madredetres

Egentligen började allt någon/några dagar tidigare men vi (mannen och jag) trodde det "bara" var någon vintersjuka som härjade. Mannen min blev sjuk - matt, orkeslös och helt upp-och-ner i magen. Men det kan man ju bli på vintern, det är inget konstigt egentligen.

Jag och mellandottern skulle åka iväg ner till Kalmar för att skriva in henne på hennes nya skola eftersom hon skulle påbörja sina distansstudier. Något som vi verkligen hade sett fram emot. Vi skulle sova borta 2 nätter hade vi bestämt - så att vi skulle hinna umgås och för att jag ville se Kalmar slott och dess omgivning. Bussresan tur-och-retur var bokad så även övernattningen. 

 

På kvällen den 4:e var det väl egentligen som det märktes först, men först den 5:e märktes det ordentligt att mannen var sjuk. Han orkade knappt ta sig från soffan och var helt slutkörd bara av att ta sig till toaletten. Men åka till någon läkare ville han inte, det behövdes inte ansåg han. Nu är ju han vuxen så då kan man (anser jag) inte domdera och bestämma för mycket. Men ja med facit i hand borde jag ringt ambulans redan då. Jag ringde istället sjukvårdsrådgivningen och rådfrågade dem hur vi skulle göra. De ansåg att han skulle få vila och att jag skulle se till att få i honom nyponsoppa, blåbärssoppa och annat flytande (eftersom han inte ville/kunde äta något) och det skulle enligt dem vara den sockrade varianten - ja även här har jag med facit i hand ågren. De trodde också på någon form av vinterkräksjuka och tyckte inte att vi behövde åka in till sjukhuset - utan de tyckte att mannen skulle få vila och få i sig dricka. Jag trodde faktiskt att man kunde lita på de svar man fick av de som jobbar på sjukvårdsrådgivningen - och nej det är inte anmält för vad ska man anmäla liksom. 

 

Men så beslutade vi oss då i alla fall för att åka iväg trots att mannen var sjuk - han tjatade på mig och sa att vi skulle åka. Såklart skulle vi åka - dottern skulle ju skrivas in i skolan det kunde vi inte missa enligt honom och vi tog honom på orden. Klart vi (dottern och jag) ville åka iväg både för att få umgås och för att fixa allt med nya skolan. 

 

Vi åker iväg och när vi kommit halvvägs med bussen (vi åkte ganska sent på kvällen) så ringer min äldsta dotter och säger att hon nyss ringt ambulansen för pappa är så sjuk. Han ligger i hallen och orkar inte ta sig upp och in till soffan. Där sitter jag och dottern alltså på en buss halvvägs till Kalmar och får höra att mannen (pappa) ska in med ambulans, att han är jättesjuk. Äldsta dottern ringer när ambulansen är där och när ambulansen åker iväg så jag (vi) vet på ett ungefär vad som händer. Dottern har även ringt efter sin mormor så att hon kommer och är med sina barnbarn ett tag där på kvällen. tack mamma det var verkligen skönt att veta att du fanns där hemma med döttrarna mitt i all kaos. När det gått 30 minuter från att ambulansen åkt från oss så ringer jag SÖS-akuten för att fråga hur det är så att jag ska ha ett litet hum hur sjuk han är och får då veta att mannen redan ligger på intensiven. Han var så dålig att han inte ens blev kvar på akuten i en halvtimme. När han anländer till akuten har han inget mätbart blodtryck, han andas knappt, han har ett HB på under 60 och ett blodsocker på 37 (man ska ha 5-6 i "normala fall"). Jag får prata med en läkare som säger rakt ut i telefonen "vi vet inte om vi klarar honom, de närmsta timmarna får utvisa utgången av detta". Jag frågar då om vi ska försöka ta oss hem till Stockholm. Läkaren anser att det bästa är att vi fortsätter vår färd för om nu det värsta sker om mannen nu inte skulle klara sig så skulle vi inte hinna fram i alla fall säger han! Läkaren säger också: jag tror han skulle vilja att ni fortsatte till skolan om vi skulle kunna fråga honom, och ja där hade läkaren faktiskt helt rätt. Det var precis det mannen hade velat och tyckt att vi skulle göra. Och ja vad skulle vi gjort: hoppat av bussen och försökt lifta hem till Stockholm? Krävt att bussen med alla passagerare skulle vända och åka till Stockholm igen? Ta en taxi mitt i från "ingenstans" (jag visste inte riktigt vart vi var) och åkt taxi till Stockholm? Nej valet som fanns var att sitta kvar på bussen med ångesten och oron och fortsätta vår resa.Men fy fan för det samtalet säger jag. Jag tror aldrig jag mått så dåligt i hela mitt liv. Den ångesten och paniken som jag kände har jag aldrig känt förut. 

 

Så vi fortsätter vår resa dottern och jag, jag har telefonkontakt med läkarna minst en gång i halvtimmen och det är först på förmiddagen den 7:e som det vänder. Då säger till slut läkaren att de har läget under kontroll, att han "nog" kommer överleva (<-länk). 

 

Då har redan min älskade storsyster  (<-länk) fått veta hur det ligger till och ringt mig och sagt att hon kommer och hämtar oss med bilen och skjutsar oss till Stockholm. Hon är vår vardagshjälte! Hon åker Motala - Kalmar - Stockholm - Motala bara för att skjutsa oss (dottern och mig) hem till Stockholm. Tack älskade syster! Det var så mycket värt att det är svårt att beskriva i ord. Så på kvällen den 7:e möter vi upp äldsta och yngsta dottern i foajén på SÖS och går tillsammans upp till mannen/pappa. Han får ligga kvar på sjukhuset i lite mer än en vecka och han var sjukskriven ganska länge sen.