dålig självkänsla eller vad?

Jag vet inte om jag skrivit om detta förrut men jag tror nästan det - tänker i alla fall skriva om det igen eftersom det är en tanke som jag ofta går runt och funderar på. Och ja det blir ett väldigt privat och utlämnande inlägg men jag bjuder på det för jag måste få ur mig mina tankar.
 
Det här med att förstå hur betydelsefull man är för sina barn som mamma, förstår alla det? Är det bara jag som tror/känner att jag kanske inte är så viktig för mina barn som min mamma är för mig? Min mamma är en av de viktigaste människorna i mitt liv så är det bara. Jag vet att min mamma hjälper mig med nästan vad som helst bara hon kan och hon finns alltid där för mig om jag behöver henne. Men den där känslan som jag har för min mamma, den djupa känslan av kärlek, den kan jag inte förstå att mina döttrar har för mig. Jag har svårt att greppa att JAG kan vara så viktig för någon. Nu när jag skriver det känner jag hur sjukt och dumt det låter - men jag erkänner att just dessa tankar dyker upp hos mig ibland.
 
Så frågan blir ju - vad beror detta på? Är det för att jag har låg självkänsla? Att jag inte kan förstå att just JAG är så viktig för någon? Eller vad kan det bero på? Och hur ska jag lyckas förstå att JAG är en så viktig person i mina döttrars liv? Hur gör man för att förstå det tro? 
 
Mina döttrar är de absolut viktigaste och finaste människorna som jag har i min närhet - tätt följd av min älskade man (men dessa känslor går inte att likställa för man älskar sina barn och sin man på ett helt annat sätt). Jag skulle göra allt jag kunde för att hjälpa och stötta min barn - och JA jag har gjort allt detta redan i hela deras liv. Mina barns välbefinnande har jag alltid satt främst - före mitt egna välbefinnande ibland vilket kanske inte alltid varit helt bra, men mina barn kommer alltid först. Men hur kan det då komma sig att jag har så svårt för att förstå och se min egen betydlese i mina döttrars liv? Jag tycker på något sätt att det blir lite sorgligt när jag inte kan se min egna storhet i en annan människas liv. Jag vet såklart att mina döttrar älskar mig! Jag vet att mina döttrar behöver mig! Och ja jag vet att jag är viktig i mina döttrars liv! Men den där känslan kommer till mig ibland i alla fall. Känslan att "inte kan väl jag vara lika viktig för mina barn som min mamma är för mig"...
 
Är det fler som känner som jag känner? Eller är jag helt ensam om denna känslan? Känner alla mammor (och pappor) hur viktiga de är i just deras barns liv?
  
 
Här är en fin bild på min mamma och mina älskade döttrar..
 
har ni hört denna?
OM inte lysnna på texten. 
 

Kommentarer
Marlene

Jag har samma känsla för mina barn men inte för min mamma tyvärr. Jag står inte min mamma nära alls pga hennes självkänsla tror jag...

Jag vet att jag är viktig i mina barns liv och att iaf en av dem behöver mej. Jag har även varit noga med att säga att jag älskar dem, vilket jag själv aldrig hört från min mamma. Men jag tror inte att de älskar mej lika mycket som jag älskar dem.

Det är knepiga tankar det där. Jag är inte uppvuxen i något kärleksfullt hem med kramar och ord, det har jag lixom fått komma på själv och göra så gott jag kunnat med mina egna barn. Så jag kan känna en viss avundsjuka på den mor-dotterkontakt jag ser att andra har, som jag aldrig upplevt eller kommer att uppleva.

Dina döttrar verkar älska dej väldigt mycket. De skriver så fina kommentarer på FB. Sug i dej :-)

Svar: Jag förstår att det måste kännas tungt för dig, relationen som du har (inte har) med din mamma. Men som du skriver dina barn älskar dig. Ja jag är ju uppväxt i en kärleksfull familj och har fört det vidare till mina barn.
Tack jag ska verkligen suga i mig av det mina döttrar skriver till mig <3
Marie-Louise

2017-01-03 @ 12:05:17
URL: http://fdensammamamman.blogspot.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0