vuxenlivet - vad trodde jag...

Jag tänkte fortsätta på tankebanan från igår. Vad önskade jag mig av vuxenlivet när jag var barn och tonåring? Som barn minns jag bara att jag ville ha en egen familj med många barn där JAG skulle få bestämma för att jag var vuxen och mamma - hahaha ja men som barn tror man att vuxna bestämmer allt men så är det inte i verkligheten i alla fall inte i min verklighet. 
 
Som tonåring minns jag inte riktigt vad jag drömde om. Jag tror mest jag drömde om att få bli vuxen så att livet kunde få lugna ner sig - även här önskade jag nog mest det här med att få bestämma själv. Jag har nog alltid velat få bestämma över mitt egna liv - men varken som barn, tonåring eller vuxen får man bestämma helt själv. Det finns alltid något man måste anpassa sig till - jobb, familj, ekonomi, bostad mm allt sådant måste fungera och det är ingenting du som vuxen helt bestämmer själv. Visst bestämmer jag väl mer över mitt egna liv nu idag när jag är vuxen än vad jag gjorde som barn och tonåring men livet har sina begränsningar i bestämmelse och det förstod jag inte som barn/tonåring. 
 
lite så här är livet som vuxen...
 
Jag har ofta tänkte på de vänner som jag hade när jag var tonåring - jag har sporadisk kontakt med två av mina tjejkompisar från den tiden vilket är väldigt trevligt och lärofyllt för vi kan prata om saker som vi inte kan prata med andra om. Men så har jag funderat på det här med klassåterträff, jag har aldrig varit på någon varken från klassen som jag gick i till åk6 eller från klassen där jag började i åk7 - om jag minns rätt blev jag inbjuden till en för högstadieklassen för många år sedan men valde då att tacka nej. Jag tyckte det kändes konstigt och fel att gå dit och "visa upp mig som vuxen" - jag tror att jag kanske också var lite rädd för vad mina forna klasskompisar tyckte om mig och vad de nu skulle tycka om mig. Nu idag skulle jag kanske tacka ja istället mest för att få träffa på människor som jag hade runt mig som tonåring men samtidigt skulle jag vara väldigt nervös innan. Eftersom jag var ny i klassen i åk7 så kände jag aldrig riktigt att jag hörde dit - jag hade också bestämt mig under flytten från norra sidan av Stockholm till den södra sidan att jag inte skulle låta någon "sätta sig" på mig. Vilket jag kanske lyckades med jag vet inte riktigt. Tyvärr blev det nog istället tvärtom att jag "satte mig" på andra vilket nu i dagsläget inte känns riktigt bra. Jag tror jag gick från två ytterligheter - från att ha varit tyst,blyg och ganska osynlig till att (fortfarande vara blyg men) bli tuff, högljudd (ibland) och synlig.  Förut har jag faktiskt skämts över hur jag blev som tonåring men nu idag så förstår jag mitt 13/14/15-åriga jag bättre. Jag förstår varför jag blev som jag blev om jag säger så...
 
    
vi var ju ett gäng som hängde på skolgården mestadels av tiden som vi var i skolan...
 
Jag är väldigt nyfiken på hur folk i min omgivning där i högstadiet "såg" på mig?
Jag tror att ganska många genomskådade mig - vilket jag inte alls förstod då...
De flesta såg nog den där lilla tysta och blyga bakom skyddet som jag försökte bygga upp...
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0