drömmar om vuxenlivet...

Sitter och tittar på reprisen av Tomas Andersson Wij när han sjunger med Veronica Maggio och de börjar tala om tonårstiden och vad de önskade av vuxenlivet. Detta satte såklart fart på mina tankar och jag började fundera på vad jag drömde om som tonåring. 
 
Han sjunger om sommaren 1987...
 
Sommaren 1987 ja då var jag 15 år - eller ja jag fyllde 15 år den sommaren 15 augusti. Men vilka drömmar hade jag? Vad önskade jag mig av vuxenlivet? Jag vet inte riktigt om jag tänkt så... Eller jo såklart hade jag drömmar om livet, hur livet skulle bli - men jag minns inte riktigt vilka drömmar jag hade. 
 
Jag minns att jag som tonåring var blyg och tyst och satt längst bak i klassrummet - men lyckades trots min tysthet (kanske var jag inte så tyst som jag minns det) ofta bli utslängd från lektionerna. Jag vet att jag retade gallfeber på vissa lärare och de fick säkert magont bara de såg att det var min klass som skulle ha lektion. Usch fy så hemskt nu när jag tänker på det. Jag fick faktiskt tillslut börja i en OBS-klass och det är något som jag aldrig skämts över - det blev min stora räddning tror jag faktiskt. Att börja i OBS-klass hjälpte mig bort från ett liv som hade börjat bli destruktivt och hade jag inte räddats bort därifrån i tid så hade livet kunnat blivit precis hur som helst... 
 
Men vad drömde jag om då som tonåring? Jag tror jag drömde om barn och familj, så enkelt men så svårt. Arbete, make och barn drömde jag nog om tror jag och det har jag fått. Kanske trodde jag att vuxenlivet var enklare än vad det egentligen är. Jag tror att jag ofta tänkte "bara jag blir vuxen så ska jag..." och så hade jag någon tanke eller dröm där. Men så när man väl är vuxen så inser man att livet som vuxen är INTE enklare. Oftast är livet som vuxen tuffare än vad tonåringar tror... Eller ja iaf mitt vuxenliv - inget liv är väl en dans på rosor men som tonåring trodde jag nog att bara jag blev vuxen så skulle allt lösa sig. 
 
    
drömmen om barn har alltid funnits där -
och mina älskade döttrar är bland det bästa jag gjort i mitt liv.
 
Självklart är min man och mina barn bland det viktigaste i mitt liv så är det ju - men jag skulle aldrig kunna leva bara för barnen eller bara för mannen. Jag är en egen person som måste leva för min egen skull. Då måste man försöka ha ett liv utanför familjen där man bara får vara sig själv. Det vet jag inte om jag riktigt ens tänkte på som tonåring... Som tonåring levde jag inte för att få vara mig själv, som tonåring levde jag för att behaga kompisar, få kärlek och bekräftelse. Det är sanningen! Jag jagade bekräftelse och kärlek när jag var tonåring.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0