var går gränsen? Vad utsätter vi oss för?
Jag skrev en uppdatering på FB angående manifestationen som hölls på Sergels torg igår och angående alla kramar som polisen tar emot efter det otroligt hemska terrordådet som Stockholm utsattes för i fredags.
"Är det bara jag som reagerar på att polisen vågar kramas med alla som kommer fram till dem? Själv skulle jag ha ett risktänk direkt efter ett liknande terrorattentat... Sen skulle jag personligen aldrig ha vågat åka in till manifestationen på Sergels torg igår. Ja jag vet att vi bör/ska leva som vanligt - men det finns väl gränser på vad en utsätter sig för?"
Och jag inser att jag nog är ganska ensam om dessa tankar. Visst är det fint med alla kramar som polisen får men om jag vore polis så vet jag inte om jag skulle våga kramas med alla medborgare som kom fram till mig. Vi vet ju tyvärr att alla medborgare inte älskar polisen lika mycket som vi andra och hur enkelt skulle det då inte vara att mitt i en kram attackera en polis? Eller om ett gäng personer går ihop som inte gillar polisen och kramar en varsin polis på ett visst klockslag och då i kramen attackerar varsin polis? Då blir många poliser skadade samtidigt... Jag tror inte direkt att polisen kontrollerar alla personer som vill krama dom. Det är så lätt att dölja ett vapen som man sen tar upp och attackerar polisen med. Det känns mer som att vi haft tur att inget mer skett.
Och ja alla dessa blommor på polisbilarna är väldigt vackert och kärleksfullt men hur gör polisen om just denna "blomsterbil" måste snabbt iväg på en utryckning? När hela bilen är full av blommor och vissa (väldigt många) blommor är fastsatta i vindrutetorkarna ska polisen då köra iväg blint eller ska de först plocka bort alla dessa blommor och sedan åka iväg på utryckning?
Jag vet att jag nästan alltid tänker ett steg längre - och jag har nu i vuxen ålder insett att väldigt få människor gör så - och liksom tänker efter vad som skulle kunna hända om jag gjorde si eller så. Jag kan faktiskt tycka att fler borde tänka ett steg extra lite oftare... Och att våga åka in med sina barn till liknande manifestationer tycker jag tom blir lite oansvarigt - visst alla gör sina egna val och jag dömer ingen men själv skulle jag inte utsatt mina barn för något liknande. Vi kan hylla och minnas offren för denna terrorattack på andra sätt.
Ja vi ska/borde fortsätta leva som vanligt och inte vika ner oss för terroristerna för det är exakt det dessa terrorister vill att vi ska göra. Men jag kan inte låta bli att tänka på vilken fara alla dessa människor utsätter sig för då de åker in på manifestationer och liknande. Så jag erkänner att jag nog faktiskt begränsar mitt liv en del efter allt det hemska som sker.
OBS!. bilden har inget med inlägget att göra. Jag gillade bara bilden av vår...