madredetres

Ja så var det Nybyggarna ikväll igen på kanal 5 och jag önskar så att alla som behöver skulle få chansen till ett bra liv - flera gånger om. 

 

Ibland får jag en känsla av att det är ju det där jag vill jobba med. Men frågan är om jag orkar det egentligen. Jag vet allvarligt talat inte riktigt om jag skulle orka hela vägen. Och orkar man inte stå pall hela vägen så är nog valet av yrke inte det rätta tänker jag. Jag skulle nog ha väldigt svårt för att lämna kvar jobbet på jobbet så att säga. Jag skulle lätt kunna ta med mig det hem. 

 

Jag vet bara att jag önskar av hela mitt hjärta att alla skulle få chansen att få må bra och krävs det fler chanser borde alla få fler chanser! Och jag vet att jag hade kunnat hamna totalt snett i livet om inte min älskade mamma hade bråkat så för mig. 

 

När jag hade det som svårast i skolan (och med livet i övrigt) och skolkade mer än vad jag var i skolan så gick min mamma (<--länk) helt sonika till skolan och knackade på hos rektorn och krävde att han skulle hjälpa mig. Hon krävde att skolan skulle fixa till det på bästa sätt för mig. Och ja skolan lyssnade! Jag fick en ny chans och fick börja i OBS-klassen (dagens resurs-klass). OBS-klass låter så otroligt fel egentligen för det var mer en resursklass skulle nog jag säga. Vi var en liten grupp elever som alla behövde extra stöd och hjälp för att fixa skolan och livet - vi hade ett eget litet klassrum och vi hade alltid minst två lärare (specialpedagoger) som var tillgängliga i klassrummet. Jag gick där i en och en halv termin (om jag minns rätt) och sen fick jag chansen att börja i min vanliga stora klass sista terminen i 9:an, så att jag skulle ha en bra chans när jag började gymnasiet. Ofta undrar jag vad mina klasskompisar egentligen tyckte om mig när jag kom tillbaka. Vissa pratade inte med mig vet jag iaf... Mamma du får gärna rätta mig där jag har fel, jag minns inte allt som skedde runt detta med byte av klass. Det är mycket av min barn- och ungdomstid som jag glömt eller förträngt! Tack mamma för allt du gjort för mig, för alla fajter du tagit för mig, för alla möten du gått på för min skull! Utan dig hade jag kanske inte varit där jag är idag i livet... Så är det, det är sanningen!