madredetres

 

Mannen och jag är nog nästan lite nyförälskade igen. Det var länge sedan vi brydde oss om varandra så mycket som vi gör nu, vi kramas mer, vi pratar mer, vi tar hand om varandra mer - vi tänker helt enkelt på varandra mer än på länge. Kanske blir det så när man stått längst ut på livets kant och vägt? Kanske blir det så när man hunnit tänka "vad gör jag om", "hur blir det om"? När man har gråtit av rädsla och saknad. När man har känt ångesten och saknaden och man har känt hur mycket en person verkligen betyder för en. Kanske förde dessa dygn oss närmare varandra - nu när vi stod vid branten och vägde. När det var som mest kritiskt och jag faktiskt inte visste om min älskade man skulle överleva så kände jag verkligen hur mycket han betyder för mig. Självklart har han alltid betytt mycket för mig men det här var en djupare känsla som tog tag i mig. Ångesten och saknaden tog ett fast grepp om mig och jag bara kände att jag kan/vill inte och klarar inte av att leva utan honom. Vi har levt med varandra så länge att vi kanske tagit varandra lite för givet förut - det blir nog kanske så när man levt ihop i mer än 20 år (mer än halva mitt liv). När man haft vardag ihop så länge med småbarn, dagis, skola och fritids om varandra och sen all annan vardag - jobb, skola, ekonomi m.m. Till slut lever man bredvid varandra och inte riktigt med varandra. Men nu känns det som om vi lever livet tillsammans igen! Och det känns riktigt bra!