalen parerar oftast med våra egna kroppar), skötningar i sängen där vi ska vända och vrida och förflytta människor som ligger, det är matningar som ofta kräver mycket av oss, vi torkar rumpor, vi torkar tårar, vi delar ut läkemedel och gör bedömningen om någon behöver extra medicin och om vi anser det så ringer vi en sjuksköterska som stödjer oss i vårt beslut. Vi är med i livets absolut sista slutskede och vi tar hand om döende människor och även döda människor, det är vi som gör den sista omvårdnaden och som gör allt fint, stilla och värdigt för den som nyss lämnat jordelivet. Vi får höra många fina livsöden berättas, vi får många kramar, skratt, klappar på kinden och all ödmjukhet och allt det beröm inför det vi (personalen) gör är ibland obeskrivlig. När en dement kvinna eller man tittar mig djupt i ögonen och säger: "åh tack vad du är snäll och hjälpsam", "vad jag är glad att du finns här" och andra fina hjärtliga ord jag får höra under ett arbetspass ja det värmer och gör att det där lyftet tex är så värt det. Men sen har vi baksidan - vi får ibland ta emot slag, spott och spe, elakheter mm men detta är oftast sjukdomen som talar det vet vi som arbetar med detta. Så nej jag skulle inte vilja vara helt ledig från mitt arbete även om jag ofta känner mig totalt slutkörd både till kropp och själ för det ger mig så mycket.
 
att få hålla dessa mjuka fina händer är ett privilegium. 
Och att faktiskt göra skillnad på sitt arbete är en viktig känsla.
 
Svaret på den andra frågan är helt klart nej jag skulle inte vilja bli försörjd av min man. Jag är en självständig kvinna som vill tjäna mina egna pengar jag skulle inte vilja behöva be om fickpengar och även om mannen min skulle sätta in pengar på mitt konto utan att jag behövde be om det så skulle det kännas som om han försörjde mig. Jag skulle känna mig skyldig att redovisa vad dessa pengar gått till. Kanske har detta med min uppfostran att göra så kan det säkert vara men jag vill försörja mig själv eller i alla fall vara en del av försörjningen till familjen/hushållet.
 
På tredje frågan svarar jag bara NEJ! Jag skulle inte vilja bli sjukpensionär om jag absolut inte måste - vem vet hur framtiden blir men som känner just nu så känner jag bara nej. 
 
De flesta av oss måste arbeta för att kunna försörja oss och vår familj det är ju den bistra verkligheten. Vi har hyra (eller amorteringar) att betala, el, vatten, försäkringar, telefon, mat, kläder, hygienartiklar och massor av annat som vi ska betala varje månad och för att vi ska kunna göra det behöver vi arbeta - de flesta av oss i alla fall. Sen kan man helt klart fundera på sina utgifter och kanske spara in på många saker men de flesta av oss behöver arbeta i alla fall. Det är väl inte för inte som lottoreklamen visar en man som går in till chefen och säger upp sig efter en storvinst? Eller annan lottreklam där man lever livets glada dagar efter storvinsten. Men om jag skulle vinna storvinsten så ja jag skulle ta tjänstledigt ett bra tag och resa runt och upptäcka världen, jag skulle vilja kunna ge mina döttrar pengar och jag skulle vilja kunna spara till pensionen - men sen skulle jag nog vilja börja arbeta igen faktiskt. För jag skulle vilja ha gemenskapen och känslan av att göra ett bra och viktigt arbete. 
 
Men ja så här skulle jag gärna leva ett tag. 
Kanske under vinterhalvåret...
 
Så frågan är skulle DU sluta arbeta om du inte behövde gå till arbetet för pengarnas skull? 
 

välbehövlig ledighet...

Idag fick jag faktiskt ta ut kompledigt från jobbet - jag har många timmar komp intjänade och det är alltid så svårt att få ta ut dom men idag fick jag det. Och det är verkligen välbehövligt. Jag har långledig helg så i och med kompledigheten så blir jag ledig i 5 dagar vilket känns som semester nästan. Jag trivs fortfarande på mitt jobb, det är inte det, men det blir väldigt tufft och tungt att arbeta som Undersköterska inom demensvården så ibland måste jag bara få vara ledig. Hämta kraft liksom. 
 
Värken i kroppen blir värre och värre också nu när kylan smyger sig på och det gör också att arbetet blir tyngre. Min "överklagan" angående klimatvård i höst fick också den avslag med samma motivering. Det spelar alltså ingen roll att en sjukskrivning kanske blir nödvändig - landstinget anser iallafall att jag inte kvalar in. Men ja nu har jag gjort vad jag kunnat - nu får jag bita ihop i höst och vinter och köra på och sen kanske söka nästa år igen. 
 
Nu ska jag snart ta med Java ut på en välbehövlig långpromenad. 
 
Uppdatering: Jag vet att jag fått åka på klimatvård ganska många gånger och det är jag verkligen tacksam för. Jag vet också att vissa landsting inte skickar reumatiker alls längre vilket är helt galet. Jag vet också att jag haft tur som fått åka i snitt varannat år sedan 2008. Jag vet att det nu är hårdare än det vart förut med att få åka. Men jag tycker kanske att man ska väga in om den sökande är yrkesverksam - landstinget och försäkringskassan "tjänar" på att skicka folk på utlandsrehabilitering i alla fall de som blir bättre i varmare klimat. Men jag ska sluta klaga nu. Ansökan är gjord och avslaget kvarstår så nu lever jag med det.

jaha hur blev det med träningen...

Jag skulle ju börja träna igen, klarade några pass nere på SATS och kände mig verkligen på gång. Men som kom långveckan på jobbet som alltid innebär mycket jobb och (väldigt) lite ork efter jobbet - fritid finns tyvärr inte den veckan. All min kraft går till jobbet den veckan sen orkar inte min reumatiska kropp mer. Så den veckan låg träningen nere. Men nu den här veckan skulle jag köra på igen hade jag tänkt men nej då vaknar jag med världens förkylning och feber - som jag i och för sig känt av i kroppen sen i helgen som var men nu bröt den alltså ut. 
Och en annan sak som dök upp i och med att jag började träna var acne, hela pannan är full av acne och ja så blir det alltid i början när jag kör igång med träning. Det spelar ingen roll hur ordentligt jag tvättar ansiktet, hur bra jag äter eller vad jag än gör - när jag startar upp träningen ordentligt så kommer alltid denna acne de första veckorna. 
Jösses jag skulle kunna tro att jag var 14 år när jag ser mitt ansikte i spegeln och inte 44 år som är min rätta ålder. 
 
Just det en sak till som jag glömt berätta om. Nu är äntligen min ansökan om klimatvård för min reumatism inskickad av läkaren så nu kan jag bara vänta och hoppas på att få den godkänd. 
 
 

En tur till Skansen

Idag tog jag och en kollega med oss två boende till Skansen. Jag tog med mig min boende sim jag är kontaktperson till. 

Det började med strul med förtjänsten (tyvärr inget ovanligt) men slutade med en bra och mycket trevlig dag. 

Vi började med att gå bort till några av de gamla husen och gick in i ett av dom. Över en decimeter hög tröskel - svårt men det gick. Där inne fick vi sitta vid brasan vilket var mycket uppskattat och så pratade vi med de två som jobbade där inne i huset. 
Sen gick vi bort till Solliden och tog en gofika. Så mysigt! 









ibland byter man väg i livet...

Jag vet att det är många som undrar vad jag arbetar med nu och framför allt verkar folk undra varför jag jobbar med det jag jobbar med nu. Jag arbetar nu som undersköterska (igen) på ett demensboende på Stortorps äldreboende och jag trivs mycket bra. Jag har precis fått en fast tjänst på 75% och jag är oerhört glad över den tjänsten. 
 
Som många av er vet så har jag studerat 3,5 år på högskolan - tanken var att jag skulle bli arkeolog. Men just nu fungerar inte riktigt de drömmarna in i min verklighet. Jag är fortfarande väldigt intresserad av arkeologi och historia men det är ingenting som jag just nu kan försörja mig på. Och ja jag har nu studieskulder - men vet ni det är det många som har och jag ångrar absolut inte mina år på högskolan. Jag ångrar absolut inte att jag "försökte" utbilda mig till arkeolog - ett yrke som jag haft som drömyrke sedan barnsben. Men vem vet, en vacker dag kanske jag "lyckas"... Jag har min C-uppsats kvar innan jag kan titulera mig arkeolog och den får dröja. Jag tänker inte försöka "slänga" ihop en C-uppsats bara för att andra tycker att "jag borde väl bli färdig med mina studier". Jag känner mig just nu faktiskt redan färdig med mina högskolestudier och den där C-uppsatsen får ligga på is ett tag till. Så nu vet ni! Ni behöver inte tro (och tycka) att jag misslyckats - för det tycker jag INTE själv att jag gjort. Jag vågade ta steget ut i en ny värld och jag fullföljde den nästan helt ut! 
 
Så nu arbetar jag alltså åter inom vården och jag trivs mycket bra, Jag gillar verkligen mitt arbete och jag älskar att arbeta med människor och jag trivs väldigt bra med mina kollegor. Jag hoppas att de trivs lika bra med mig. Jag blev så varm i hjärtat i går när flera av mina kollegor skrev till mig på FB att de var så glada över att jag fått en tjänst hos dom. Det värmde verkligen ordentligt. 
 
att få dela mina dagar med med alla de fina boende på mitt jobb ger mig så enormt mycket. 
 
 
    
självklart var det oerhört roligt att få vara med om en utgrävning och att få lära sig så mycket om arkeologi. 
Men kanske var det yrket mest en dröm...
Och ni vet väl att alla drömmar slår inte in?
 
 
    
och jag vet att jag passar bra till att arbeta med människor, jag passar att arbeta som undersköterska! 
Jag känner när jag går hem från jobbet att jag faktiskt gjort något bra idag på jobbet!

att irritera sina medmänniskor...

Känner att jag bara måste publicera detta inlägg igen. Fortfarande lika aktuellt...
 
Det här med bloggar, instagram och FB - jösses så man kan irritera sina medmänniskor. Är det inte bilder från rasten på jobbet där man vilar sin trötta kropp, matbilder från en lyckad middag/frukost/fika, så är det bakning vid dålig ekonomi. Eller svettiga träningsbilder där man stolt visar upp att man faktiskt orkade träna "idag också". 
 
Jag har börjat inse hur lätt man kan reta upp andra med lite bilder. Jag har nu några gånger fått lite sura (eller irriterande/spydiga) kommentarer på mina bilder på instagram eller på något blogginlägg och börjar nu inse att vissa tycks bli rejält provocerade av vissa bilder.
 
Jag arbetar som timanställd inom äldrevården och fotar såklart inte allt jag gör på jobbet, jag varken kan, vill eller får göra det. Vem vill se bilder på bajsblöjor, passerad mat, förvirrade äldre, fyllda disk- eller tvättmaskiner m.m.? Så istället lägger jag ofta ut en bild från när jag har rast och när jag har rast så vilar jag kroppen genom att ligga på soffan en stund och då blir fotot på mina fötter. Det har även blivit "en grej" just detta eftersom jag så ofta har oparade (icke parade) strumpor på fötterna, jag ids inte para ihop alla strumpor som dagligen tvättas så ibland tar jag en randig och en prickig strumpa för de är rena och de ligger i rentvätten - då blir det lite roligt att fota dessa fötter som liksom inte stämmer riktigt med hur andra tycks anse att man ska ha strumporna...  Men då tycks vissa "tro" att jag bara har rast och vilar på mitt jobb. Har inte alla rast på sina jobb? Har inte alla rätt till att ha rast på sina jobb? Jag förstår såklart att inte alla har en soffa de kan vila på - men jag är mycket glad över den där soffan för den gör att jag orkar jobba ett helt arbetspass som undersköterska!
 
    
Jag vilar på mina raster,men under mina arbetspass väcker tvättar bäddar nattar, pysslar jag om, fixar frukost/lunch/middag/fika, diskar, tvättar smutstvätt, matar, byter blöjor, hjälper på toaletten m.m. 
jag håller många händer på jobbet också... 
 
   
Jag gillar att fota mina framgångar på gymmet för jag är stolt över mig själv!
 
    
och jag gillar att laga mat, baka, koka sylt och marmelad. För mig är det avkoppling.
 
 

sommarjobb...

Som säkert alla förstått så har jag sommarjobb inom åldringsvården, närmare bestämt demensvården och jag trivs så galet bra. Jag trivs med arbetsuppgifterna, kollegorna och de boende. Så nu hoppas jag verkligen att jag ska få vara kvar efter sommaren. Jag orkar inte börja söka jobb igen! Jag vill ju vara där jag är nu jag trivs ju så bra - jag vill inte behöva söka nytt... Jag trivs faktiskt att arbeta som undersköterska. Jag trodde ett tag att jag aldrig skulle vilja arbeta inom vården igen - men jo jag trivs verkligen att arbeta som undersköterska. 
 
Jag hoppas innerligt att min reumatism och min kommande utlandsvård/rehabilitering inte ska sätta käppar i hjulen för mig...
 
 
 

Jobbhelg...

Är så himla glad att jag har det extraarbete som jag har. Trivs otroligt bra - med både personal, arbetsuppgifter och alla boende. Den här helgen har jag jobbhelg och det känns så bra. Så skönt att inte ha ångest när man ska iväg till jobbet utan kunna promenera dit med ett lätt hjärta och känna att det är helt okej att jobba hela helgen! 



Lite bilder från min lördagskväll ❤️

efter ett maratonpass på jobbet...

Jag brukar inte tacka ja till heldagar på jobbet, jag orkar liksom inte att jobba hela dagen. Men igår gjorde jag ett undantag eftersom all den ordinarie personalen skulle iväg på planeringsdag. Så jag åtog mig ett arbetspass som var kl:7.30 - 20.30. Det gick riktigt bra men jag var mer än trött när jag väl kom hem vid 21. 
 
Jag lade upp en bild som jag lånade från Lilla Berlin igår på min Instagram och på FB - den liksom sa en del om hur det är att arbeta som undersköterska inom åldringsvården (eller ja som undersköterska inom vården över huvudtaget). Jag gillar verkligen mitt jobb det är inte det, men det är många saker man ska göra samtidigt. Man ska ha många "bollar" i luften... 
 
så här kände jag mig igår - minus bebisen i famnen...
 
Idag la jag upp en text om undersköterskor på FB och min älskade mamma delade den vidare. Hon fick direkt "mothugg" på sin sida (det har INTE jag fått på min sida). Men vad jag ville "visa" på med att dela den texten var att vi undersköterskor är lika viktiga inom vården som sjuksköterskorna och läkarna - men undersköterskorna lyfts inte fram i vårddebatten på samma sätt. Nej vi hinner inte alltid gå på toaletten, vi stressar i oss maten, vi tröstar oroliga medmänniskor, vi blir utskällda m.m. men att arbeta som undersköterska är även trevligt. Vi blir uppskattade, vi får beröm, vi är behövda m.m. Delningen av denna text hade inget att göra med arbetsgivare eller om en arbetsgivare är bra eller dålig - det handlade helt enkelt om att vi undersköterskor måste få synas och höras lika mycket inom vårddebatten som alla andra yrkesgrupper inom vården. 
 
"Någonstans just nu blir en undersköterska utskälld för att hon är sen med medicinen samtidigt som hon kniper med blåsan för att hon inte hade tid att kissa, är utsvulten för att hon missade sin lunchrast, saknar sin familj medan hon tar hand om din. Under denna minut som du läser detta räddar undersköterskor liv runt om i världen. Kopiera detta om du är undersköterska, älskar eller uppskattar en!" (tyvärr lite överdriven text som slutar med "räddar undersköterskor liv" - texten hade helt klart kunnat varit bättre... Men andemeningen visar på den stress man står under ibland. Jag har jobbat många år som undersköterska både inom äldrevård och akutsjukvård och jag kan säga att det är inte många gångr som jag vart med om att faktiskt rädda livet på någon. Men omvårdnad ger jag och det är jag en jäkel på att ge! 
 
Vad det handlar om är att alla inom vården gör en stor insats för de sjuka (boende) och alla inom vården borde höras och lyftas lika mycket. Nu inför valrörelsen borde detta verkligen uppmärksammas....

hinner inte - orkar inte... Tyvärr.

Just nu jobbar jag en hel del, drygt 75% har jag kommit upp i den sista tiden. det är vad jag "får" jobba på grund av min sjukersättning från FK. Jag trivs oerhört bra på den avdelningen där jag är som mest just nu. Jag trivs med arbetsuppgifterna, kollegorna och de boende. Men det är så jobbigt att "jaga" timmar hela tiden! Att känna att man blir tjatig när man måste fråga om jobb och timmar är inte roligt. Det vore så mycket mindre stressande om jag kunde få ett längre vikariat men det verkar inte finnas något sådant inom den närmsta framtiden på den avdelningen där jag är nu tyvärr. Jag måste ju också hela tiden söka andra jobb eftersom arbetsförmedlingen och a-kassan kräver det. Även fast jag har en timtjänst måste jag söka jobb varje månad. Jag slipper iaf söka sommarjobb vilket är skönt eftersom jag blivit lovad sommarjobb minst 7 veckor på avdelningen där jag är nu. Alltid något!
 
Men det är jobbigt att jaga jobb och arbetstimmar. Och jag känner en viss oro med att söka andra jobb inom vårdyrket. För nej tyvärr finns det inga jobb inom museum och arkeologi att söka... Men eftersom jag trivs så bra där jag är nu - med både kollegor och den "braiga" bemanningen så är jag orolig nu när söker annat. Tänk om jag skulle ha turen att få en tjänst någon annanstans och så visar det sig att jag inte trivs där eller att bemanningen är usel. Vi har väl alla läst i kvällstidningarna om hur vården skär ner på bemanningen  och det gör mig riktigt orolig. Jag har pratat med både bemanningsassistenten och chefen om att jag gärna vill ha ett vikariat (eller en tjänst) hos dom men såklart kan jag inte få något om det inte finns något.
 
Så jag fortsätter att jaga timmar och söka jobb... Och bloggandet hamnar på is helt enkelt tyvärr. Just nu skulle jag behöva ha något trevligt bloggevent inbokat så att jag fick roa mig lite och träffa mina fina bloggvänner en stund.
 
snart är det väl iaf sommar...
 
att hålla händer, smeka en kind eller ge en kram är en av de finaste sakerna på mitt jobb...

tacksam för det jag har...

Jo jag har vart ganska låg på sista tiden, många små problem blir stora om de samlas på hög. Vissa saker har inte ordnat upp sig än men jag hoppas de är på gång. Vi kämpar vidare och jag vet att vi kommer fixa även detta ihop. Livet är som en berg-och-dal-bana det går upp och ner och hit och dit, så är ju livet det vet vi alla. Just nu har väl mitt liv mest gått nedåt men jag ser uppgången långt där fram (tror jag/hoppas jag). 
 
Som ni alla förstått så har jag just nu en timanställning som jag är ytterst tacksam för att jag har. Vad hade vi gjort om jag inte haft den? Ja jag vet faktiskt inte... Men det är ganska slitit både fysiskt och psykiskt att ha ett timjobb inom äldreomsorgen, det ska jag inte ljuga om. Min blogg handlar om MITT liv och det är inte alltid en dans på rosor. Just nu är i alla fall rosorna jäkligt taggiga och fula. 
 
Om vi ska återgå till det här med timjobb. Det är ganska tufft faktiskt. Dels så vet man inte från månad till månad (eller från vecka till vecka) hur mycket jobb man ska lyckas få ihop. Dels får man "ligga på" och fråga och "tjata" om jobbtillfällen. Och sen får man helt enkelt tacka ja till de pass man blir erbjuden. Och just nu är jag inne på mitt jobbpass 4/6, den här veckan blev det alltså mycket jobb och jag har inte råd att tacka nej fast kroppen skulle behöva en vilodag. Nästa vecka har jag just nu bara två korta jobbpass inbokade så nästan vecka kanske jag får vila ikapp men då kommer det ju synas i plånboken sen också... En väldig balansgång det där. Jag får även bara jobba max 75% eftersom jag har en sjukersättning från FK på 25% på grund av min reumatism. Så jag måste hålla koll på hur många timmar per vecka jag kommer upp i. Den här veckan kommer jag upp i max antal timmar som jag får jobba. Så som tur är kanske man kan säga är dessa 6 jobbpassen den här veckan ganska korta timmässigt. 
 
Igår var min älskade mamma  (<--länk) och jag och såg på teater. "Mig äger ingen" på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Den var så bra! Jag kom aldrig igenom hela boken, det tog stopp och jag vet inte riktigt varför jag ej kom igenom den. Men teatern var så himla bra! Nu vill jag även se filmen och så ska jag försöka komma igenom boken... Mamma bjöd mig på middag innan, vi valde en Tapas restaurang som ligger precis vid teatern. Jättegod mat och bra priser, dit går jag gärna igen. 
 
Mycket god mat och en mycket bra teater!
 
Hihi jag bjuder på en bild där vi flinar upp oss lite mamma och jag... 
 
Min fina vän Ewa (tjejmorsan) bjöd med mig på en biopremiär i måndags. Vi skulle få se senaste Need for speed. Och så taggade vi var, vi älskar båda två fart och motorljud. Vi möttes upp vid Hötorget och begav oss till bion, blev avbockade på gästlistan och gick in i kändisminglet. Det var verkligen kändistätt kan jag säga. Jag tog ett glas vittvin som det bjöds på och lite räkcocktail och så gick vi in i biosalongen och satte oss tillrätta. När vi satt där och filmen skulle börja så presenterades den så konstigt, Ewa och jag bara tittade på varandra och skakade lite på huvudet och undrade vad de höll på med. Varför prata om YSL och kläder när vi ska få se bilar och fart tänkte vi... Och så startade filmen och det visade sig inte alls vara Need for speed utan historien om YSL`s liv... Vi började skratta högt och undrade verkligen vad som hänt med "vår" film. Men väluppfostrade som vi är så satt vi kvar och tittade. och filmen var verkligen bra, helt klart sevärd. Men inte en film som vi (varken jag eller Ewa) hade betalt för att gå och se. När filmen var slut och vi gick därifrån så började vi skratt igen och sa "men vad hände med vår film"... Det visade sig sen att vi visst gått på fel premiär, hahaha. Vi skulle till SF bion på Kungsgatan men vi gick till SF bion på Drottninggatan, så det kan bli. men det är fortfarande ett mysterium hur vi ändå blev avbockade från gästlistan utan problem, Ewa´s namn stod där och blev avbockat det såg vi båda två... 
 
Lite vin, en bra film och en goodiebag och en "träff" med en god vän - 
sämre måndagar har jag haft.

kulvertar och sopnedkast...

Det finns två saker på mitt jobb som jag gillar lite mindre om jag säger som så. Det är dels kulverten - främst kvällstid då den är nedsläckt - och sopnedkastet/tvättnedkastet.
 
Sop-/tvättnedkasten har jag alltid tyckt vart lite skrämmande, får liksom en känsla av att jag ska ramla ner där i sopnedkastet eller tvättnedkastet ihop med säckarna som jag slänger ner och liksom åka ner där i röret....
 
Jag skulle ju liksom rymmas där i röret...
Och ja jag har sett "värre" nedkast när jag jobbat på t. ex SÖS då var vi på 6:e våningen och det var rejält mycket längre ner till slutstationen om jag säger så...
 
Kulvertar har jag också alltid ogillat vilket nog mest beror på att jag sett för många skräckfilmer i mitt liv. Eller tv-serier. Kommer ni ihåg den dansk-/svenska serien Riket (<--länk)? Det är något kusligt med kulvertar och främst då kvälls- eller nattetid då det är nedsläckt där. Och ja jag har vart med om värre kulvertar också inom min jobbtid inom vården. Kulvertarna på SÖS eller Karolinsk / Astrid Lindgrens Barnsjukhus är liksom lite värre än kulvertarna på Stortorp. Dels på grund av att de så klart är längre men kanske också på grund av att det faktiskt ibland bor människor nere i de kulvertarna. Och på grund av att obduktionen, rättsmedicin och kylrummen ofta ligger där nere i kulvertsystemen...  Just nu är kulverten på Stortorp avstängd på grund av ombyggnad, så där framme där det är svart är det slut - igenbommat. Men själva atmosfären som är där nere ger mig liksom kalla kårar. Jag väntar mig att få se två tvillingar eller en trehjuling (tänk The Shining <--länk) eller ja vad som helst, och ja jag vet att jag skrämmer upp mig själv vilket säkert är ytterst dumt men jag vet ju att jag blir inte mindre rädd bara för att jag inte skriver om det.
 
En ytterst kort kulvert som endå ger mig lite kalla kårar...
 Kanske är en av orakserna till att jag ogillar kulvertar också att det nästan alltid står trasiga saker "parkerade" där. Liksom bara dumpade där...
 
Vad är ni rädda för?
Finns det något på ert jobb som ger er kalla kårar?
Eller någon plats som gör er rädda?
 
 

jobbar och jobbar...

Ja jag är ytterst glad att jag har ett timjobb som jag blir inbokad på och jag trivs bra på. Men just nu är jag lite trött känner jag. Har jobbat ganska mycket på sista tiden och kommer så fortsätta iaf några veckor till. Skönt att ha jobb inbokade några veckor i förväg - men det ska bli skönt att vara ledig i helgen. 
 
Kanske orkar jag skriva något "roligt" och positivt inlägg i helgen. Jag ska försöka satsa på det...
 
och ja får jag inget annat svar på alla mina jobbansökningar så har jag sommarjobb på Stortorps äldrecentrum iaf.

är all sjukvård i kris?

Har nu läst flera blogginlägg om en sjukvård som inte tycks fungera alls - vilket verkligen gör mig oroad. Vad är det som händer inom vår sjukvård när så många blir felbehandlade, illa bemötta och allmänt risigt behandlade? 
 
Jag "gammal" undersköterska blir verkligen arg, ledsen och upprörd när jag läser om hur sjukvården blivit. Jag söker ju nu även jobb som undersköterska igen - vilket jag inte gjort på många år. Jag har haft min timanställning (vilket jag är ytterst glad över) på Stortorps äldrecentrum under hela min studietid och jag har den kvar även nu. Men nu när jag studerat klart och är arbetssökande så söker jag alltså jobb inom vården igen. Dessa uppdateringar med en sjukvård som ej fungerar ordentligt skrämmer mig. Jag vill inte "få" ett jobb där jag sen kommer känna att jag inte har tid att ge allt bara för att personalbristen är så stor. För jag tror att mycket av det negativa som sker inom vården just nu beror på personalbrist. Man kan inte vara allt för få som ska ta hand om sjuka människor och dess anhöriga. Sjukvården handlar om så mycket mer än bara sjukvård faktiskt. Sjukvård handlar om ja sjukvård och omvårdnad av sjuka människor men även "anhörigvård" kanske man skulle kunna kalla det - de anhöriga till (svårt) sjuka människor får inte "glömmas" bort i stressen. Anhöriga är en viktig del av vården, både för de anhörigas skull men även för den sjukas skull såklart, och det känns som om detta "glöms" bort nu för tiden.
Det går inte att "bara" ha sjuksköterskor och läkare på en vårdavdelning.! Undersköterskorna behövs också. Nu är det säkert många sjuksköterskor och läkare som inte alls håller med mig - vilket är synd. För om alla yrkeskategorier skulle kunna samarbeta på golvet så skulle vården kunna bli bättre. Undersköterskor tar inte sjuksköterskornas jobb - undersköterskorna kompletterar mycket av den basala omvårdnaden som sjuksköterskorna varken hinner med eller ska "behöva" göra för sjuksköterskor och undersköterskor har helt olika utbildning och ska alltså göra olika jobb. Men den ena kan inte utesluta den andra. Ja jag känner mig faktiskt oroad över detta...
 
Jag såg en film som Kommunal lagt upp som berättade att sedan 1990-talet har var 4:e undersköterska försvunnit från sjukvården. Jag tror nästan att det är fler, men jag får lov att lita på Kommunals siffror. 
 
Jag skulle gärna jobba inom akutsjukvården igen på någon vårdavdelning men jag vill inte jobba under vilken stress och press som helst. Det klarar man (jag) inte av faktiskt. Men som arbetssökande så söker jag de arbeten som finns så får framtiden utvisa hur det blir...
 
 

vårdyrket eller museum/arkeologi...

Jag står verkligen i valet och kvalet - igen! Eller val och val allt handlar ju egentligen om vart jag kan lyckas få jobb och att få jobb inom vården känns som större chans än inom museum - tyvärr kanske. 
 
Jag trivs inom vårdyrket och har egentligen alltid gjort det. Jag gillar att arbeta med människor och att faktiskt kunna göra skillnad. För som undersköterska kan man göra skillnad för de man vårdar. Inte många inom vården kommer så nära "sina" patienter som undersköterskor (eller vårdbiträden - men det finns snart inga vårdbiträden kvar). Det är ofta undersköterskan som får "tolka" läkarsvar, trösta efter läkarsvar, prata om oro, rädslor, lycka, minnen och allt mellan himmel och jord. 
 
Men jag har ju nu läst 3,5 år på högskola och det roligaste vore såklart att lyckas få ett jobb inom det "yrke" jag studerat. Men jag är inte färdig med min c-uppsats på grund av många olika orsaker så jag har ingen riktigt kandidatexamen än och jag kanske aldrig får någon heller. Eller ja just nu känns det som så iaf. Och ett jobb måste jag ha och vill jag ha.
 
Tyvärr sätter min reumatism käppar i hjulet eftersom vårdyrket är ett fysiskt tungt yrke där man måste "orka" varje dag. Framtiden får visa hur det blir men just nu är det vården som får mina arbetstimmar...
 
 
Vissa händer är hårdhänta och vi inom vården får mottaga slag och tjuvnyp ibland. Men vet ni de där mjuka fina händerna man får äran att hålla ibland uppväger en hel del av det jobbiga. Att kunna få sitta bredvid och hålla handen och lyssna på minnen det är en stor ynnest att få dela med en medmänniska, det är riktigt fina stunder. Och dessa stunder tar iaf jag mig tid till att få med de jag ska vårda...
 

RSS 2.0