17 år sedan....
Ja sagt och gjort, tisdag den 17 augusti kom vi då in på SÖS specialistmödravård och jag blev undersökt. Barnet mådde bra men jag hade inga värkar och blodtrycket hade nu gått upp lite till 140/85, så jag skulle bli igångsatt bestämdes det. Min blivande make och jag tittade på varandra och sa: snart är vi föräldrar, haha vad naiva vi var.
Man började med att göra en induktion med gel men det hjälper knappt någonting, så det sätts dropp. Fram emot kvällen den 17 augusti tycker dom att vi ska avsluta droppet för natten och jag och maken ska få gå till en avdelning och sova. Jag kan lova att vi sov inte mycket den natten.
Den 18 augusti får jag då dropp igen, sammandragningarna kommer ordentligt och blodtrycket har sjunkit lite till 135/85. Vi håller på med dropp hela dagen, sammandragningarna kommer och går, ibland för tätt så att droppet måste sänkas ibland för svagt så att droppet måste höjas, hela dagen höll vi på. Var uppe och gick och försökte göra allt "rätt", använde TNS, försökte lustgas och vi tyckte att det här gick ju bra. Så kom kvällen och dom tycker vi ska försöka sova lite på natten, så droppet kopplas bort och vi får åka upp till samma avdelning som natten innan, nu började vi fundera lite. Vi sov lite båda två, jag fick smärtstillande och en sömntablett så jag var nog den av som sov bäst tror jag.
19 augusti bär det av ner på förlossningen igen, nytt dropp sätts och samma sak igen som dagen innan, ibland för svaga värkar ibland för starka. På eftermiddagen går vattnet efter att dom har undersökt mig, jag är öppen max 2 cm. Nu börjar jag bli lite trött. När kvällen kommer så försöker dom få oss att gå med på att åka upp till avdelningen och sova, men jag vägrar. Nu har jag börjat bli lite rädd, dels för att det känns som om det inte händer något fast kroppen jobbar som bara den hela tiden och dels för att fostervattnet har gått. Jag ville fortsätta. Dom kopplar på en EDA tillslut kl:02.10 efter ganska mycket tjat från min sida om att lustgasen ej hjälper. Lite hjälp får jag av EDA´n men inte mycket, jag upplever fortfarande en enorm smärta, men dom vill inte fylla på EDA`n så ofta som jag vill. Hela natten håller vi på med värkstimulerande dropp och EDA och min man är underbar. Han finns vid min sida hela tiden och stöttar mig, försöker få mig att dricka och talar i mitt ställe då jag ej kan prata själv på grund av smärtorna.
20 augusti, hela morgonen är en stor dimma ronden kommer och går men jag minns ingenting av den, jag minns ingenting av natten 19/20 augusti förutom att jag hade ont, ont, ont och ingenting hjälpte. Kl: 9.20 kommer Dr: Thomassen in och säger att vi får välja, sugklocka eller kejsarsnitt. Men sugklockan kan inte sättas innan jag är öppen mera, så vi väljer kejsarsnitt, jag känner att alla mina krafter är tömda nu. Jag rullas in på operation och då bedövningen för kejsarsnittet ska fyllas på så upptäcks det att EDA`n inte har tagit ordentligt, den sitter snett. Så en ny ryggbedövning sätts och jag får då äntligen förklaringen till varför smärtan inte ville ge med sig och varför jag ville ha påfyllning hela tiden i EDA`n.
Kl:10.45 kommer hon då äntligen, våran underbart fina flicka: Emelie. 51 cm lång och 3985 gr tung. Pappa får gå iväg med sin fina dotter och göra henne i ordning medan dom syr ihop mig. På grund av illaluktande fostervatten sprutar dom mig med Zinacef och tvättar ur ordentligt. 1 timme senare får jag äntligen träffa min dotter, då ligger hon tryggt i sin pappas famn inne på vårat rum på förlossningen, vägd, mätt och påklädd.
Märligt att man kan minnas allt på samma gång som man inte minns någonting. Så upplever jag att dessa dagar var, jag minna allt men ändå ingenting.
Uppdatering: När jag fick min 3:e dotter så upptäcktes det att mitt bäcken var allt för trångt för att kunna föda "naturligt", det berättar jag om senare. Men det hade varit bra om det upptäckts vid det 1:a kejsarsnittet....
usch vilken väntan det blev innan ni äntligen fick er fina dotter till er,
min dotter blir med 17 iår undrar vart dessa år har tagit vägen ?
ha en goo kväll