läxor kan väcka upp minnen...

Min äldsta dotter har en Engelskaläxa där hon ska nämna något barndomsminne som kan ha gjort henne till den hon är idag. Så vi började spåna lite hon och jag, jag drog till med att det största som hänt måste ju varit då hon blev storasyster, men vi spånar vidare.

Så kom jag ihåg när hon var runt 4 år och lyckades slå upp hakan så att vi fick åka till sjukhuset för att limma ihop det. Det var lite kalabalik innan vi kom iväg och i taxin till sjukhuset så hade hon en handduk under hakan som hon lyckades bloda igenom, detta tyckte hon så klart var otäckt, med allt blod. Sen får vi ganska snabbt träffa en läkare som inte tycker att det behöver sys eftersom sårkanterna visst redan hade börjat läka ihop, nej man ska istället limma ihop hakan. Ett lila lim kommer dom med och det ser väldigt spännande ut tycker dottern, ända tills de penslar på det och hon gallskriker. Då säger läkaren: Ja det kan svida lite ;)
Men i alla fall vi får ta en taxi och åka hem igen och i den taxin kan jag helt plötsligt inte betala med mitt kort, han har en gammal sorts terminal, så jag behöver komma till en bankomat. Problemet är att dottern har somnat så gott. Taxichauffören tycker att jag gott kan lämna henne i taxin medan jag går över gatan för att ta ut pengar, men jag vägrar, jag lämnar inte mitt barn i en taxi mitt i natten inne i stan med en taxichaufför som jag inte vet ett smack om. Så jag tar med mig dottern ut, har henne hängande över axeln och lyckas ändå med konststycket att ta ut pengar. När jag går tillbaka till taxin så glor chauffören på mig och han ser ut att tycka att jag är helt knäpp. Jaha, du litar inte på mig, säger han när jag placerat dottern ordentligt i bilstolen (som jag hade med hemifrån) och vi börjar åka. Nej, svarar jag och är sen tyst tills vi kommer hem.

Kan detta då ha gjort henne till den hon är idag, dottern? Ja på sett och vis så tror jag det. Visst, det kan tyckas att jag är en hönsmamma, en överbeskyddande mamma, men jag skulle aldrig lämna mitt barn i en osäker situation. Jag har ofta fått höra att jag är en överbeskyddande mamma, men jag är hellre det än en mamma som inte "bryr" sig om.
Eller som jag skrev till dottern på msn: "ja du har kanske en överbeskyddande mamma som alltid vill dig det bästa, som aldrig skulle kunna tänka sig att lämna dig i "farliga/osäkra" situationer." Och det är klart att det på något sett har format henne och hennes syskon. För jag skulle aldrig lämna dom i en sådan sist, i en situation som var osäker eller farlig.
Familj | |
#1 - - maria:

hej vännen :)

en fika på söndag kanske ?



kramen

#2 - - Ulrika:

Jag hoppas jag är en sån mamma jag med. Antagligen överbeskyddande men som du skriver, hellre det än en mamma som inte har koll.

Har koll, ja det kom ju från rätt person.Haha Men jag tror att jag kanske är ännu mer beskyddande och rädd för att sätta Jens i utsatta situationer på grund av att jag inte ser och att mitt funktionshinder gör mig mer osäker. Kanske

Sov gott inatt.

Godnattkram

#3 - - Kristina:

Det är ju en viss skillnad att vara överbeskyddande och beskyddande och det kanske är det sistnämnda du är. Jag ser då inget överbeskyddande i att inte utsätta sina barn för farliga eller osäkra situationer. Jag tror alldeles säkert att du är en alldeles jättebra mamma som vill dina barn det bästa!

#4 - - J:son:

En ömsint och kärleksfull är väl det finaste man kan vara?

Grattis till dina barn som har dej!



Kram, J:son

#5 - - Stattinskan:

Jag håller med Kristina i hennes kommentar till dig. En skyddande mamma som ändå låter barnen prova att flaxa med sina egna vingar ;-)... hur ser ärret ut idag?

Gomorron :-)

#6 - - Lotta:

Jag hade gjort samma som du i den situationen. Jag vet att barnen uppskattar att man varit en mamma som tänk ett steg före många gånger. Min dotter sa till mig en gång för något år sedan " ja du mamma, du har allt varit en riktig mamma du".Älskade ungar!

Kram

Upp