ätstörningar som fortfarande ger sig till känna...

Jag märker att så fort jag försöker gå ner i vikt så börjar min gamla ätstörning göra sig påmind. Ångesten över en eventuell utebliven träning, ångesten över vilken mat jag äter och ångesten över att inte gå ner i vikt fort nog kommer direkt när jag försöker gå ner i vikt. Som nybliven vuxen lyckades jag skapa mig en ätstörning som jag inte tror att någon visste om, då. Jag hade precis flyttat hemifrån och bodde själv så vad jag gjorde var liksom bara min ensak. Om jag valde bort maten så märkte ingen det, om jag hetsåt och sedan gick och kräktes upp den så märkte ingen det och om jag tränade stenhårt innan jag somnade så märkte ingen det. Jag gjorde allt detta. En dåvarande jobbarkompis och jag peppade varandra att bli smalare och "snyggare" varje gång vi jobbade tillsammans vilket var nästan varje arbetspass. Och ja vi tyckte båda två att det var helt normalt att kräkas efter maten...

Så jag lyckades skapa en sorts bulimi där och då, och den lever jag till viss mån med fortfarande. För varje gång som jag försöker ta tag i min vikt och banta så känner jag hur tankarna och ångesten smyger sig på, samma känslor och tankar som jag hade då. Det var min älskade man som lyckades få mig att inse att kräkas efter maten inte var någon bra idé. Jag höll på att ramla dit direkt efter att jag hade ammat färdigt min/vår äldsta dotter och han upptäckte det, som tur var. Och han räddade mig kan jag nog säga, för hade han inte reagerat så hade jag fortsatt. Visst - jag hade kanske varit smal nu men till vilket pris och vad hade jag fört över till mina döttrar om jag gjort detta.


Så här såg jag ut när jag träffade min älskade man. Jättesmal men så osund (egentligen) för allt jag tänkte på var att bli smalare och det var väldigt lite mat som fick stanna kvar i min mage.

Jag vet att min man och mina barn älskar mig precis så som jag är nu. Alldeles för rund i kroppen med minst 15-20 kg för mycket. Men jag älskar inte mig själv när jag ser ut så här som jag gör nu. Så vad ska jag göra? Jag vet att jag kan få riktigt stora problem om jag börjar "banta" för tankarna ligger där bak i huvudet nästan hela tiden. Jag tänker väldigt ofta, för ofta, på hur jag och andra ser ut. Jag skäms över att jag ofta tänker på hur andra ser ut för vad har jag med det att göra. Jag måste försöka få bort de här tankarna på något sett, men jag vet faktiskt inte hur. Jag har försökt med terapi men det hjälper inte eller ja det hjälpte inte då - kanske kan det hjälpa nu jag vet inte. För ja jag vill bli av med några/många kilon men jag vill INTE falla tillbaka i mina gamla tankemönster kring mat och träning. Tack Yohanna för att du fick mig att våga skriva det här inlägget efter ditt inlägg idag så bara kände jag att jag behövde få ur mig det här, nu.


Det finns inte så många bilder på mig så som jag ser ut nu, men jag visar er denna...
livet | |
#1 - - Stattinskan:

Förstår vad du pratar om eftersom jag med en hårsmån överlevde min anorexi! Jag låg inlagd och mina föräldrar kallades till sjukhuset då de inte trodde att jag skulle klara natten!

Jag fick terapi i ett år och det hjälpte mig!

Det mest förödande för en X-ätstörning är just att ju att banta, förvänta sig snabba resultat och få känslan av misslyckande! (Fast allt det där vet du ju redan)

Sätt mer rimliga och långsiktiga lösningar/mål och byt ut ordet "banta" mot "ny livsstil". När jag försökte bli frisk så skrev jag ner allt positivt i en bok och när de tuffa dagarna kom, gick jag tillbaka och lästa hur "duktig" jag egentligen varit!

Va inte så hård mot dig själv!

Varmaste, varmaste kramarna :-)

#2 - - Marie-Louise Grimlund:

Hej Marie-Louise !



Skönt att Du kommit på bättre tankar.Hellre lite rund o.mullig och må bra.

Jag har lagt bantningen/viktreduceringen åt sidan.

Ingen ide´kämpa, mår bara dåligt när inte jag tillför alla näringsämnen.Äter normalt med mellanmål.

För varje barn går man ju upp.

Min Mamma var knäpp, hon mena på att jag som bara fött ett, borde inte se ut som jag gjorde.Men vid 28-35 år var det lätt att banta bort 10 kg.

Men nu i den åldern jag är i nu 68 år.

Du behöver inte älska Din kropp, men tycka om den lite kan Du och jag också.

Brukar tänka så här nu, så länge jag är rund har jag ingen cancer,för den äter upp en inifrån.



Jag hoppas Du mår bra.Det är insidan som räknas.Inte Ditt skal.

Var rädd om Dig.Må så gott.



Tack för ett härligt inlägg.

Kram Mi

#3 - - Ninni:

Det är nog ganska vanligt att ramla tillbaka i gamla mönster=(



Du är med all säkerhet inte ensam, jag är lyckligt lottad har aldrig haft nån ätstörning.

Jag vill gärna gå ner ca fem kilo kanske skulle behöva tappa mer..men det är inte så viktigt. men just nu trivs jag inte.

Men det är ju en ständig kamp att vara snygg&smal.



Så länge man inte har en sjuklig övervikt tror jag inte man behöver vara orolig.



Ta det lugnt och försiktigt med din viktnedgång..du kommer att lyckas utan att falla tillbaka i bulimi.

Och var underbart glad för att du har en familj som älskar dig precis som du är..Älska dig själv också..stor kram

#4 - - Renée:

Kan du inte träna då? ELler iallafall gå ut och gå? Om du rör på dig kanske du går ner utan att behöva dra ner på maten. Oftast räcker det ju att ändra lite för att göra mycket. Hoppas du inte ramlar dit igen, kräkas varje dag lät inte bra alls... KRAM!

#5 - - inger stark:

Hej älskling! Måste skicka en liten uppmuntrande kommentar. Gör som Stattsinkan skriver, det är nog det enda raka. Känner mig lite skyldig, det vet du eftersom jag har bantat i hela mitt liv och säkert har en ätstörning som jag i min tur har fått av min mamma. Det är svårt för det handlar ju också om att må bra i sin kropp. Bra att du skrev om det. Massor av kramar från mamma

#6 - - Aggie:

Ja, det där är ett elände.....men du är fantastisk som tagit dig ur det så duktigt som du gjort. Vi är nog ganska många som behöver förlora några kilon, men det är inte lätt, man blir fixerad på olika sätt och vis. Och det blir även jag som inte haft ätstörningar....men hur gör man....?

Agneta kram

#7 - - Viktkamp:

Jag tror att man behöver utrota ordet banta, märker själv även om jag inte har någon ätstörning i den bemärkelsen som du haft men jag märker att jag ibland blir nojig på vad jag äter och lätt får ångest om jag inte tränar en dag. Man ska ta livet som det kommer, äta god sund mat och träna lagom mycket. Modigt att ta dig ur det och du kommer inte trilla dit, du är stark! Kramar

#8 - - Ninni:

Utgrävningarna finns på Cypern, Pafos...väl värt ett besök och du gillar ju det verkligen=)



Kram

#9 - - Anonym:

En ätstörning går nog aldrig riktigt över, inte helt. Man får brottas med den. Jag själv var smalare än smal när jag träffade min man. Nu är jag bara smal :) sunt smal med sunda värderingar. Det är ju vad man vill föra vidare till sina barn. Men visst kommer tankarna ibland.

#10 - - Husfrun:

En ätstörning går nog aldrig riktigt över, inte helt. Man får brottas med den. Jag själv var smalare än smal när jag träffade min man. Nu är jag bara smal :) sunt smal med sunda värderingar. Det är ju vad man vill föra vidare till sina barn. Men visst kommer tankarna ibland.

#11 - - Yohanna i Las Palmas:

Ja du detta med extrakilona är ett svårt ämne och hur man ska hantera det.

Vad bra att du blev inspirerad av det jag skrivit, för det är viktigt att tänka på detta ibland...men bara ibland.



Jag har gett upp detta med bantning, det har jag ju skrivit tidigare på bloggen. Nu kör jag en Livsstilsförändring. För det är inte snabb kilon ner som jag vill ha utan en ändring av mitt sätt att leva, med tillhörande förändring av kroppen förståss. Normalt sett så vet man ju vad det är man gör fel ;)



Hälsningar

Yohanna, som ser minsann att nyckelpigan däruppe visar på 5 kilo ner och det är inte fy skamm. Bättre än mig ;)

#12 - - Ama de casa:

Vilket modigt, självutlämnande och bra inlägg. Jag tycker att Stattinskans lösning verkar vara en bra väg att gå.

Håller tummarna HÅRT för att du inte ska trilla dit igen - det får du bara inte göra!

Kram!

#13 - - britta bloggar:

Åh vad fint och bra skrivet! Hoppas du orkar och inte trillar dit igen!

#14 - - Lena:

Väldigt bra skrivet. Tror att du har kommit ganska långt bara genom att skriva ner tankarna. De blir liksom mer verkliga då.



Kram

#15 - - Fnulan:

Vilken klok man du hittade! Jag kan inte skriva ngt vettigt om ditt inlägg för jag förstår inte.. Men det du skriver är jättebra och jag är glad att du är den du är, smal eller tjock!



Kramen och tack för att du delade med dig

#16 - - Mona:

Vad tråkigt att du får tillbaka den otäcka känslan ifrån förr. Hoppas att den släpper.

Ha de bäst

#17 - - soffie:

usch att du får tillbaka de tankarna ,hoppas du snart mår bättre i dej själv,å den tanken släpper snabbt,kramen

#18 - - Martina:

Vad modigt och fint skrivet!

En dietist och måttlig träning tycker jag låter som en eventuell väg ut. Kanske kan du vända dig till vårdcentralen för att få remiss till dietist iom din bakgrund.

Och prata med nära och kära och berätta att du ska försöka gå ner i vikt och att alla måste vara uppmärksamma på eventuella tecken på att ätstörningen är igång.

#19 - - Stattinskan:

GOMORRON :-D

#20 - - Nett:

Känner igen mig en hel del i det du skrivet, ja kanske inte detta med bulemi, men att hetsäta och allt annat ang vikt. Det är detta med balansen mellan mat / träning / att leva som är det svåraste tycker jag. Kram

#21 - - Pia:

Bra inlägg, modigt gjort av dig!! Har du testat att samtala med psykolog? Jag tror att det skulle vara bra för dig.

Kram!

#22 - - Ylva:

Det var ett modigt inlägg! Jag var smal när jag var yngre, men när jag fick en depression och åt antidepressiva gick jag upp jättemycket och har inte kunnat gå ned igen men jag lever efter mottot "hellre rund och glad än smal och ledsen". Kram!

#23 - - Agneta:

även jag har varit i ätstörningsfällan, trillade dit vid 23 års ålder (borde man inte vara lite klokare då) och åt inget och tränade massor för att till slut väga 55 kg till mina 175 cm innan något fick mig att ta tag i situationen och reda ut den saken sakta men säkert. Även jag faller tillbaka lite när jag väl börjar försöka gå ner i vikt, det är en balansgång men just nu trivs jag hyfsat bra med mig själv och äter kanske lite för mkt men det fungerar ändå.

Ett bra, tänkvärt och modigt inlägg från dig och du är bra precis som du är!

kram

Upp