det här med bebisar och barn....
När jag fick min äldsta dotter så jobbade jag inom sjukvården, vi fick ganska ofta in berusade människor, så jag hade lärt mig det där med att inte sova på rygg vid berusning på grund av kräkrisken. Så när jag då var nybliven mamma tyckte jag det var jobbigt då min dotter sov på rygg. Helt ologiskt, jag menar hon var bebis inte berusad, men jag var så orolig för att hon skulle kräkas då hon sov på rygg och att hon då skulle få ner kräket i lungorna. Det gick så klart till överdrift eftersom jag hela tiden var där och kände så att hon andades och levde så jag störde hennes sömn ganska rejält i början. Jag kan erkänna att jag kände efter andningen på henne även om hon låg på sidan eller på mage. Jag ville inte ha henne på mage heller för jag var orolig för kräket då med. Jag var nog faktiskt ganska nojig som förstagångsmamma. När hon sen började att vända på sig så rullade hon ju runt då hon sov, så hon låg inte på sidan bara för att jag la henne på sidan, då insåg jag att jag måste lugna ner mig. Jag kunde helt enkelt inte gå in till henne tiden och vända tillbaka henne till sidan. ja men ni hör ju, lite lagom nojig så där.
Med min mellan dotter så var jag lika orolig för ryggläge, av precis samma skäl. Men eftersom jag hade ett äldre barn som jag behövde se till också, så fick andra tjejen sova mycket mera ostört. Det fanns helt enkelt inte tid till att gå och noja hela tiden. Men orolig det var jag, det erkänner jag.
Med min yngsta dotter var jag också orolig för ryggläge, jag har helt enkelt alltid varit orolig då mina små söta bebisar har sovit på rygg. Och jag vet att det beror på en helt ologisk sak, eftersom dom så klart inte alls var berusade utan bebisar. Men i en orolig mamma hjärna hjälpte det inte att jag visste detta. Jag var helt enkelt rädd för att något skulle hända mina guldklimpar. Men den yngsta tjejen fick också så klart sova mycket mera ostört än vad första tjejen fick eftersom jag då hade två storasystrar som upptog mycket tid.
Till saken kan tilläggas att mina döttrar var aldrig några kräkbebisar, dom kräktes nästan aldrig. Så min oro för att de skulle kräkas var ju nästan helt obefogad, men är man orolig så är man. Det spelar ingen roll vad någon annan säger till en, oron finns där ändå.
Jag har också flera gånger vaknat på nätterna och legat knäpptyst bara för att höra att dom andas, det har inte räckt att jag känt på deras små bröstkorgar. Just det här med att bebisar kan sluta andas har varit min skräck, men jag har då mest varit orolig då de legat på rygg. Men hela tiden då man har små bebisar så matas man med oron över plötslig spädbarns död och det är hemskt stressande. Hela tiden får man höra om detta. Självklart är det hemskt och för dom föräldrar som är drabbade känner jag verkligen med, det måste vara fruktansvärt att behöva uppleva det. Men en mamma och en pappa är redan så oroliga över i princip allt, i alla fall var vi det första gången, så man behöver inte mats med ännu mera oro. Bara första färden från BB var hemskt, tänk om vi skulle krocka, tänk om en annan bil kör in i oss, tänk om hon har för mycket/för lite kläder på sig.
Jag vet inte riktigt vad jag ville med detta inlägg. Kanske ville jag bara skriva ner vad jag minns om hur det var då mina döttrar var små. Kanske ville jag få det ner skrivet att alla mammor är oroliga för något då deras barn är små. Jag vet inte riktig.
Jag kan bara tillägga att oron försvinner inte bara för att barnen blir stora. Som mamma kommer jag nog alltid vara orolig för något. Just nu kan jag bli orolig för mobbing, alkohol, droger, andra tonåringar, hur det är på stan, skolan, ja listan skulle nog kunna göras hur lång som helst. Och sen när mina barn är vuxna ja då kommer jag kanske vara orolig över att dom ska hitta jobb, få en bra fin make, få vara friska, ha någon stans att bo (dom vill nog inte bo hos oss hela livet).