en tjockis bekännelse...
Ja jag är en tjockis!
Och jag gillar det INTE.
Min bild av mig själv stämmer inte överens med bilden jag ser när jag tittar mig själv i spegeln eller som nu, när det kommer upp några foton lite då och då där jag är med.
Usch jag avskyr att se den där tjockisen som är jag!
Och jag gillar det INTE.
Min bild av mig själv stämmer inte överens med bilden jag ser när jag tittar mig själv i spegeln eller som nu, när det kommer upp några foton lite då och då där jag är med.
Usch jag avskyr att se den där tjockisen som är jag!
Som tjockis är jag inte mig själv, jag blir en tyst inbunden kvinna som inte vågar och vill visa upp mig. Jag vill inte ta upp extra plats eftersom jag redan tar så stor plats. Karaoke skulle jag aldrig som tjockis ens komma på tanken att ställa upp på inte heller att dansa eller att offentligt försöka mig på Zumba. Att fråga om andra bloggare vill fotas med mig vågar och vill jag inte - för jag vill inte synas på foto och jag tror inte att andra vill synas med mig. Usch så hemskt detta låter - men ja precis så är det. Detta är min sanning om mig själv. Och den gör ont.
Varje gång jag som tjockis äter så känns det som om jag blir iakttagen. Ja men det är klart att HON är tjock, HON som äter så mycket och som äter det där - så tror jag att ALLA tänker när de ser mig äta. Och så äter jag lite till - i min ensamhet - för att trösta mig! Jag hatar att vara tjock men har fastnat här i tjockisvärlden. Jag vet inte hur jag ska ta mig ut. Ja men ät mindre och bättre mat då - tänker nog många nu. Ja visst skulle jag kunna äta mindre och bättre mat - men det är inte så lätt. Livet och ätandet är inte så lätt. Som en osäker kvinna med noll självförtroende så är det inte så lätt att "bara" ta tag i sitt ätande och äta mindre och bättre - det finns så mycket under ytan som INGEN vet om. Det finns så många sorger som gömmer sig under all denna vikt och nej livet blir inte lättare bara för att man är smal, men för mig skulle många saker förändras och bli lättare om jag blev smal (eller iaf mindre än jag är nu).
Ja där fick ni min tjockisbekännelse....
Varje gång jag som tjockis äter så känns det som om jag blir iakttagen. Ja men det är klart att HON är tjock, HON som äter så mycket och som äter det där - så tror jag att ALLA tänker när de ser mig äta. Och så äter jag lite till - i min ensamhet - för att trösta mig! Jag hatar att vara tjock men har fastnat här i tjockisvärlden. Jag vet inte hur jag ska ta mig ut. Ja men ät mindre och bättre mat då - tänker nog många nu. Ja visst skulle jag kunna äta mindre och bättre mat - men det är inte så lätt. Livet och ätandet är inte så lätt. Som en osäker kvinna med noll självförtroende så är det inte så lätt att "bara" ta tag i sitt ätande och äta mindre och bättre - det finns så mycket under ytan som INGEN vet om. Det finns så många sorger som gömmer sig under all denna vikt och nej livet blir inte lättare bara för att man är smal, men för mig skulle många saker förändras och bli lättare om jag blev smal (eller iaf mindre än jag är nu).
Ja där fick ni min tjockisbekännelse....
Sänder dig en stor varm kram <3 Min mamma har kämpat med vikten så länge jag kan minnas. Och jag har sett hur hon mått dåligt av sin övervikt :(
Tror hon provat varenda en diet och möjlighet som finns (förutom mag-op då) och inget hjälper??!!
Kram finaste och du, jag älskar dig precis som du är <3 Men jag vet att det inte spelar någon roll för det är ju man själv som ska må bra i slutändan iaf <3
PUSS till dig från mig