madredetres

Känslan av bitterhet - jag avskyr den känslan. Men ibland slår den till. Ibland när jag läser någon puttenuttig status på FB där någons barn hjälpt till eller skickat lyckönskningar eller liknande - då slår den där känslan av bitterhet till och jag avskyr den. Jag vet att mina barn älskar mig och att de skulle göra massor av saker för min skull - men sen finns det många saker som de nog inte ens skulle komma på tanken att göra för mig. Som att tex. vara puttenuttiga på FB - jag vet att jag är larvig nu jag vet ju det. Men de är inte ens så puttenuttiga via sms och ibland tänker jag att jag kanske "gjort" något fel. Att jag inte visat mina barn min kärlek så öppet men det vet jag ju att jag har gjort! Jag vet också att mina barn inte direkt gillar när jag är så där puttenuttig och kärleksfull mot dem på socialamedier - så kanske tänker de att jag känner samma sak? Men nej jag gör ju inte det, jag gillar när någon är så där lite gullig och kärleksfull mot mig på tex. FB. Är det så hemskt att våga erkänna det?

 

Samma känsla kan infinna sig när mina vänner på FB får något puttenuttigt och fint av sin livspartner på tex. FB. Min man skulle (nästan) aldrig lägga upp något på min sida på FB - jag tror han gjort det ett fåtal gånger (de är lätträknade) och vet ni - jag blir svartsjuk. Ja visst är det larvigt! Min man och mina barn visar väl på andra sätt att jag betyder mycket i deras liv? Som igår tex. när jag visade en bild från just FB för min man på en hängande hylla som jag skulle vilja ha i köksfönstret - i går kväll så var min alldeles egna hylla färdig. Det är ju kärlek! Så är det. Men jag blir iaf svartsjuk och ja lite bitter (denna hemska känsla) när jag "ser" vissa saker på socialamedier - ja sån är jag en hemsk människa kanske... Men ibland skulle den där lilla extra romantiken sitta fint som att få en låt upplagd på sin egna FB-sida kanske? Eller en fin "hälsning" där någon i ord skriver hur mycket just JAG betyder för någon. Ja jag inser ju att jag är larvig men jag kan inte rå för det...