när barnen var små...

När barnen var små så kändes den här framtiden med myndiga och vuxna barn så långt borta. Men så helt plötsligt är man där och ens barn är vuxna och klarar sig (oftast) väldigt bra själva. Men då när barnen var små och nätterna bestod av vak, tidiga morgnar, trötthet mm så trodde jag aldrig att den här tiden skulle komma. Faktiskt på sanning. Jag kunde inte se mig själv som mamma till vuxna barn. Fast iofs så hade jag ju innan jag fick barn svårt att se mig själv som mamma överhuvudtaget. Hur skulle jag kunna ta hand om något så värdefullt som ett (eller ja sen flera) barn? Och hur ska mina barn kunna älska mig lika mycket som jag älskar min mamma - okej jag erkänner den här känslan kan jag känna fortfarande ibland. Jag har oerhört svårt att "se" att jag kan vara lika viktig för mina barn som min mamma är för mig - men jag vet att så är fallet! Jag vet att mina barn älskar mig och behöver mig trots att de är vuxna nu. Ibland får man som mamma rycka in och hjälpa sina stora vuxna barn också - och vet ni det gör jag så gärna! Jag finns alltid här för mina barn vad som än händer. Och så idag får jag ett meddelande från äldsta dottern där hon frågar om vi ska ses imorgon (vilket vi talat lite löst om men aldrig bestämde helt) och såklart ska vi ses imorgon. Vi ska till och med ses över ett glas vin - och det trodde jag väl aldrig för sisådär 20 år sedan att jag nu skulle träffa mina barn över ett glas vin. 
 
 
  
 
Jag ramlade över en artikel om att ha aktiviteter till sina barn (<--länk) och jag erkänner vi har nästan inte haft några aktiviteter alls för våra barn. Vi har tyckt att det räcker med förskola, skola och fritids och kompistid - sen har vi känt att vi behövde få vara hemma och "landa" och umgås. Som familj kändes det väldigt viktigt att umgås och känns fortfarande. Och att slita upp barnen tidigt en lördag eller söndag de enda dagarna som barnen kunde få sova ut eller bara springa runt i pyjamas hela dagen - nej det lockade aldrig. När barnen sen blev så pass gamla att de fick välja själva så testade de på olika aktiviteter men de fastnade aldrig. Och jag tror faktiskt att den där tiden att umgås hemma var lika viktig för barnen som för oss föräldrar! Man behöver få vila och umgås hemma kände vi och att få ha en söndag utan måsten där vi bara kunde gå runt i pyjamas hela dagen det var guld värt för oss alla. Ibland har jag faktiskt haft lite dåligt samvete över det här med att mina barn inte haft någon/några stadiga aktiviteter - men vet ni det dåliga samvetet har jag lagt bort nu. För våra val som vi gjorde gjorde vi utifrån det bästa för just våra barn! 
 
Sen kunde jag ju inte i min vildaste fantasi tro att jag och den här fina mannen skulle leva ihop (<--länk) fortfarande 25 år senare. Det är så mycket som man aldrig tror ska ske men som sen sker... 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0