en fortsättning på min tanke som jag skrev om igår...

Igår skrev jag ett inlägg här på bloggen om det här med att sluta arbeta om jag hade haft råd. Jag kände spontant att nej jag skulle inte vilja sluta arbeta helt och jag skulle verkligen inte vilja "leva" på min mans inkomst. Idag - eller rättare sagt i natt - har tankarna fortsatt kring detta och jag bara kände att jag måste skriva ner dessa tankar. 
 
Alla har vi ju olika sorters arbeten som är tunga på helt olika sätt. Vi är oftast inte medvetna om vad ett arbete kräver om vi inte själva arbetar inom det, så är det. Och vi står alltid oss själva (och vår familj) närmst. Som undersköterska inom demensvården så är arbetet krävande både fysiskt och psykiskt - men jag gillar det iaf (oftast). Vissa dagar kan jag verkligen känna att nej jag orkar inte gå till jobbet jag vill stanna kvar i soffan och värmen under filten med en god bok men så i slutändan går jag till jobbet i alla fall. Vi har också helt olika arbetstider beroende på vad vi arbetar med. Jag känner spontant att jag skulle nog inte orka med ett arbete som hade arbetstider måndag till fredag dagtid. Inom vården har jag varierande arbetstider vardagar som helger - jag arbetar tex 7-14 ena dagen och 14-21 den andra, jag har lediga vardagar (som är guld värda) men jobbar istället helger och storhelger så som jul, midsommar, nyår, påsk mm. Det är arbetstider som jag trivs ganska bra med faktiskt - förutom det där arbetspasset som jag har varje gång som jag jobbar söndag (två helger av fem arbetar jag) för då jobbar jag 7-21 vilket är alldeles för långt och tungt att jobba. Det arbetspasset tar död på mig - och skulle jag kunna välja att gå ned i tid så skulle dessa arbetspass ryka på en gång. 
 
det är det där lilla extra som gör det...
 
Men om det sociala livet fortsatte utan att jag arbetade som Undersköterska skulle jag sluta arbeta då? Jag har min dröm som är att bli arkeolog och ja jag är nästan färdig med den utbildningen, jag har min C-uppsats kvar. Men att arbeta som arkeolog är inte heller det lättaste - men det är min stora dröm. Om jag vann pengar så skulle jag förverkliga den drömmen och sedan hemskt gärna arbeta som arkeolog - och då gärna i något varmt land (vilket är väldigt svårt att få). Men om jag vann massor av pengar så skulle jag kunna tänka mig att arbeta som volontär och då helst som grävande arkeolog. Det är min största dröm faktiskt. Men att arbeta som arkeolog är ju också ett arbete och det är tung fysiskt - i alla fall under den perioden som fynden ska grävas fram. Sen ska det ritas in på ett speciellt sätt (som inte är allt för roligt tycker jag), det ska katalogiseras varje fynd för sig, arkiveras i arkiv varje fynd för sig, skrivas rapporter, ansökas om pengar mm så att arbeta som arkeolog är ju inte bara guld och gröna skogar - även det arbetet har sina baksidor hur stor drömmen än är. 
 
  
  
 
Men så skrev jag igår om det här med att "leva" på makens pengar och hur jag ställer mig till det. Och den känslan står fast, jag skulle inte vilja "leva" på min mans pengar. Jag vill vara självförsörjande, eller i alla fall en del av försörjningen till vårt hushåll. Många kanske tycker att det är konstigt att jag tänker så, för mannen pengar är väl även mina.Nej jag har aldrig känt så faktiskt - visst är hans pengar en del av hushållskassan men det har aldrig känts som "mina" pengar. Möjligtvis har det känts som våra gemensamma pengar som kan spenderas på barnen men att jag skulle spendera mannens pengar på mig utan att ha en egen inkomst nej det skulle kännas mycket konstigt känner jag. Men det här har säkert mycket med uppfostran att göra. Jag är uppfostrad till en självständig och självförsörjande kvinna, så är det. Och så slog det mig - om jag nu skulle "leva" på min mans lön vad skulle då ske om han skulle bli långtidssjukskriven? Eller arbetslös? Eller gud förbjude om han skulle avlida? Hur skulle jag klara mig då är frågan? För det vet vi ju att ibland slår livet till och går helt fel väg mot vad vi hade tänkt oss och hur skulle man klara sig då är frågan? Ja jag kan ärligt säga att vi skulle inte klara oss på en sjukersättning från fk eller en ersättnings från arbetsförmedlingen och så är det för de flesta vuxna, även om man skulle dra ned på många saker i livet så finns hyran och det där andra kvar som ska betalas varje månad. Det där när livet nästan tar slut det har vi varit med om...
 
    
 
Sen en annan tanke som slog mig efter att jag skrivit mitt inlägg igår är om mitt välbefinnande är viktigare än min mans välbefinnande? Jag menar om jag skulle sluta arbeta för att min kropp skulle få vila och återhämtning så skulle min man fortsätta arbeta och hur skulle det vara för hans välbefinnande? Han kanske skulle känna ett stort krav på att tjäna in tillräckligt med pengar varje månad så att vi skulle klara oss och då kanske han skulle behöva arbeta trots att han kände sig sjuk. Eftersom en karensdag och sedan sjukavdrag skulle slå väldigt hårt mot ekonomin om man endast hade en inkomst till hushållet. Så vems välbefinnande är viktigast tänker jag - jag anser att bådas välbefinnande är lika viktigt och då blir det så att båda får arbeta och dra in pengar till hushållet... 
Och om jag skulle sluta arbeta nu vid 44 års ålder hur skulle då min kommande pension se ut? Vi har redan många kvinnor som lever som fattigpensionärer och dessa kvinnor har oftast arbetet hela sitt liv i alla fall deltid men pensionen räcker ändå inte till. Så hur skulle pensionen bli om man slutade arbeta redan nu? Visst man kan pensionspara men jag tror faktiskt inte att det räcker. Ingen vet hur livet kommer att se ut då när man väl får gå i pension - tänk om man då blivit ensamstående hur skulle ekonomin se ut då? Ja som ni läser så funderar jag just nu ganska mycket kring detta...
Familj, jobb, livet | |
#1 - - Anonym:

Bra skrivet❤

Upp