Uppfostran av barn...

Att uppfostra barn kan vara väldigt svårt, det kan bli ännu svårare då man är två vuxna om det. Jag kan tycka en sak i egenskap av att vara mamma men som min make i hans egenskap av pappa kan tycka helt annorlunda om.
Då måste vi försöka prata ihop oss om vilken linje vi ska följa. Vad är okej och vad är inte okej och då kan det spåra ut rejält. Bara det här med att vi har 3 döttrar, jag som mamma kan ju då relatera till hur min tonårstid var, både på gott och ont, men jag förstår tjejerna ganska väl. Jag känner igen känslorna som kommer, pojkvänner som tar upp tid, den stora kärleken som är viktigast i livet just då, allt runt omkring försvinner för kärleken. Och jag känner igen det så väl eftersom jag faktiskt har varit där i det dilemmat för flera år sedan. Maken däremot har minnen av att ha varit tonårspojken med allt vad det innebar. Han vet hur pojkar tänker, det vet inte jag som kvinna. Här brukar vi komma ifrån den första diskussionen och det blir en ny diskussion i diskussionen.

P-piller tex, äldsta dottern har fixat p-piller och har berättat det för mig, jag trodde att hon sagt något till sin kära pappa men så var det visst inte. Då kom diskussionen om detta, varför hade jag inte berättat det för honom, han har väl precis samma rätt som mig att få veta. Jo visst, men ska jag då skvallra på min dotter. Ja det kanske är så jag måste göra för att hålla husfriden intakt. Men jag vill ändå att mina kära döttrar ska ha förtroende för mig, det dom säger till mig i förtroende ska stanna hos mig. Där kommer dilemmat. Dilemmat är också att en mamma ser sina döttrar på ett sätt och en pappa ser sina döttrar på ett annat sett. Där måste man som föräldrar försöka länka samman en attityd som håller för oss alla.

Familj | |
#1 - - Lejonkvinnan:

Ja jag har ju fem pojkar, så egentligen har jag inte någon egen erfarenhet hur det är att vara grabb. Men olika uppfattningar det har vi, både jag och de stora barnens pappa och min sambo. Min sambo är ju som en pappa för barnen också eftersom han varit med så länge och han har verkligen engagerat sig i dom från början.

Förtroende och öppenhet tror jag på. Säger barnet något i förtroende som man anser att man inte behöver berätta för den andre, så är det okej, men samtidigt är det en svår balansgång där, helt beroende på vad det är för något.

Ähh, det här blev rörigt, men du förstår säkert, hoppas jag :)



Gott nytt år !!

Kramar!

#2 - - Marie-Louise:

Lejonkvinnan: Det är inte alltid så himla lätt det där med barnuppfostran och om man sen som föräldrar tycker lite olika så blir det ännu svårare. Sen är det väl skillnad på mur mammor och pappor ser på sina barn, både när det gäller döttrar och söner. Nu vet ju inte jag något om söner, men jag kan tänka mig att det är så att man tycker olika där också.

Jag tycker också man ska hålla förtroendet, men jag förstår samtidigt min man som faktiskt gärna vill veta vad hans kära döttrar har för sig, men en del saker vill man kanske bara berätta för sin mamma. Så var det för mig i alla fall.

Gott Nytt År till dig och din familj. Kram

Upp