madredetres

En tanke som jag funderat länge på är det här om jag skulle arbeta överhuvudtaget om jag inte hade behövt för att ekonomin inte skulle tillåta annat. Hade jag gått till arbetet om jag vann några miljoner? Eller skulle jag vilja bli försörjd av min make? Eller skulle jag vilja bli sjukpensionär eftersom jag har reumatism och mitt yrke sliter väldigt mycket på min kropp?

 

Svaret på första frågan är nog att jag hade absolut gått ner i arbetstid men jag tror inte jag skulle vilja sluta arbeta helt - ett arbete är så mycket mer än "bara" ett arbete tycker jag. Jag träffar trevliga kollegor som jag får prata och umgås med, jag får faktiskt äran att ta hand om äldre människor som lär mig så mycket om både livet och mig själv, jag tillhör en gemenskap där jag vet att jag är oerhört viktig. Sen är mitt yrke - Undersköterska inom Demensvården - tungt både fysiskt och psykiskt det ska jag inte sticka under stol med. Det är tunga lyft, förflyttningar av äldre människor som de flesta av er aldrig ens kan tänka er hur de går till (vi är ofta akrobater), det är skötningar i sängen, dusch, toalett, flytt till och från rullstol, gångträning med äldre ostadiga människor som det är stor fallrisk på och som vi (personalen parerar oftast med våra egna kroppar), skötningar i sängen där vi ska vända och vrida och förflytta människor som ligger, det är matningar som ofta kräver mycket av oss, vi torkar rumpor, vi torkar tårar, vi delar ut läkemedel och gör bedömningen om någon behöver extra medicin och om vi anser det så ringer vi en sjuksköterska som stödjer oss i vårt beslut. Vi är med i livets absolut sista slutskede och vi tar hand om döende människor och även döda människor, det är vi som gör den sista omvårdnaden och som gör allt fint, stilla och värdigt för den som nyss lämnat jordelivet. Vi får höra många fina livsöden berättas, vi får många kramar, skratt, klappar på kinden och all ödmjukhet och allt det beröm inför det vi (personalen) gör är ibland obeskrivlig. När en dement kvinna eller man tittar mig djupt i ögonen och säger: "åh tack vad du är snäll och hjälpsam", "vad jag är glad att du finns här" och andra fina hjärtliga ord jag får höra under ett arbetspass ja det värmer och gör att det där lyftet tex är så värt det. Men sen har vi baksidan - vi får ibland ta emot slag, spott och spe, elakheter mm men detta är oftast sjukdomen som talar det vet vi som arbetar med detta. Så nej jag skulle inte vilja vara helt ledig från mitt arbete även om jag ofta känner mig totalt slutkörd både till kropp och själ för det ger mig så mycket.